|
Panelen svarar
 Här är de frågor som har besvarats inom ämnet astronomi. Är du intresserad av något speciellt så kan du spara tid genom att söka efter det.
Här kan du ställa en egen fråga till Henrik Hartman om astronomi!
Tack för svaret om Planeten X. Nu har jag en ny till dig :)
Jag har hört att det finns stjärnor med olika "färg". De olika är väl blå, röd, och vit?
Vad är det för skillnad på dom?
Är det nåt med temperaturen på ytan eller i mitten? Eller kanske vad de består av?
// snälla svara!
/ Eia från Sverige
Hej Eia,
Det är riktigt att stjärnorna har olika färger.
Det har att göra med att ett föremål (vilket som helst)
alltid sänder ut lite strålning. Våglängden på denna
strålning beror på temperaturen.
Ett svalt föremål (som din hand, som har 37
grader Celsius) sänder främst ut strålning med
en våglängd på ca 9.3 mikrometer (en mikrometer är
en miljondels meter, eller en tusendels
millimeter), som ligger i det infraröda
våglängdsområdet. Eftersom det mänskliga ögat inte kan
se infraröd strålning så lyser inte handen för oss
(ormar, som kan se infraröd strålning, skulle dock
uppfatta dig som självlysande!) Nu är det så att inte
all strålning sänds ut precis vid 9.3 mikrometer, utan
även vid kortare och längre våglängder, det är bara
att den maximala utstrålningen sker vid 9.3 mikrometer.
En varm spisplatta, låt säga att den har en temperatur
av 100 grader, sänder ut det mesta av strålningen vid
en något kortare våglängd, 7.8 mikrometer,
vilket fortfarande är infrarött (som vi inte kan se).
Men om vi hettar upp järnet i spisplattan till 1000
grader har våglängden för maximal utstrålning flyttat
sig till 2.3 mikrometer. Vi kan inte se detta, men
tack vare den "utsmetning" jag nämnde innan, så finns
det även lite strålning vid 0.7 mikrometer - detta
är någonting vi faktiskt kan se, och vi kallar det
för "rött ljus"! Det är därför som en varm bit järn
glöder rött!
Hetter vi upp ett material ytterligare, kryper
våglängden längre och längre in i det våglängdsområde
som vi människor kan se. Solen har en yttemperatur
på ca 5500 grader, vilket ger den en maximal utstrålning
vid ca 0.5 mikrometer - det vi kallar för "gult ljus".
Och mycket riktigt ser solen gul ut! Faktum är att det
mänskliga ögat har anpassat sig efter solen - våra
ögon är som mest känsliga för de väglängder där solen
lyser starkast - detta för att vi ska ha som mest nytta
av vår syn i skymning och gryning, när solljuset
är som svagast.
För stjärnor som är mycket varmare än solen, till exempel
om yttemperaturen skulle vara 10000 grader, ligger
den maximala utstrålningen vid 0.28 mikrometer,
vilket vi kallar för ultraviolett strålning - som
vi inte kan se. På grund av den där "utsmetningen"
så finns det dock en hel del strålning även vid
lite längre våglängder runt 0.45 mikrometer, det
vi kallar "blått ljus". En stjärna med en yttemperatur
på 10000 grader ser därför blå ut.
Här har vi alltså förklaringen till att stjärnor har
olika färg - de är olika varma!
/Björn
|
Jag undrar varför man sätter observationer på höga bergstoppar? Varför syns stjärnbilder olika pga vilken årstid det är? Tack på förhand
/ Lisa Johansson, 15 år från Hangelösa
Hej Lisa,
Det finns främst två anledningar till att man
placerar observatorier på bergstoppar:
1) Man vill komma ovanför den tjockaste delen
av jordens atmosfär, som försvagar stjärnornas
ljus och "smetar ut" dem, gör dem suddiga.
2) Man vill undvika den belysning som finns i
bebodda trakter, så att man får en så mörk
stjärnhimmel som möjligt.
Dessutom vill man hitta en plats som har väldigt
många stjärnklara nätter per år. Det är ingen
som vill betala miljontals kronor för ett
teleskop som inte kan användas en stor del av
året bara för att det är mulet!
Anledningen till att man ser olika stjärnbilder
vid olika årstider, är att jorden rör sig ett
varv runt solen på ett år. Vi kan ju bara se den
del av stjärnhimlen som ligger i motsatt riktning
till solen. När jorden rör sig, tycks solen också
förflytta sig mot himmelsbakgrunden, vilket gör
att vi gradvis, vecka för vecka, får se en ny del
av stjärnhimlen.
/Björn |
Hej Daniel! vad anser du är bäst för världen att sanningen om månlandningen kommer fram eller att Amerikanerna fortsätter att ljuga för världen.
