Runor
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Rökstenen vid Röks kyrka i Östergötland.
Vikingarna skrev aldrig på papper. Istället ristade man tecken i sten och trä. Vikingarnas skrivtecken kallades runor.

Vikingarnas skrivtecken kallades runor och användes först av germanerna i slutet på antiken.

Runraden, det vill säga alfabetet, kunde se lite olika ut beroende var man kom i norden. Ibland kunde skillnaderna vara stora bara mellan två byar.

En runrad var vanligare än alla andra. Den har döpts till ”futhark” efter de sex första bokstäverna. Ljudet ”th” räknades alltså som en bokstav.

Den gamla, germaska runraden består av 24 tecken.

Om du klickar här får du en beskrivning av dem, vilka ljud i vårt alfabet de motsvarar, vad de hette och vad de symboliserade.

Vikingarna gjorde en förenklad version där runraden innehåll 16 tecken. Denna kallar vi idag för Futhark efter de första 7 bokstäverna.

Futhark.

Runsten som rests för att ära vägläggaren Jarlebanke.

"Jarlbanke lät resa dessa stenar till minne av sig medan han ännu levde, och han gjorde denna bro för sin själ. Han ägde hela Täby. Gud hjälpe hans själ."
Runorna hade först magisk betydelse, senare tillkom runstavar. På långa trästavar märkte man ut årets olika dagar, precis som våra nutida papperskalendrar. Detta var fortfarande en vanlig sed långt upp på 1500-talet. De äldsta runstavar som finns bevarade är från 1437 och 1457. Så småningom började runorna brukas i nedtecknande av berättelser och minnestexter efter avlidna.

Oftast skrevs runor på stenar som sedan restes upp. De vanligaste runstenarna var en sorts gravstenar, som restes till minne av någon. Skrivaren kunde vara hustrun eller vännen till en stupad viking.

Det fanns också ristare som reste runt och utförde arbeten mot betalning. En skrift på en runsten kunde låta så här: ”Ulv reste denna sten till minne av sin vän Erik, som miste livet i västerled”. Man brukade också rista slingrande mönster av olika djur och växter som dekoration. Stenarna sattes nästan aldrig på något riktigt gravfält. De flesta stenar hittas placerade på vackra ställen i naturen.

En runsten kunde också fungera som ett juridiskt dokument. Ägaren av en gård kunde resa en sten som berättade vem som skulle få ärva efter honom.

Runsten från Århus i Danmark.

"Gunulf och Ögot och Aslak reste denna sten efter Ful, sin vän, som mötte döden då konungen stred."
Då och då ristade man direkt på berghällar. Så gjorde man under bronsåldern och tidig järnålder, men ibland utfördes sådana arbeten även av vikingarna. Ibland har man hittat runskrifter som är rent klotter. Inuti en gravhög på Orkneyöarna står: ”Dessa runor ristades av den skickligaste runristaren i västerled”.

Hällristning på Ramsundsberget utanför Eskilstuna. Ristningen berättar sagan om Sigurd Drakdödaren.

1. Huvudet på draken Fafner
2. Sigurd driver sitt svärd genom drakens hjärta
3. Sigurd bränner sig på drakblodet och stoppar tummen i munnen
4. Blodet låter honom förstå fåglarnas sång. De berättar för honom att hans läromästare Regin tänker döda honom.
5. Sigurd har dödat Regin genom att hugga av hans huvud.

Björketorpsstenen.
Bildstenen var en sorts utveckling av de vanliga runstenarna. Här formade man ett stycke sten lite på samma sätt som en gravsten, innan man började dekorera den.

Bildstenarna berättade en historia som en modern serietidning. Man kunde läsa handlingen uppifrån och ned. På Gotland är bildstenarna de vanligare.

I Sverige finns de flesta runstenarna i Skandinavien, över 3000.

I Norge har man hittat ca 100 och i Danmark 250. Även i de länder som vikingarna besökt har runstenar rests.

Runorna på Björketorpsstenen som du ser till höger betyder:

"Detta är runornas hemlighet: Jag dolde här kraftrunor, ej möjliga att skade genom perversitet: Svekdöd fjärran från hemmet vare den detta bryter."


Samhället

Växa upp som viking

Fester

Ting och lagar

Hur man bodde

Kläder

Hantverk

Runor

Lekar och jakt

Begravningar


Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2014 Unga Fakta AB