FLYGÖDLOR?

Jätteflygödlan Quetzalcoatlus

Flygödlorna, eller pterodaktylerna, levde samtidigt med dinosaurierna och dog också ut när dinosaurierna försvann. Länge var en av dem, Pteranodon, med sin vingbredd på åtta meter den allra största man hittat rester efter. Men 1975 hittades fossil efter en ny jättelik flygödla i Texas. Denna pterodaktyl hade en vingbredd på uppåt 15 meter och fick namn efter en befjädrad ormgud från sydamerikansk mytologi -Quetzalcoatlus.

Året efter började folk prata om konstiga saker som damp ner från himlen. Plötsligt verkade det som om Texas kryllade av flygande monster.

Aplikt flygdjur
Den 1 januari 1976 berättade Jackie Davies (14) och Tracy Lawson (11) för sina föräldrar att de tidigare under dagen sett en konstig "fågel" utanför staden Harlingen. Varelsen var enligt dem 1,5 meter lång med meterbreda axlar, svart till fägen och försedd med ett par stora fladdermusliknande vingar. Huvudet var kalt, ansiktet påminde om en apas med en 15 centimeter lång näbb som mun. Ögonen var stora och lysande röda. Då föräldrana följande dag undersökte platsen där den märkliga figuren visat sig fann de fem avtryck av tretåiga fötter. De menade att en vuxen människa inte hade kunnat göra lika djupa spår i den hårda marken. Senare samma månad såg systrarna Libby och Deanie Ford samma, eller en liknande varelse vid en damm utanför Brownsville. Efter att ha letat i flera böcker fann de till slut en avbild av det märkliga djuret i en bok om jordens urtid. Bilden de pekat på visade flygödlan Pteranodon.

Attack från ovan
Alvérico Guajardo, som också bodde i Brownsville, stötte den 7 januari ihop med varelsen – bokstavligt. Den brakade en kväll in i hans husvagn och bländades senare av strålkastarna från Guajardos herrgårdsvagn. Sedan flydde den under utstötande av hemska läten. Men den som haft den mest otrevliga närkontakten med "fågeln" måste nog sägas vara Armando Grimaldo. Han satt i sin svärmors trädgård då han plötsligt hörde ett flaxande ljud, åtföljt av "en sorts konstig vissling". Sekunden efter blev han anfallen av "någonting med stora klor", och flydde hals över huvud in i huset. Då han satt sig i säkerhet kunde han se att hans angripare var en fladdermuslikande varelse, stor som en människa och med en vingbredd på mellan 3 och 3,5 meter. Huden var mörk och läderaktig, utan fjädrar eller hår. Ansiktet var åter apliknande och försett med lysande röda ögon, men saknade denna gång näbb.

Det här var alltså fyra tillfällen då människor säger sig ha mött eller sett konstiga bevingade varelser, som uppenbarligen inte liknar något man känner igen i naturen. Alla händelserna ägde rum under januari månad.

Den 26 februari 1976 innehöll tidningen San Antonio Light en artikel som berättade om en upplevelse som tre lärare från trakten sade sig ha haft två dagar tidigare. De brukade alltid samåka med varandra för att spara på bensinen. Då de var på väg till arbetet överraskades de plötsligt av en skugga, lika bred som motorvägen, som föll över bilen. Då de tittade upp såg de en enorm fågel som svepte fram över dem på ganska låg höjd. En av lärarna, Mrs. Patricia Bryant sade att djuret var stort som ett Piper Cub-plan och att man "kunde se skelettet av denna fågel genom huden eller fjädrarna eller vad det nu kunde vara" och det framträdde svarta mot bakgrunden av gråa fjädrar. En av hennes kollegor tillade att varelsen "gled" snarare än flög och att den hade ofantliga, beniga vingar som en fladdermus. Väl framkomna till skolan gick de igenom några uppslagsböker i jakt på en bild på "fågeln". Till slut fann de den; en teckning av en Pteranodon.