/ Amir, 21 år från Skövde
Hej Amir,
Det råder ingen tvekan om att ryska obemannade,
och amerikanska bemannade, farkoster har landat
på månen. Beviset finns i form av 380 kilo
sten och grus från månen, som Apollo-astronauterna
förde med sig tillbaka (ryssarna fick ihop ungefär
0.3 kilo, med till exempel farkosten Luna 20).
De amerikanska stenproverna förvaras hos NASAs
Astromaterials Acquisition and Curation Office
(http://curator.jsc.nasa.gov/index.cfm). Forskare
från hela världen kan här ansöka om att få ut
prover för laboratorieanalys. Om de amerikanska
månlandningarna hade varit bluff, hade detta
avslöjats för länge sedan genom dessa oberoende
laboratorieundersökningar!
Anledningen är att det råder en mycket stor skillnad
mellan stenarna från månen, och de vi har på jorden.
Till exempel är månstenar fulla med små minikratrar,
som uppstår därför att månen, till skillnad från
jorden, inte har någon atmosfär som skyddar ytan
från små meteoriter. Den kemiska sammansättningen
skiljer sig också, bland annat finner man i månsten
ganska rikliga mängder av isotoper som är mycket
sällsynta på jorden - isotoper som bildas när
månytan bombaderas av energirik kosmisk strålning,
som vi på jorden inte träffas av, åter igen på grund
av atmosfären. Det råder även andra kemiska skillnader,
till exempel är månstenar helt fria från vatten, vilket
ofta ingår som en komponent i kristallstrukturen
på jordiska stenar. Frånvaron av vatten på månen
leder även till att mineraler och strukturer som snabbt
skulle erodera bort på jorden, finns i rikliga mängder
i månmaterial. Man har till exempel funnit vulkaniskt
glas i månstenar med en ålder av 3 miljarder år -
sådant material bryts ned under bara några få
miljoner år på jorden på grund av vatten.
Du kan lugnt lägga denna konspirationsteori på
hyllan!
/Björn
|
Hej det här kanske låter konstigt men vart kommer man om man sugs in i ett svart hål?? det har jag tänkt på i hela mitt liv men aldrig fått något riktigt svar, om jag har fått något över huvud taget!
/ Agnes, 13 år från Kalmar
Hej Agnes,
Först måste vi förstå vad ett svart hål egentligen
är för någonting. Namnet är egentligen ganska
olyckligt, för det ger helt fel associationer.
Det rör sig inte om ett "hål" som kanske leder
någonstans, utan det rör sig bara om en enormt
stor mängd materia som befinner sig inom en liten
volym. Om man till exempel skulle pressa ihop
jordklotet tills det blev ungefär en centimeter
i storlek, skulle det bli ett "svart hål".
Det är alltså en mycket massiv kropp med
otroligt hög densitet (antalet kilogram per
kubikmeter) som vi talar om.
Att samla så mycket materia på en punkt innebär
att gravitationskraften (tyngdkraften) blir otroligt
stark, till och med så stark att ljuset självt inte
har förmåga att lämna kroppen, utan fastnar. Allting
som kommer i närheten dras mot kroppen (ungefär som
äppel som fallar till marken). Eftersom kroppen inte
sänder ut något ljus kallas den "svart" och eftersom
den har en så stark gravitation som slukar allting
i dess närhet har man kallat det ett "hål".
Om man skulle ha oturen att sugas in i ett svart
hål är det ungefär som om en astronaut i rymden
skulle ramla ned på jorden - enda skillnaden är att
det svarta hålets gravitation är mycket mycket större.
Den olycklige astronauten blir en del av det svarta
hålet och bidrar lite lite till dessa massa. Något
annat händer inte.
/Björn |
Hej, skulle en planet kunna ha grön, gul eller röd himmel beroende vilka partiklar som finns och vilken färg stjärnan har? Jag tror att våra ögon var valt att se vår himmel som blå, för att vi uppfattar det som en harmonisk färg. (Ex. andra varelser som har en himmel som är för oss röd, uppfattar ändå sin himmel blå). Vad tror du?
/ Pontus, 16 år från lidhult
Hej Pontus,
Det är riktigt att färgen på en planets atmosfär
eller himmel beror både på det ljus som stjärnan
sänder ut, samt på atmosfärens sammansättning.
Solen sänder ut synligt ljus i alla färger, men
allra mest i gult.
Om jorden inte hade haft någon atmosfär skulle
himlen runt solen vara helt svart och stjärnbeströdd,
även när solen var uppe. Nu finns det istället
en massa molekyler runt jorden, luft, och dessa
sprider ljuset, dvs de fotoner ljuset består av
"studsar" mot molekylerna och sprids ut. Detta
gör att vi tar emot solljus från alla riktningar
på himlen, vilket gör att himlen ser ljus ut
i alla riktningar på dagen. Nu är det så att
luftens molekyler är mycket bättre på att
sprida blått ljus än rött (ungefär 9-10 gånger
bättre), därför ser himlen blå ut (det röda och
gula ljuset, som alltså inte sprids särskilt bra,
är fortfarande koncentrerat till området precis
i närheten av solen på himlen).
