Sigurd drakdödaren
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Det fanns en gång en mäktig kungasläkt som kallades Völsungarna. De hade en enorm hall, vars tak hölls uppe av en ek som växte mitt i byggnaden.

En mystisk besökare

Vid ett tillfälle skulle kung Sigmund Völsung hålla bröllopsfest för sin dotter, och hallen var fylld med mäktiga och rika människor. Då festen var som bäst igång trädde en främling in.

Ingen kände igen den underlige mannen, som var klädd i en lång, mörkblå kappa och en vidbrättad hatt. Det enda som syntes av hans ansikte var ett långt, grått skägg och en hökliknande näsa.

Oden besöker Völsungarnas fest.
Ur sin kappa drog han fram ett glimmande svärd och stötte det djupt in i ekens stam. ”Den som orkar dra detta svärd ur trädets grepp får behålla det”, förkunnade han. Alla kaxiga karlar kastade sig fram för att försöka, ty det var sannerligen ett ståtligt vapen. Men hur de än ryckte och slet satt svärdet kvar.

Under tiden gick den mystiske främlingen omärkligt ut ur hallen. Lika plötsligt som han kommit försvann han. Senare sade man att det måste varit Oden själv som besökt bröllopet, ty mannens klädsel var den vanliga för asaguden då han vandrade bland människorna.

Sigmund och svärdet

Kungens yngste son, som även han hette Sigmund, ville också prova. Den lille späde pojken såg närmast ynklig bredvid det tunga svärdet. Därför gick ett sus av förvåning genom kungasalen då Sigmund drog ut vapnet ur eken så lätt som ingenting. Då var svärdet hans. Han kallade det "Grams Udd" och det tjänade honom väl i många strider genom hela hans uppväxt.

I sin sista kamp mötte han på slagfältet en motståndare han kände igen. Det var den mystiske främlingen som en gång gett honom svärdet. Nu satt han på en stor, svart häst och svingade ett spjut. Sigmund fruktade att främlingen skulle ta tillbaka vapnet och måttade ett hugg mot honom. Ryttaren höjde sitt spjut för att parera och Grams udd splittrades i tre delar. Utan sin mäktiga klinga blev nu Sigmund nesligt nedhuggen och föll blödande till marken.

Efter slaget fann hans hustru honom medan han ännu levde. ”Du kommer att föda en son”, förklarade han. ”Detta har i döden viskats till mig. Du ska ta Grams Udd och dölja det för alla tills pojken är mogen att smida det samman.”

Sedan dog Sigmund och hans hustru gjorde som han sagt.

Sigurd växer upp

Mycket riktigt födde hon en pojke, som hon döpte till Sigurd. Hon gifte om sig med den gode kung Hjälpreks son Alf, och vid hovet växte Sigurd upp till en ståtlig ung man. Vad han än provade på, jakt, idrott och vapenlek, överglänste han alla. Som fadder och läromästare i alla manliga ting hade han smeden Regin. Denne var av dvärgväxt och knappast fager att skåda, men han var skicklig som få i vapensmidets svåra konst.

En dag sade Sigurd till Regin: ”Jag skulle gärna vilja ha en häst, men min styvfar tycker ännu att jag är för ung.” ”Gå då ut i skogen och tämj dig en”, svarade Regin. Så gjorde Sigurd, och mötte på sin väg en man i kappa och stor hatt – ni vet vid det här laget vem.

Han sade åt Sigurd att skrämma hästarna över floden, och då han gjorde detta återvände en av dem och gick fram till ynglingen. ”Detta är Grane”, sade främlingen. ”Han är avkomma till Odens egen åttafotade häst Sleipner. Han är din, och du kommer icke hitta hans like i denna värld”.

Sigurd var mycket nöjd med sin häst och de blev sannerligen goda kamrater.

Draken Fafner

En dag berättade Regin om en enorm skatt som låg dold i ett berg ett stycke från hans smedja. Haken var bara den att dyrbarheterna vaktades av draken Fafner, ett monster av otrolig styrka och ryslighet. Vad Regin inte berättade var att Fafner var hans egen bror!

Grams Udd och Andvares ring.

