Herakles tionde stordåd

Eurysteus var påhittig i sina försök att förnedra Herakles. Nu gav han hjälten i uppdrag att hämta Geryons röda boskap. Det här var kanske den svåraste uppgiften hittills. Geryon var sonson till Poseidon och en jätte. Han hade tre kroppar som satt sammanvuxna som en, och hade alltså sex armar, sex ben och tre huvuden. Han hade också ett par jättelika vingar på ryggen.

Geryon bodde på ön Erytheia som var en del av ögruppen Hesperiderna. Dessa öar låg så långt bort att ingen kunde säga hur man hittade dit, förutom att man måste söka dem väster om Medelhavet. Den röda boskapen vandrade fritt på ön, men de var vaktade av den tvåhövdade hunden Ortros, som var bror till underjordens vakthund Kerberos.

Solguden hjälper
På sin långa resa mot Geryons ö korsade Herakles den libyska öknen. Solen stekte obarmhärtigt ner på honom och till slut så blev han så frustrerad att han sköt iväg en pil mot solen. Nu skulle man kunna tro att solguden Helios blev arg på Herakles. Men istället tyckte han att det var ett modigt påhitt och lät Herakles låna den jättelika gyllene bägare som Helios använder för att segla över havet varje skymning. Han pekade också ut den rätta vägen till ön Erytheia.

Kampen på Geryons ö
Redan innan Herakles kommit fram till ön kunde han höra boskapen råma. De röda korna och tjurarna var inte rädda för honom och han kunde lätt bära ombord dem i bägaren. Men innan han var färdig anföll Ortros med sin dubbla uppsättning av tuggande käftar. Herakles drog fram sin stora klubba och slog ihjäl den tvåhövdade monsterhunden. Knappt var denna strid över förrän han hörde ett märkligt vinande i luften och han förstod att Geryon själv var på väg. Jätten kom buren på sina mäktiga vingar, beväpnad med tre spjut och tre sköldar och skyddad bakom en ståtlig rustning. Istället för att vänta in sin motståndare plockade Herakles fram sin båge och de förgiftade pilarna. Han valde att sikta på Geryons mitthuvud och sände iväg en pil med sådan kraft att hjälmen klövs när pilen träffade jätten. Hydrans gift verkade snabbt och Geryon slog i marken död som en sten. Nu kunde Herakles börja den långa återfärden.

Jätten Cacus
När Herakles passerade genom Italien beslöt han sig att vila på den vackra kulle som sedan kom att kallas Aventinen. Han lät boskapen beta fritt medan han slumrade under ett litet träd. Vad Herakles inte visste var att den eldsprutande jätten Cacus hade sin håla alldeles i närheten. Cacus var son till smidesguden Hefaistos och hade gjort sig ett hem i en grotta där giftiga svavelångor steg upp från underjorden. Han var en terror för alla som bodde på landsbygden, men detta visste som sagt inte Herakles om.

Cacus upptäckte den sovande hjälten och lyckades fösa ihop boskapen utan att Herakles vaknade. Sedan tog han djuren till sin grotta och stängde in dem där. När Herakles vaknade blev han både förvånad och ursinnig när han såg att djuren var borta. Men Cacus hade faktiskt inte fått med sig all boskap. En ensam ko var kvar och när hon råmade efter sina kamrater svarade de andra djuren inifrån Cacus grotta. Snart hade ljudet lett Herakles till jättens bo men Cacus hade redan hunnit spärra grottans öppning med flera stora stenblock. Herakles slösade ingen tid på att försöka finna en väg in det hållet. Istället slet han av toppen på berget och hoppade in i grottan. Cacus andades ut mängder av rök och eld mot Herakles, som fick svårt att både se och andas. Men strax hittade hans händer vägen till jättens nacke och knäckte den som en torr gammal trädgren.

Templet Hercules Victor som byggdes till minne av hjältens kamp med Cacus.

Det blev stor glädje och uppståndelse när folket fick veta att deras plågoande Cacus var död. Bredvid kullen byggde man ett altare och en årlig boskapsmarknad kom till för att hedra minnet av Herakles seger. Man byggde också flera tempel till hans ära. Ett av dem, Hercules Victor, står fortfarande kvar.

Men Herakles bekymmer slutade inte där. Hera skickade en broms som stack djuren så svårt att de sprang iväg och sedan tog det ett helt år innan Herakles lyckats samla ihop dem alla igen. Sedan lät hon en flod svämma över så att Herakles inte kunde driva boskapen till andra sidan. För att lösa detta fick han bygga en damm av stora stenar för att få vattnet att sjunka. Så småningom kom han dock tillbaka till Tyrins.