På Mars, vars atmosfär innehåller många dammpartiklar
som innehåller järnoxider (rost) har himlen ett
rosa-aktigt skimmer, eftersom dessa partiklar
absorberar blått ljus och endast sprider det
röda och gula.
Huruvida blått ljus skulle vara mer "harmoniskt" än
till exempel rött låter jag vara osagt. Men det
är riktigt att vår färguppfattning är objektiv.
I naturen finns egentligen inga färger, utan
bara elektromagnetisk strålning med olika våglängder.
Det är vår hjärna som "kodar" dessa våglängder på
olika sätt och ger dem färg. Vår hjärna har
helt enkelt kapacitet att se skillnad på ljus
med olika våglängd. Men ibland fungerar inte denna
mekanism - färgblinda kan till exempel inte se
någon skillnad på blått och rött utan ser dem som
olika nyanser av grönt. Denna förhöjda förmåga att
se skillnad på nyanser i grönt gör att färgblinda
ibland får specialuppdrag i armén - att se skillnad
på riktig växtlighet och kamuflage, som döljer
militära anläggningar.
/Björn |
jag jobbar med stjärnfall och undrar fölljande:
1.Är det verkligen stjärnorna som är på "himlen" som bara faller , så t.ex mitt "stjärntecken" kan tappa en del av sig ?
2. Vart tar stärn fallen vägen när dom väl "fallit"?
tack på för hand :)
/ emelie , 13 år från Umeå
Hej Emelie,
Jag besvarar tyvärr inte frågor som gäller skolarbete,
tanken är att du själv måste ta reda på svar
genom att läsa någon grundläggande bok om
astronomi, som du kan få tag på i ett bibliotek
till exempel. Som lite hjälp på vägen kan jag
säga att fallande stjärnor inte har någonting
alls med stjärnor att göra - det är meteoriter,
dvs små stenar från rymden som brinner upp i jordens
atmosfär. Så försök hitta en bok om meteorer!
/Björn |
Vilka föreningar (organiska och oorganiska) har man hittat mellan galaxer ute i rymden?
/ Åskar Andersson, 17 år från Kiruna
Hej Åskar,
Rymden mellan galaxerna är inte helt tom, utan
innehåller en mycket tunn och varm gas (tiotusentals
grader) - det intergalaktiska mediet (IGM). Denna gas
består nästan helt uteslutande av väte och
helium. Det finns spår av tyngre ämnen, som kol
och syre. IGM består främst av material som
"blivit" över när galaxerna bildades efter Big Bang,
men innehåller också material som lämnat galaxerna och
drivit ut i rymden mellan dem.
Rymden mellan stjärnorna INUTI en galax (till exempel
vår galax Vintergatan) är inte heller tom, utan
innehåller det interstellära mediet (ISM). Detta
ISM är tämligen rikt på diverse organiska och
oorganiska molekyler. Listan på molekyler som
identifierats i ISM är för lång för att jag ska
kunna skriva den här, men en bra sammanställning
finner du på följande hemsida:
http://www-691.gsfc.nasa.gov/cosmic.ice.lab/interstellar.htm
/Björn |
var det kul ute i rymden
/ john, 11 år från malmö
Hej John,
Astronauter och kosmonauter reser i rymden
medan astronomer forskar om rymden här
nere på jorden (med hjälp av teleskop och
datorer). Eftersom jag är astronom och inte
astronaut har jag inte varit i rymden, så
jag vet inte om det är kul eller inte!
/Björn |
Hej!Om jag befinner mig mitt emellan mellan ekvatorn och sydpolen.Kommer min kompassnål då iallafall att peka mot "vanlig"nord-riktning?Hur fungerar detta med magnetism?Hur reagerar kompassen när jag befinner mig precis vid ekvatorn tro?Mvh/Elena
/ elena hallin, 17 år från mellösa,flen
Hej Elena,
Jordens magnetfält sträcker sig i stora bågar
från den magnetiska nordpolen (som ligger i närheten
av jordens geografiska sydpol, alltså på Antarktis),
till den magnetiska sydpolen (som ligger i närheten
av jordens geografiska nordpol, i norra Kanada, närmare
bestämt). En kompassnål lägger sig längsmed dessa
magnetfältsbågar (eller magnetfältslinjer som de
vanligtvis kallas), så att ena ändan pekar mot
den norra magnetpolen (alltså inte rakt mot geografiska
sydpolen), medan den andra ändan pekar mot den
södra magnetpolen (alltså inte rakt mot den
geografiska nordpolen).
Om man befinner sig mellan ekvatorn och sydpolen,
så kommer samma del av nålen att peka mot norr,
som om man befinner sig mellan ekvatorn och
nordpolen. Man behöver alltså inte byta kompass
om man till exempel reser från Sverige till
Australien. Allt är alltså "som vanligt".