Fafner, som tidigare var skapt som en jätte, hade länge haft ögonen på en armring som hans far Reidmar hade i sin ägo. Ringen hade i urtiden smitts av dvärgen Andvare och var full av ond trollkraft. Eggad till vansinne av smyckets skönhet dödade Fafner sin far, förvandlade sig till en drake och lade sig inuti ett berg för att avundsjukt ruva på sin skatt. Allt eftersom åren gick växte guldet under Fafner, ty detta var också en del av ringens trollkraft. Nu ville Regin år ringen och eggade den starke Sigurd att hjälpa honom i hans plan.

Sigurd smider sitt svärd.
Först behövde Sigurd ett lämpligt vapen och de två smidde flera mäktiga svärd. Men de gick alla av då Sigurd dängde dem i städet. Då gick han hem till sin mor och hämtade resterna av Grams Udd för att smida samman delarna. Då detta var gjort provade vapnet på städet och klöv smidesverktyget mitt itu. Då han provade klingan på en bomullstuss klöv han den med samma lätthet. Så skarpt var svärdet.

Så rustade red Regin och Sigurd mot Fafners gömsle. Det var en dyster trakt de kom till. En öde hed täckt med benen efter döda kämpar ledde upp till skattberget. Regin stannade på betryggande avstånd. ”Där borta skymtar du en damm dit Fafner krälar varje dag för att dricka. Dräp honom då han kommer ur sitt gryt, så väntar jag i skogen bortom heden.” Regin bad honom också skära ut drakens hjärta och ta det med sig. Sigurd tyckte att det var en underlig önskan, men han tänkte göra som hans läromästare sade åt honom.

Främlingen dyker upp igen

När Sigurd ridit ett stycke mötte han samme man som gett honom Grane. ”Jag ska ge dig ett gott råd”, sade främlingen. ”Gräv dig en grop i den stig Fafner vandrat upp från grottan. I denna ska du gömma dig och stöta Grams udd i odjurets hjärta när han kryper över dig. Gräv också en grop strax framför ditt gömställe, där det giftiga drakspottet kan rinna ner. Men blodet ska du låta rinna över dig. Klä av dig naken och bada i det, ty varje del av din kropp som vidrörs av blodet blir osårbar.” Sigurd tackade för rådet och red vidare.

Drakblod och drakhjärta

Just som Sigurd hade grävt groparna hörde han hur det rasslade inne i grottan. Han dök ner i sitt hål och drog svärdet. Marken skakade när Fafner närmade sig och en stank som av tusen slagfält spred sig i luften. Den tunga drakkroppen rörde sig mödosamt över Sigurd, och när han trodde sig ha hjärtat rakt över huvudet högg han till.

Sigurd under Fafner, beredd att dräpa honom.
Fafner utstötte ett avgrundsvrål och en flod av drakblod öste ner över Sigurd. Han skyndade sig av med kläderna och lät sig tvättas grundligt, men en liten ljungkvist som draken brutit av satte sig på Sigurds ena skulderblad. Alltså förblev denna fläck torr.

Sigurd skar ut vidundrets hjärta och red bort till skogen där Regin väntade. Dvärgen bad Sigurd steka hjärtat och servera honom detta när det var färdigt. Sigurd lydde igen, fast han tyckte att Regins idéer var bra märkliga.

Under tillagningen brände Sigurd sig på det heta blodet. Plötsligt kunde han förstå vad fåglarna sade. På en gren bredvid honom satt två små fåglar. Den ena sade: ”Så synd att Sigurd inte äter av hjärtat själv. Då skulle han bli den visaste av alla män”. ”Jag vet”, svarade den andre. ”Inte heller förstår han att Regin tänker döda honom. Han borde dräpa dvärgen och ta guldet själv.”

Då Sigurd hört detta blev han vred och högg huvudet av Regin. Sedan åt han upp hjärtat och red tillbaka till Fafners grotta för att bärga skatten. Han tog emellertid bara en handfull guld och sedan ett särskilt föremål, Andvares stora armring.

Sigurd möter Brynhilde

Sigurd bestämde sig nu att besöka sina släktingar Völsungarna. Efter en tid kom han upp i bergen och fick se en borg omgärdad av höga eldar. Han sporrade den orädde Grane att hoppa över och var snart framme vid porten.

