STORSJÖODJURET Skandinaviens mest berömda vidunder är utan tvekan Storsjöodjuret, eller "Storie" som hon numera kallas. Storsjön ligger i Jämtland och är den femte största i Sverige. Den beräknas ha ett maxdjup på 74 m. Historierna om ett odjur i sjön verkar gå långt tillbaka i tiden, fast man kan ana att några av sagorna kanske bara har hundratalet år på nacken.

Sagorna
1635 nedtecknade kyrkoherde Mårten Pedersson berättelsen om hur trollkarlen Kettil Runske fängslade en jätteorm i sjön genom att förtrolla den med en magisk runsten. Så länge stenen står på sin plats på Frösön är monstret fånget i djupet. Man kan också släppa det löst genom att läsa upp inskriften, men en bit av den fattas så det lär aldrig hända. Egentligen ska stenen berätta om jämtarnas kristnande. En annan sägen talar om hur trollpackorna Jata och Kata kokade ihop något rysligt i en kittel vid Storsjöns strand. När kitteln råkade välta rann innehållet ut och förvandlades till odjuret då sörjan nådde vattnet.

Nedtecknade observationer

Den första riktigt omskrivna observationen ägde rum en solig julidag 1863, när riksdagsmannen Jöns Bromee var på väg hem med sin gårdsfolk efter en höslåtter. När de på et höjd tittade ner mot Storsjöns strand fick de se ett plaskande djur som enligt Bromee var "stort och styggt och hade flera korta, tjocka fötter". När man försökte närma sig varelsen försvann den snabbt ut i sjön, men två båtar med beväpnade karlar satte efter så fort de kunde. Efteråt berättade jägarna att djuret såg ut som tio till tolv "blanksvarta, hoplänkade ankare". Antagligen pratade de om någon sorts svallvågor som gjordes efter pucklar på djurets rygg.

I oktober 1893 hade flickorna Märta och Karin Olsson begett sig till Storsjön från sitt hem i Sörbyn för att tvätta kläder. Då de just börjat klappa kläderna dök ett stort djur upp en bit ut i vattnet och började rulla runt och föra väsen. Skådespelet pågick en god halvtimme och flickorna fick en tydlig titt på hur djuret såg ut. Det hade ett runt huvud med väldiga ögon och klippande öron som den lade ner mot halsen ibland. Frambenen var korta, medan bakbenen betydligt längre och försedda med simhud (alltså som på en groda). Svansen verkade mycket lång. Till slut tyckte flickorna att det orädda djuret började bli obehagligt och de jagade ut det i sjön genom att kasta sten på det.

Första boken
Den första seriösa skriften om mysteriet var det 47-sidiga häftet "Storsjöodjuret, Framställning af Fakta och utredning" gavs ut 1899 av naturvetaren och filosofie doktorn Peter Olsson.. Han samlade in ett stort antal ögonvittnesskildringar från folket som bodde kring sjön och drog därefter två slutsatser, dels att det fanns ett stort djur i Storsjön, dels att det inte kunde vara känt av vetenskapen i Sverige.

Fångstsaxen. Klicka på bilden för förstorning

Under slutet på 1800-talet hade storsjöodjuret hunnit bli en rikskändis och tidningarna skrev flitigt om det. Med pengar från kung Oscar II bildades ett fångstbolag som skulle försöka infånga eller till och med harpunera det arma odjuret. En norsk valfångare anställdes för att ta hand om den detaljen. Man lät bygga en lång brygga ut i sjön, med ett litet skjul där harpuneraren satt på lur. Tanken var att elektriskt ljus skulle locka odjuret till platsen. Man byggde också en jättelik gäddsax och agnade vid bryggan med en död gris, men inget fastnade i den fällan.

Så småningom blev hela projektet urvattnat och tecknaren Albert Engström gjorde en skämtbild som visade fångstbolagets medlemmar skräckslagna av ett storögt sjöodjur. Så småningom lades fångstbolaget ner.

Men observationerna fortsatte. Det berättades om ormliknande djur med hund- eller hästlika huvuden och spelande tungor. Färgen var oftast grå, brun eller svart och simsättet ett hastigt guppande med flera pucklar som rörde sig upp och ned i vattnet. 1949 sade sig trafikflygaren Hasse Borgsen ha fått en nära titt på ett ormliknande djur i Brunfloviken. Hans upplevelse gjorde stora rubriker i media och en tid senare fick ännu en flygare syn på "ormdjuret" i Brunfloviken.