Befinner man sig mitt på ekvatorn är det inte
heller några problem, kompassen pekar rätt.
Problemet uppstår när man kommer i närheten
av polerna. För det första blir det allt mer
uppenbart att nålen inte pekar mot den
geografiska polen, utan mot den magnetiska polen.
Personer som roar sig med att fara omkring på
Arktis eller Antarktis måste därför kompensera
för denna effekt. Riktigt svåra problem blir det
om man kommer till en magnetisk pol - då blir
kompassen helt obrukbar, och kan peka precis i
vilken riktning som helst. Då får man väl
använda stjärnorna och solen för att orientera
sig, antar jag - det gick ju jättebra innan
människan uppfann kompassen!
Ett magnetfält uppkommer när ett elektriskt laddat
föremål rör på sig. Till exampel så står elektronerna
(laddade partiklar) still i en koppartråd om man
inte kopplar den till ett ficklampsbatteri, vilket
får elektronerna att röra på sig (det är denna
förflyttning av elektriska laddningar som vi
kallar "ström"). När elektroner rör sig genom sladden
uppstår ett magnetfält omkring den, vilket man kan
testa genom att ha en kompass i närheten av
tråden. Koppla batteriet till och från, så ser man
hur magnetnålen rör sig!
Vad är det då som gör att jorden har ett magnetfält?
Jo, i jordens inre finns det smält berg, som ibland
tittar fram i form av lava i vulkaner. Denna
smälta "magma" är elektriskt laddad, och flödar
fram och tillbaka i jordens inre, ungefär som
vattnet flödar fram och tillbaka i havet. Det är
när denna elektriskt laddade flytande sten rör
på sig, som jordens magnetfält bildas.
Sedan kan man ju undra varför jordens inre är
smält. Orsaken till detta är att vi sitter på
en enorm radioaktiv härdsmälta! Det finns så mycket
radioaktiva ämnen i jordens inre att värmen från
dessa sönderfall får berget att övergå i flytande
form. Det är bara ett tunnt skal längst ut, jordens
skorpa, som har blivit så kall att berget stelnat,
så att vi kan bo på den. Men som sagt, vulkanerna
påminner oss om att jordens innanmäte är
fruktansvärt varmt!
/Björn
|
om universum är som en gengångare i sig själv. om man skulle åka i en riktning på jorden så skulle man tillslut komma tillbaka till samma riktning. men i 3-dimensionellt så tar vi som ex. ljuset från en stjärna norr om jorden skickar iväg sitt ljus norr över. skulle det sedan komma tillbaka från söder och inbilla oss att det finns en stjärna som är likadan från söder som från väster. då skulle ju många utav våra stjärnor och stjärnbilder, förhållande till hur stort universum är förståss, att sjärnorna och stjärnbilderna inte finns utan är en osynlig gengångare av sig själv.
/ Benjamin , 15 år från falun
Hej Benjamin,
Albert Einstein upptäckte 1915 att materia (dvs. sådant
som har massa och kan vägas) har förmågan att
"kröka rummet". Denna krökning avslöjar sig genom
att ljusstrålar böjs lite i närheten av tunga föremål.
Detta kan man till exempel se på vissa galaxer, som
råkar ligga precis bakom en annan tung galax. Massan
hos den tunga galaxen kröker rummet omkring sig lite,
vilket gör att ljusstrålarna från den bakomliggande
galaxen knycklas till lite, och vi ser en "deformerad"
bild av galaxen. Det är ungefär som att titta genom
bottnen på en glasflaska - världen ser plötsligt lite
konstig ut!
Om universum har en total massa som uppgår till ett
visst bestämt värde (eller rättare sagt, om mängden
massa per kubik-ljusår i medeltal uppgår till ett
visst värde), blir den resulterande krökningen
"sfärisk". Denna sfäriska krökning har den effekt
som du talar om: skickar man en ljusstråle rakt
ut i rymden, och låter den fara fram tillräckligt
länge, så kommer den tillslut att ha gått i en
cirkel, och kommer tillbaka till den punkt från
vilken den sändes ut.
Det är ungefär vad som skulle hända här på jorden,
om man bestämde sig för att gå precis rakt fram
väldigt väldigt länge - man skulle till slut ha
gått ett helt varv runt jorden och då komma tillbaka
till den plats där man började.
I dag tror vi inte att universum är så tungt så
att dess krökning kan bli sfärisk. Ljusstrålar
kommer därför inte tillbaka till den plats från
vilken de sändes ut. Men även om universum hade
varit sfäriskt i sin geometri, så hade vi inte
ställts inför problemet att se samma stjärna på
olika delar av himlen, till exempel. Orsaken är
att rymden är fruktansvärt stor: en ljusstråle
skulle inte ha tid att fullborda ett helt varv
även om den sändes ut när universum var väldigt
ungt, och haft nästan 14 miljarder år på sig.