Inne i borgen fann Sigurd en krigare i vacker rustning ligga alldeles stilla på ett stenaltare. En praktfull mask täckte mannen ansikte. Sigurds nyfikenhet lockade honom att ta av masken, men då så skett kunde han till sin förvåning se att krigaren var en kvinna –den vackraste han sett.

Brynhilde.
Plötsligt slog hon upp ögonen och sade: ”Du måste vara den tappraste av alla män, ty endast han kan betvinga elden kring mitt fängelse”. Hon berättade att hon var Brynhilde, den tappraste av Odens alla valkyrior. Men hon hade satt sig upp mot sin herre och sänkts i en magisk sömn. Nu var hon äntligen fri och för evigt försvuren till Sigurd.

De bestämde att de skulle bli man och hustru, och svor varandra evig trohet. Sedan hastade Sigurd vidare, för han hade onda aningar om sina släktingar, men han lovade att inom kort återvända. Brynhilde lovade att stanna kvar i borgen.

Kärleksdrycken och Gudrun

När Sigurd kom till Völsungarnas rike rasade ett blodigt krig där. Genast rusade han att hjälpa sina fränder, och snart hade kriget vänt till deras fördel. När stridigheterna var över påbörjade han sin resa tillbaka till Brynhilde.

Under färden passerade han kung Gjukes hall och bjöds att tillbringa natten där. Under besöket fick drottningen Grimhild ögonen på honom, och tyckte att han vore den perfekte mannen åt hennes dotter Gudrun. För att försäkra sig om Sigurds intresse blandade hon till en kärleksdryck och lurade den unge hjälten att dricka den. Genast glömde Sigurd Brynhilde och gav Gudrun all sin tillgivenhet.

Äktenskapet med Gudrun blev lyckligt, och allt kunde ha varit frid och fröjd för Sigurd om inte hans svåger, Gudruns bror Gunnar velat ge sig ut på äventyr. Han hade hört talas om en borg i bergen där en vacker jungfru satt instängd. Sigurd, som inte hade några minnen av Brynhilde, gick med på att hjälpa honom söka efter den.

Den mystiska jungfrun

Då de väl var framme ville inte Gunnars häst ta språnget över lågorna, så Sigfrid gick med på att klä ut sig till Gunnar och gå ärendet i hans ställe. Grane hoppade vant över elden och den maskerade Sigurd trädde in i borgen. Då han mötte Brynhilde kände hon inte igen honom, och Sigurd mindes inte henne.

Brynhilde förvånades att ännu en man besegrat Odens flammor, men gick med på att följa främlingen till hans hem. Nu blev det bröllop mellan Gunnar och Brynhilde, men under festen fick hon syn på sin älskade Sigurd. Nu förstod hon att hon blivit svekfullt lurad, och fylldes av hat mot Sigurd.

Hämnden

En djävulsk plan började ta form i hennes huvud. Under en badtur lockade hon ur Gudrun att Sigurds enda sårbara fläck var mellan hans skuldror. Sedan hetsade hon Gunnar att dräpa sin gamle vän och vapenbroder. Till sist utförde han dådet. Han befallde sina två yngre bröder att anfalla Sigurd och vid ett lämpligt tillfälle skedde attacken. Medan Sigurd vejde sig för den ene brodern stack den andre ner honom bakifrån. På detta skamliga sätt slutade Sigurd drakdödaren sina dagar.

Den förtvivlade Gudrun ordnade ett stort gravbål åt den stupade hjälten. Nu ångrade sig Brynhilde bittert, och just som flammorna omfamnade Sigurd kropp kastade sig hon ner från kungahallens tak och gjorde sin älskade sällskap i lågorna.

Hjältesagor


Beowulf

Sigurd Drakdödaren

Sagan om
darrande Hött

Grette den starke och Glåm den gruvlige

Asasagor


Världen skapas

Vanakriget

Fenrisulven fjättras

Tors fiske

Tors kamp med
jätten Hrungner

Resan till Utgårdaloke

Mjölner blir stulen

Balders död

Ragnarök


Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2019 Unga Fakta AB