Expeditioner
1956 tycktes tiden mogen för nästa fångstexpedition. Amerikanen Golden Freaky anlände till Storsjön med specialgjorda avlyssningsapparater. Meningen var att lyssna efter det speciella läte som odjuret sägs utstöta –några säger att det låter som när man klappar träbitar mot varandra, andra menar att det påminner om instrumentet xylofon. Dessvärre fick Freaky åka hem utan några monsterläten i bagaget.
1998 utfördes en av de mer genomarbetade expeditionerna, ledd av skotten Adrian Shine, som också forskat mycket kring Loch Ness. Shine gick igenom sjön med både ekolod och dykare, men hittade inga spår efter ovanligt stora djur. Shines egen teori gick ut på att det möjligen kunde finnas storvuxna exemplar av någon vanlig svensk fisk i sjön, men inte heller detta gick att bevisa. Shine slutsats blev att inget ovanligt existerar i storsjön.

Ett av de mest omskrivna mötena med Storsjöodjuret berättade Ragnar Björk om 1973. Under en båttur på sjön blev han varse något som han först trodde var en flytande stock. Men då han kom närmre upptäckte han att det var en jättelik gråbrun fisk som låg vid ytan. Han lappade till den med sin åra, men upprörde då djuret som började piska så våldsamt med stjärten att båten for iväg. Därefter tycktes fisken vara försvunnen. Enligt Björk hade fiskens huvud långa spröt och själv gissade han att han sett en ovanligt stor mal.

Den kanske mest betydelsefulla observationen på senare år ägde rum den 29 april 1992. En grupp på 12 personer såg ett mörkt, ormliknande djur dyka upp ur Rödösundet. En av dem, Karin Strandberg, gjorde en målning av djuret, som visar en varelse som på många sätt liknar en inte fullvuxen salamander, eller groddjuret olmen. Huvudet är triangelformat, med mycket små ögon och kvastar av borst som sticker ut bakom käkarna. På unga salamandrar och olmar är detta borst som sticker ut från gälarna.

Mysteriets delar

Det finns ungefär 200 nedtecknade ögonvittnesskildringar berättade av runt 500 personer. Djuret tycks ha visat sig mest mellan 1890-1910, samt mellan 1940-70-talen. På senare år har observationerna varit sparsmakade. Det verkar som om Storsjöodjuret ändrat form under årens lopp, ibland ser det ut som ett fyrfota djur, ibland som en fisk och ibland som en orm. Den mest sammansatta beskrivningen talar om ett ormliknande djur med hundhuvud, rött gap, öron och en vit man. Färgen är mörk, med röd hals och ljusgul buk. Kroppen rör sig upp och ned i vågor då djuret simmar, vilket ger upphov till ett intryck av "pucklar" i vattnet. Oftast verkar folk ha sett ett mörkt buktande föremål utan några tydliga detaljer som rör sig genom vattnet. Många har beskrivit synen som en uppochnervänd båt. Ljud som hörs i samband med observationerna är ett klapprande, som påminner om när träbitar slås ihop. Farten på de simmande föremålen beskrivs ligga runt 60 km i timmen. Storleken uppskattas till allt från 2 m till otroliga 15 m.

Förklaringar
Många vill förstås gärna tro att det lever okända djur i Storsjön. Man har gissat på att det handlar om en sorts reptil som borde ha dött ut för miljoner år sedan eller en okänd art av jättefisk. Det har föreslagits att det finns mal i Storsjön, men biologer menar att den fiskarten aldrig setts så långt norrut. Precis som i Loch Ness syns ofta märkliga vågor på Storsjön, som tycks uppstå av sig själva och sedan försvinna. Man vet att dessa vågor på håll lätt ser ut som något som simmar genom vattnet. En gissning till vågornas upphov är någon sorts undervattensström, en annan är naturgas från bottnen. En lösning till de gånger då man sett ett simmande djur med flera pucklar efter sig är att åskådarna helt enkelt sett en simmande älgfamilj. Storsjön är en ganska näringsfattig sjö. Det finns mest växtlighet på grundare vatten, men det finns gott om fisk. Frågan är om det finns tillräckligt med mat för en familj av riktigt stora djur i sjön.

Älskat odjur
Storsjöodjuret fridlystes 1986 av Länsstyrelsen i Jämtlands län, och det blev alltså förbjudet att jaga det. Men en jurist har senare försökt få beslutet upphävt eftersom han menar att det inte går att fridlysa något vars existens man inte kan bevisa.
Den som verkligen vill lära sig allt om storsjöodjuret ska bege sig till Jamtli museum, där man kan lyssna på inspelade ögonvittnesskildringar, titta på den rysliga fångstsaxen från 1894 och beskåda ett sjöodjursyngel som sägs ha hittats i sjön och sedan konserverats i sprit (men tro inte för mycket på det där sista).