Det är ungefär som att jorden är så fruktansvärt
stor, att om en myra skulle få för sig att gå
ett helt varv runt, så skulle dess livslängd
inte räcka till för att gå ett helt varv.
Så vi kan lugnt utgå ifrån att varje stjärna vi
ser på himlen är unik, och inte en kopia av
en annan!
/Björn
|
Hej Björn! Varför har vissa planeter atmosfärer och andra inte? Måste en planet ha en atmosfär för att liv ska kunna uppstå?
/ Elisabeth, 15 år från Halmstad
Hej Elisabeth,
För att en planet ska kunna ha en atmosfär under
längre tid, krävs det att planetens gravitationskraft
är tillräckligt stark för att förhindra att gasen
"läcker" ut i rymden. Små kroppar som Merkurius och
månen lyckas inte med detta, vilket gör att de
saknar atmosfär.
En atmosfär är nödvändig för att liv ska kunna
uppstå, av flera skäl. Ett är att atmosfären
utgör ett skydd mot farlig strålning. Ozonlagret
i jordens atmosfär skyddar oss till exempel från
solens ultravioletta strålar. Utan detta skydd skulle
vi dö ganska omgående.
Ett annat skäl är att ett visst atmosfärstryck är
nödvändigt för att vatten ska kunna vara i flytande
form. Är trycket för lågt kan vatten bara förekomma
i två tillstånd: fast (dvs is) eller gas (dvs ånga).
Så ser det till exempel ut på Mars: atmosfärstrycket
där är för lågt för att flytande vatten ska kunna
existera på ytan (såvida vattnet inte är blandat med
salt, men då i så stora koncentrationer att det blir
giftigt för levande organismer i vilket fall som helst).
Flytande vatten är å sin sida nödvändigt för att
levande celler ska fungera - alla de proteiner och
enzym som cellen använder för att lösa diverse
"arbetsuppgifter" måste kunna förflytta sig inom
cellen, och det kan de bara göra om det finns
någonting att "simma" i, dvs vatten.
Ett tredje skäl är att atmosfärer skyddar oss från
extrema temperatursvängningar. Planeter utan
atmosfär har ofta extrema skillnader i temperatur
på dag- och natt-sidan, vilket de flesta levande
organismer inte mår särskilt bra av. En atmosfär kan
dock förhindra avkylning under natten, vilket gör
att det blir lättare att överleva.
/Björn |
Vet du namnet på de två välkända nebulosorna?
Vad heter himlens ljusstarkaste stjärna?
Hur uppstog stjärnbilderna?
Vad är ett stjärnfall?
Vad är ett stjärnhop?
Vad menas med "magnitud" och "absolut ljusstyrka" och "skenbar ljusstyrka"?
SNÄLLA svara på de här frågorna!
/ Johan Dahlin, 16 år från Götene
Hej Johan,
Rätta mig om jag har fel, men jag misstänker starkt
att du har fått dessa frågor i skolan, som läxa?
Sorry, min uppgift är inte att göra hemläxan åt
folk. Du får gå till biblioteket och låna en
grundläggande astronomibok. Där hittar du
svar på alla dessa frågor.
/Björn |
hej jag undrar! är man verkligen säker på att ljus är uppbyggt av vågor.
/ benjamin, 13 år från falun
Hej Benjamin,
Till skillnad från vad man kanske kan tro så
är fysiker inte särskilt intresserade av
att förklara "varför" världen fungerar som den
gör. Vi är mest intresserade av "hur" den fungerar.
När det gäller ljus, så vill vi kunna beskriva
ljusets beteende i alla tänkbara miljöer. Vi vill
kunna räkna exakt hur ljuset uppför sig i till
exempel ett komplicerat system av linser, så
att vi till exempel kan bygga teleskop och
i förväg veta hur teleskopet kommer att uppföra
sig.
För att besvara frågan "hur" ljuset uppför sig,
så har vi hittat på en rad modeller. En modell
säger att ljus är en våg, och den fungerar
jättebra att använda i de flesta sammanhang
(till exempel när vi vill bygga teleskop).
Men i andra sammanhang, till exempel när vi vill
bygga en elektrisk ljusmätare, funkar vågmodellen
inte alls, och då använder vi glatt en model där
ljuset uppför sig som partiklar, och kan då igen
räkna mycket noga på hur ljusmätaren kommer att
uppföra sig.
Men hur kan vi fysiker ibland säga att ljus är en
våg, och ibland en partikel? Vad ÄR ljus egentligen?
Faktum är att ingen fysiker någonsin har påstått
att ljus ÄR en våg eller en partikel. Vi säger bara
att dessa synsätt fungerar bra att använda i praktiken
för att beräkna saker, och de är inte menade till att
beskriva ljusets "riktiga inre struktur".
