MALMANNEN

Den mest kända bevingade humanoiden är den så kallade ”Malmannen” som sågs i West Virginia, USA, cirka 1960 och 1966. På olika sätt kopplas figuren också ihop med UFO-fenomen. Första observationen av Malmannen tycks ha ägt rum sent en kväll 1960 eller 1961 (vittnet minns inte). Ett kvinnligt kommunalråd (som sett till att vara anonym) körde längsmed motorvägen route 2 i sällskap av sin äldre far. Det var kolsvart runtom bilen, men plötsligt siktade de något som en bit längre fram vid sidan av vägen.

Utanför parken Chief Cornstalk Hunting Ground kliver en människoliknande gestalt fram och gränslar vägens mittlinje. Då föraren saktade ner kunde hon se att figuren var grå till färgen och större än en människa. Enligt vittnet hade gestalten lysande ögon och vecklade strax ut ett par vingar, så stora att de täckte hela vägen. Enligt rapporten såg den ut som ”ett litet flygplan”. Med vingarna utbredda lyfte den rakt upp och försvann i nattmörkret. Föraren trampade gasen i botten och rörde sig bort från platsen så fort hon kunde. Kvinnan och hennes far kom överens om att hålla tyst om vad de upplevt och det dröjde flera år innan hon berättade om sin upplevelse.

Massor av observationer
Det här visade sig inte vara en unik händelse. Sensommaren 1966 berättade en läkarhustru i Ohio-dalen, West Virginia, att hon blivit omkullslagen i sin trädgård av vad hon kallade en ”jättefjäril”. Den 12 november samma år blev några dödgrävare på en kyrkogård överraskade av ”en brun människa” som flög. Den 14 november blev Newell Partridge av med sin hund Bandit, då hunden sprungit ut i kvällsmörkret och skällt på ett par lysande punkter, men sedan inte kommit tillbaka.

Följande natt var två unga par från staden Point Pleasant, mr och mrs Malette och mr och mrs Scarberry, ute på en kvällsrunda i bilen. På hemvägen körde de genom ett område för dumpning av gammal ammunition, kallat ”TNT-området”. Då de passerade ett nedlagt elverk fick de se en märklig gestalt stå vid vägkanten. Roger och Linda Scarberry berättade senare: ”Den var skapt som en människa, men större. Kanske 2-2,5 meter lång. Och den hade stora vingar som låg vikta mot ryggen. Men det var ögonen som fick oss att haja till. Den hade stora, röda ögon, som billyktor. Under en minut satt vi bara och stirrade på den. Sedan vände den sig om och liksom släpade sig iväg mot den öppna dörren i det gamla elverket. Vi stannade inte ett ögonblick längre.”

De fyra lämnade platsen så fort de kunde. När de började närma sig Point Pleasant utropade Linda Scarberry plötsligt: ”Den följer efter oss!” Strax bakom dem, några meter över vägen uppenbarade sig samma figur de sett vid elverket, nu svävande i luften. Varelsen hade fällt ut sina vingar till en bredd av tre meter och höll jämn takt med bilen, trots att den inte flaxade med vingarna. Detta betyder att den måste ha rört sig i en hastighet av 160 km/tim. Enligt passagerarna i bilen ”pep den som en mus.” Roger Scarberry berättade också: ”Den följde oss ända till stadsgränsen. En annan konstig sak; vi såg en död hund ligga där vid vägkanten, men när vi kom tillbaka några minuter senare var hunden borta.”

Den uppjagade gruppen körde raka vägen till polisstationen, där de fick tala med biträdande sheriffen Millard Halstead. Halstead, som kände ungdomarna, tog deras historia på största allvar och följde med dem tillbaka till det gamla elverket. Men inget mer ovanligt hände den kvällen, förutom att polisradion i Halsteads bil krånglade.

Eftersom polisen varit inblandad hölls det en presskonferens följande dag. Makarna Scarberry och Malette lämnade alla detaljer de kunde minnas om figuren: ”Fågeln”, som de kallade den, var 2,5 meter lång, bredare än en människa, klädd med gråaktig päls och gick upprätt på två människolika ben. Den saknade helt huvud och de lysande röda ögonen tycktes sitta mellan axlarna. Den saknade armar, men var alltså istället utrustad med ett par vingar med en bredd av tre meter. Varelsen flög inte som en fågel, med vingrörelser, utan tycktes kunna glidflyga fram. Mysterie-utredaren John Keel, som forskat mycket i Malmannen, har påpekat att en tre meters vingbredd är alldeles för lite för att få upp en 2,5 meters-kropp i luften.

Malmannen blir omskriven
Snart hade press från övriga USA fått nys om historien och lilla Point Pleasant blev snart fullt av journalister. Nu kom ännu fler historier fram. Samma dag som den första presskonferensen hade Marcella Bennet åkt med  grannfamiljen till några gemensamma bekanta, som bodde utanför TNT-området. Väl framme klev Raymond Wamsley, som körde, ut först. Därefter Marcella Bennet med sin 2-åriga dotter i famnen. Just då reste sig en skugga från bakom den parkerade bilen. Mrs Bennet berättade senare att det var ”en stor, grå sak. Större än en människa, med hemska lysande ögon.” Mrs Bennet föll till marken, tappade sin dotter och blev liggande kvar. Raymond Wamsley tyckte hon verkade ”paralyserad”. Sällskapet lyckades strax ta sig in i huset där de fick hjälp av vänfamiljens barn. Inifrån huset kunde de se varelsen släpa sig upp på verandan och titta in genom fönstret. När polisen dök upp på platsen kunde de inte hitta några spår efter något ovanligt. Marcella Bennet verkade lida svårt av händelsen i flera år framåt och hävdade ofta att hon kunde höra varelsen pipa i natten.

Ögonskador
De flesta historier var mindre dramatiska. Flera människor hävdade att de sett Malmannen i eller kring TNT-området. Andra berättade att Malmannen besökt deras hustak eller trädgårdar. 18-åriga Connie Carpenter fick svår klåda i ögonen efter att ha fått se vad hon beskrev som Malmannen, och råkat se in i hans lysande ögon. Ögonsmärta av det slag som kallas klieg konjunctivitus uppstår i kontakt med ultraviolett ljus, och är en vanlig åkomma bland folk som säger sig ha sett UFO:n på nära håll.

Under hösten 1966 utbröt en epidemi av tv-störningar i Point Pleasant. Samtidigt sågs flera ljusprickar fara omkring på natthimlen. Så småningom slutade rapporterna om Malmannen komma in och det skrevs mer i tidningarna om detta himlafenomen.

En katastrof inträffar
Den 15 december 1967 rasade den hårt trafikerade bron Silver Bridge och 46 fordon störtade ner i avgrunden. Det talades mycket om en gammal indianförbannelse från 1760-talet, som gick ut på att de vita nybyggarna 200 år senare skulle straffas för deras övergrepp på indianerna. Andra skyllde på Malmannen eller ljusprickarna i skyn. Journalisten Mary Hyre på Ohio-tidningen Messenger skrev en hel del om Malmannen och ljusfenomenen i Point Pleasant. Hon hävdar att hon upprepade gånger fått besök av så kallade ”män i svart”, som annars sätts i samband med UFO-fenomen. Dessa personer varnade henne för att fortsätta med sina undersökningar. Det sista av dessa besök gjordes på hennes kontor mitt i bevakningen av Silver Bridge-olyckan. Även några av de personer Mary Hyre intervjuat säger sig ha fått besök av män i svart.