Herakles tolfte stordåd

Efter att ha besegrat så många vidunder tycktes det som om inget monster kunde rå på Herakles. Men det fanns ett odjur som var starkare och ilsknare än alla andra och det var Kerberos, underjordens vakthund. Denna best fick nu Herakles i uppgift att hämta levande till Eurysteus palats. Det var inte bara det att Kerberos var en farlig motståndare, ingen dödlig som gått ner i dödsriket tilläts lämna det igen. Och det visste ju Eurysteus.

Herakles får hjälp
Herakles hittade en ingång till dödsriket i Tenaron på halvön Pelopponessos. Där möttes han av Athena och gudarnas budbärare Hermes. Athena varnade honom för att äta eller dricka något i underjorden, för då skulle han vara fast därnere för evigt. Hermes blev hans vägvisare och ledde honom så långt som till floden Styx, där den surmulne färjkarlen Karon rodde Herakles över till andra sidan. Där satt Kerberos i sin grotta och skällde och bet med sina tre huvuden. Han blev särskilt vildsint då han kände vittringen av en levande människa, en som inte borde vara där.

Herakles vandrade genom de undersköna Elyseiska fälten fram till underjordshärskaren Hades hus. Han föll på knä framför Hades och hans drottning Persefone och förklarade sitt ärende. De försökte bjuda honom något att äta och dricka, men Herakles tackade vänligt men bestämt nej. Då förstod de att han hade gudomligt stöd och gick med på att låta honom ta Kerberos, om han sedan lämnade tillbaka hunden helskinnad.

Kampen med Kerberos
Kerberos var ett storvuxet odjur och förutom sina tre huvuden hade han en man av giftiga ormar och en kraftig drakstjärt. Herakles gjorde sitt bästa för att undvika hundkäftarna och de väsande ormhuvudena, och till slut lyckades han brotta ner Kerberos och binda hans tassar. Monsterhunden förde ett fruktansvärt oväsen där han låg på marken och sprattlade. Men till slut lugnade han ner sig. Med hunden på axeln återvände nu Herakles till Eurysteus, som redan upplevt många fasor men inget så rysligt som detta. Herakles släppte lös Kerberos i Eurysteus palats, och när kungen såg dödsrikets vakthund komma löpande mot honom tog han skydd i den stora kruka som han gömt sig i förut. Med skrik och jämmer lyckades Eurysteus till slut övertyga Herakles om att dra tillbaka Kerberos som stod och flåsade ner i krukan. Eurysteus fruktade för både sitt liv och sin själ och löste Herakles från hans slavarbete.

Herakles var äntligen fri att gå. Men först skulle han lämna tillbaka Kerberos till Hades. Där hunden gick fram över marken och droppade sin dregel grodde det giftiga växter, bland annat det vackra vintergäcket. När Kerberos återvände till sin håla ville han inte lämna Herakles sida. Han hade blivit alldeles tam och fäst vid den man som besegrat honom. Men efter mycket möda fick Herakles honom att stanna. På tillbakavägen upptäckte Herakles till sin förvåning att hans gamle vän Theseus satt fastväxt på en stenbänk. Han hade själv rest ner i underjorden för att försöka kidnappa den vackra Persefone. Men Hades hade lurat honom och gjutit fast honom i bänken. Herakles slet loss Theseus men råkade då samtidigt slita av en liten bit av Theseus lår. Därför sägs det att Theseus ättlingar alltid har smala lår.