Vill du veta VAD ljus är, så ska du därför fråga en
filosof eller liknande. Men vill du veta exakt HUR
ljus uppför sig, då kan du fråga en fysiker.
Detta vetenskapsfilosofiska problem är mycket
betydelsefullt, och det är viktigt att man inser
skillnaden mellan verkligheten (som vi aldrig kommer
att veta något om) och vår modell av verkligheten
(som vi använder oss av sålänge den hjälper oss
i vardagen). Någon sa en gång, att en fysikalisk
modell (till exempel ljus beskrivet som vågor
eller partiklar) är som en karta - den beskriver
en terrängs alla detaljer. Man kartan ÄR INTE
terrängen!
/Björn |
hur fungerar dopplereffekten´.
/ beni, 13 år från falun
Hej Beni,
Du har kanske hört hur ljudet från en ambulans
ändrar sig när den är på väg bort från dig
i hög fart - tonen blir liksom lägre och lägre.
Detta är ett exempel på "Dopplereffekten".
För att förstå detta måste vi förstå hur
ljud egentligen uppstår och färdas. I luften
finns molekyler, som normalt sätt är mer
eller mindre jämnt fördelade i rummet. Men om
man till exempel slår ihop händerna, tvingar
man bort luften mellan sina händer och utanför
händerna blir antalet molekyler per kubikcentimeter
något högre. Denna "förtätning" i luften färdas
sedan iväg, och när förtätningen träffar örats
trumhinna så hör vi en skarp smäll - klappen.
Ljud är därför lokala förtätningar i luften och
de fortplantas genom att molekylerna slår i
varandra och förtätningen sprids till nya områden.
Om vi träffas av sådana förtätningar mycket ofta
uppfattar vi det som en ljus ton, och om vi träffas
mindre ofta uppfattar vi det som en mörkare ton.
Tänk på en liten mygga som slår vingarna fruktansvärt
fort - man hör ett väldigt ljust "vinande". Och så har
vi en stor humla som "brummar fram" eftersom den slår
vingarna mycket långsammare.
Om ambulansen står still sänder dess siren ut likadana
luftförtätningar i alla riktningar. Vi hör då samma
ton var vi än står. Men om ambulansen börjar
röra sig, så kör bilen "ikapp" de förtätningar den
sänt ut som ligger framför den, och "kör ifrån"
dem bakom. Det betyder att avståndet mellan luftförtätningarna framför bilen är mindre än de bakom.
När vi träffas av dessa uppfattar vi alltså förtätningarna framför bilen som en ljus ton,
och de bakom som en mörkare ton. Så när
ambulansen kör om oss hör vi hur ljudet gradvis
går mer och mer i moll.
/Björn
|
vad hände med planeten X? för några år sedan pratades det om att en "ny" planet upptäcks bakom Pluto, och att den störde pluto i sin bana, var det en planet eller vad var det?
/ Eia från Sverige
Hej Eia,
I vårt solsystem har vi åtta planeter plus
Pluto, som enda sedan den upptäcktes har
kallats för en "planet" trots att den är
så fruktansvärt liten att den inte har bland
planeterna att göra (jorden, som är en ganska
liten planet, väger 500 gånger mer än Pluto!)
Men ok, låt oss kalla Pluto för en planet och
ge den nummer nio. Finns det då en tioende planet?
Denna tioende planet kallas populärt för
"Planet X", där X både står för "10" om man
använder romerska siffror, och där X betyder
"obekant" eller "okänd" (i matematiken använder
man bokstaven X för att beteckna obekanta siffror).
Faktiskt har man hittat en himlakropp som till och
med är lite större än Pluto. Denna kropp har ännu
bara har ett nummer, 2003 UB313. Den organisation
som bestämmer om en himlakropp ska kallas "planet"
eller inte (Internationella Astronomiska Unionen)
ska snart bestämma sig exakt hur man ska definiera
vad en planet är någonting. Då får vi reda på om
vi ska fortsatta att kalla Pluto för en planet
(då blir 2003 UB313 troligtvis den tionde planeten,
det vill säga "Planet X"), men det bästa hade
faktiskt varit att nöja sig med åtta planeter
och kalla Pluto och 2003 UB313 för "Edgeworth-Kuiper
objekt". Det finns nämligen hundratals kända
små sten och is-bumlingar utanför planeten
Neptunus' bana som kallas just Edgeworth-Kuiper
objekt, varav Pluto och 2003 UB313 är två exempel
på sådana.
2003 UB313 är alldeles för liten för att kunna
störa Pluto märkbart. Faktum är att Pluto inte
är utsatt för några störningar som inte går att
förklara med de kända planeternas gravitationskraft.
Tidigare hade man lite problem att få allting att
gå ihop, men sedan man fått en mättre uppfattning
om massorna hos Uranus och Neptunus har dessa
problem lösts.
/Björn
|
hur kom jorden till och hur såg ytan ut i början?
/ Carolina, 14 år från Halmstad
Hej Carolina,
Solsystemet bildades ur en nebulosa (sådana ser vi
runt omkring oss överallt, till exempel Orionnebulosan).
Nebulosor består mest av gaserna väte och helium
(tillsammans utgör de ca 98% av massan i ett
molekylmoln), och resterande 2% utgörs av små
stenpartiklar (kanske en tiotusendels millimeter
i radie), som även är rika på organiska ämnen och
olika sorters is.
När en sådan nebulosa kollapsade på grund av sin
egen gravitation, bildades solen i centrum, medan
resten av gasen plattades ut i en tunn skiva
som kretsade kring solen. I denna skiva började
de små stenpartiklarna slå sig samman, och växte
till större och större kroppar. Tillslut hade de
växt sig så stora så att de är tusentals kilometer
i radie: planeterna (och deras månar).
De här små stenpartiklarna innehöll även en del
radioaktiva ämnen. När mycket sådan materia samlades
på ett ställe blev det så mycket radioaktiva ämnen
att det blev en "härdsmälta". När jorden var ung
var den därför helt flytande, en stor droppe av
lava, kan man säga. Så det var så jorden såg ut
i början.
Ny har ytan svalnat lite, och vi kan leva på den.
Men under ett ganska tunnt skal (som kallas skorpan),
är det fortfarande flytande i jordens inre - de
radioaktiva ämnena bildar fortfarande så mycket
värme att stenen är i flytande form. Denna lava
letar sig ibland upp till jordens yta - det är
detta som vi kallar för en vulkan.
/Björn |
Jag undrar hur solen påverkar oss människor. Finns det vetenskapligt bevisat att solen påverkar vår hälsa och vårt välbefinnande?
tack på förhand
/ Josefin, 17 år från västerås
Hej Josefin,
Eftersom jag inte är läkare eller biolog kan jag
inte ge ett särskilt bra svar på den frågan.
Det är helt klart att solen är en förutsättning
för livet på jorden, det är därifrån vi får
all värme och all energi som driver till exempel
vädret, och som ger växterna den energi som vi
sedan äter. Utan solen skulle jorden snart bli en
ganska ogästvänlig plats med temperaturer nära
-270 grader.
Förutom detta så är solljus ganska viktigt för vårt
psykiska välbefinnande. Ser man inte solen på länge
blir man lätt lite deprimerad. Folk i nordliga
trakter går i "ljusterapi" ibland för att råda
bot på detta. Eftersom jag är doktor i teoretisk
astrofysik och inte i psykologi vet jag inte
huruvida det hjälper eller ej.
Solljus är också viktigt för att vi människor ska
bilda D-vitamin. Detta vitamin är viktigt, till
exempel för att man inte ska få benskörhet. Om jag
fattat rätt har Skandinavien de största problemen
i värden med till exempel lårhalsbrott, som orsakas
av benskörhet - kanske kopplat till att vi inte ser
solen särskilt mycket, och inte får tillräckligt
med D-vitamin. Men, som sagt, detta är inte mitt
expertområde.
/Björn |
hej björn läste om en 800meter stor asteroid som kan kanske träffa jorden redan 2008 den heter 2006hz51 en annan sak som jag undrar hur nära kan en asteroid komma jorden utan att den krockar med oss o ibland när man tittar på stjärnorna så finns det vissa liksom skimrar i olika färger vad beror detta på mvh tina
/ tina, 15 år från malmö
Hej Tina,
Nya asteroider upptäcks hela tiden. Om man har
åtminstone tre positionsbestämningar av en ny asteroids
läge på himlen (alltså, man har observerat asteroiden
vid tre olika tillfällen) kan man göra en första
beräkning om hur dess bana ser ut. Denna banberäkning
blir oftast ganska dålig, eftersom det är så få mätningar
och man kanske har mätt lite fel. Genom att observera
asteroiden gång på gång över längre tid blir dock
banbestämningen bättre och bättre.
Det som hände med 2006 HZ51, var att den allra första
banbestämningen, som grundades på väldigt få
mätpunkter, visade stor kollisionsrisk med jorden.
Nu har man dock gjort fler observationer och kunnat
bestämma banan mycket bättre. Det visade sig då
att det inte är någon risk att den ska krocka med
oss.
Minor Planet Center (MPC), den organisation som håller
reda på alla asteroiders banor, har en lista för
PHA (Potentially Hazardous Asteroids), eller
"Potentiellt Farliga Asteroider". Alla asteroider
som kommer inom 0.05 AE (Astronomiska Enheter) från
jorden inom de närmsta 170 åren hamnar på denna
lista (en AE är medelavståndet mellan jorden och
solen, ca 150 miljoner km). Gränsvärdet för att
hamna på MPCs PHA-lista är därför ca 7.5 miljoner
km. Det låter mycket, men är faktiskt bara 20 gånger
längre bort än från jorden till månen.
2006 HZ51 hamnade på listan ett tag, men är nu
bortplockad eftersom den inte kommer så nära.
Du kan själv se listan på
http://cfa-www.harvard.edu/iau/lists/PHACloseApp.html
Som du ser innehåller listan (tyvärr) hundratals
objekt. Listan toppas av asteroiden Apophis, som
år 2029 kommer endast 0.0002318 AE från jorden,
vilket betyder att den kommer ca 10 gånger
närmare oss än månen. Den kommer inte att träffa
jorden, men den kommer VÄLDIGT nära!
Din andra fråga: För att en asteroid ska krocka med
oss måste den komma inom 6400 km från jordens
kärna (detta är jordens radie). Apophis passerar
till exempel 34770 km från jordens centrum 2029,
alltså träffar den inte oss.
Tredje frågan: Stjärnor lyser egentligen med ett
stadigt sken, och med en bestämd färg. Men när
man tittar på dem är det som du säger: de liksom
skimrar i olika färger, och deras sken är heller
inte stadigt, utan fladdrar lite. Detta orsakas
av jordens atmosfär. När stjärnljuset passerar genom
luften fungerar luften lite som en lins, och bryter
ljuset lite. Eftersom luften inte står still ändrar
sig "linsen" hela tiden, och stjärnljuset ser ut
att fladdra. Eftersom stjärnljusets olika våglängder
bryts lite olika, kan man även se vissa
färgförändringar. Stjärnornas färgglada skimrande
är alltså ett optiskt fenomen, en synvilla om man
så vill.
/Björn |
Hej Daniel!
Jag undrade om du kunda vara snäll och hjälpa mig med en fråga?
Det är så att vi håller på och arbetar med Astronomi i skolan nu, och jag arbetar med svarta hål.
Till uppgift har vi fått att göra en G fråga och en MVG fråga, och min tanke var då att du kanske kunde skicka mig några exempel som jag skulle kunna ha på min uppsats?. Allså en MVG fråga, och en G fråga.
Tack på förhand!
MVH// Mathias Carlsson
P.S Vet du kanske några bra internet sidor som innehåller fakta om "svarta hål"? D.S
/ Mathias Carlsson, 15 år från Åkersberga
Hej Mathias,
Jag skulle inte vilja rekommendera internet i
allmänhet som en bra (säker) källa till information.
Precis vem som helst kan lägga ut saker på nätet,
utan att de egentligen vet vad de talar om. De saker
du läser om svarta hål på nätet kanske är helt
felaktiga, om de inte är skrivna av någon som är
utbildad på området. Jag är doktor i teoretisk
astrofysik, så förhoppningsvis är det mesta jag
säger riktigt :-)
Det allra bästa är att gå till biblioteket och låna
en bok om astronomi. Det är i och för sig ingen
100-procentig garanti för att allting ska vara
rätt, men det är i regel mycket svårare att
trycka felaktiga saker än att lägga upp felaktig eller dålig information på nätet.
I en bra astronomibok kommer du också att få olika
ideer och tips på saker att skriva om. Använd din
egen fantasi, och utgår från din egen nyfikenhet
som drivkraft att komma vidare. Det är så vi forskare
får energi att undersöka svåra saker hela dagarna - vi
är helt enkelt fruktansvärt nyfikna personer, vi kan
inte låta bli att läsa, studera, mäta, räkna, och
observera!
/Björn
|
hej!
jag undrar var materien får sim massa ifrån.
/ benjamin, 13 år från sverige
Hej igen Benjamin,
Om du läser svaret på din förra fråga så
kanske det är lite lättare att smälta
svaret på denna frågan!
Vi kan inte svara på varifrån "massa" kommer.
Vi vet bara att materia har någon form
av egenskap (som vi har valt att kalla
"massa"), och allt vi kan göra är att
studera effekterna av den. Till exempel ser
vi att denna mystiska massa har egenskapen
att materia attraherar annan materia. Denna
attraherande kraft kallar vi gravitation, och
vi fysiker kan räkna ut exakt hur gravitationen
uppför sig. Men vad gravitation och massa
"egentligen" är, det vet vi inte.
Fysiker gör två saker: konstaterar "att" saker
sker, och beskriver exakt "hur" de sker (genom
mätningar och matermatiska modeller). Om man
vill fråga "varför"... då ska man inte gå till
en fysiker, utan till en filosof, eller till en
präst. En fysiker kan konstatera att det finns
massa, och han eller hon kan beskriva exakt
hur denna massa uppför sig (typ gravitation).
Men undrar du "varför" massa finns, eller vad
massa "egentligen" är, har jag inga svar att
ge dig. En präst skulle kanske säga "Gud vill att
det ska finnas massa". Men det är kanske inte
en förklaring man blir (intellektuellt) nöjd
med heller?
/Björn |
|
Föregående sida