Utfrågningar och undersökningar
Alla dessa rapporter behandlades i lokalpressen med en ordentlig portion humor. Andra som ville försöka förklara händelserna föreslog att folk hade sett fullkomligt normala fåglar som tranor, pelikaner och ugglor. Ytterligare några menade att upptäcken av den fossila jätteflygödlan 1975 hade utlöst en hysteri som innehöll både bluffmakeri och synvillor.
Två mysterieforskare, Jerome Clark och Loren Coleman, besökte platserna i mars 1976 och kunde senare i sin bok "Creatures of the Outer Edge" redovisa flera intressanta fakta.
Iakttagelserna var utspridda över den nedre delen av Rio Grandes dalgång utmed gränsen mellan Texas och Mexiko, nära flodens utlopp i Mexikanska floden. Utfrångningar av äldre människor visade att möten med "monsterfåglar" inte alls vara ovanligt i trakten, utan hade pågått i trettio års tid. Dessa berättelser verkade i sin tur vara en fotsättning av ännu äldre legender om flygande odjur. De flesta av dem som under 1976 sagt sig ha sett varelserna tillhörde i huvudsak nyinflyttade familjer som kommit norr ifrån, och kände därför inte till de gamla sägnerna i området.

Vidare undersökte Clark och Coleman spillning och fotspår som påstods komma från de bevingade monstren. I sin slutanalys tyckte de sig kunna fastslå att folk faktiskt hade sett något som inte tillhörde den vanliga Texasnaturen, men exakt vad det kunde vara förblev ett mysterium. Rio Grandes natursköna dalgång är imponerande av många anledningar, men den kan inte ha inhyst en koloni av överlevande flygödlor som inte upptäckts.

Tombstonemonstret

Efter den här artikeln omnämns händelsen aldrig mer. Man skulle ju kunna tro att tidningen gjort en uppföljning om det nu varit sant. Det intressanta är att det sägs ha funnits ett fotografi i tidningen på det döda monstret, men ingen som forskat i historien har lyckats hitta just det här numret av Tombstone Epitaph. På senare tid har det dykt upp andra fotografier på soldater och cowboys med döda flygödlor, men de har alla visat sig vara bluff.

I mörkaste Afrika
Men Texas är inte det enda stället där historier om flygande vidunder berättas. Frank H. Mellan berättar i sin bok "In Witchbound Africa" (1923) om hur infödingar runt Jirundufloden i Zambia talade om en väldig fågel, kallad kongamato, som liknande en ödla med fladdermusvingar. Melland, som förbluffades av deras beskrivning, visade dem an bild på pterodaktyl. Alla som tillfrågades var överens om att detta var djuret de menade, förutom att färgen va fel.

"A Game Warden Take Stock" (1924), skriven av en annan afrikaresenär, kapten C.R.S Pitman, återger historien om liknande varelser. Dessa påstods att hålla till i det vattensjuka skogsområdet i närheten av gränsen till Angola och Kongo, och hade liksom kongomato en slående likhet med den utdöda pterodaktylen. Infödingarna hade förklarat för kaptenen Pitman att det kunde betyda döden att titta på djuret då det kom flygande. Dess hud var nämligen så tunt att man kunde skymta skelettet -något som alltid gjorde åskådaren så sjuk att han började hosta blod.

Vidunderjägaren och författaren Ivan T. Sanderson råkade på ytterligare ett bevingat vidunder under en expedition till Brittiska Kamerun 1932. Då han skjutit en flygande hund vid en flod föll han i vattnet och överraskades av ett annat djur som plötsligt dök upp. I sin bok "Animal Treasure" beskriver han vad som hände: "Rakt emot mig mindre än en meter ovanför vattnet kom någonting svart, stort som en örn. Jag så bara en glimt av ansiktet på den men det var alldeles nog, för underkäken hängde öppen och visade en halvcirkel med spetsiga vita tänder på ungefär en tandbredd mellanrum från varandra… Och strax innan det blev för mörkt för att kunna se, kom den tillbaka, kastade sig iväg nerför floden med klappande tänder och med ett vinande ljud när den klöv luften med sina stora svarta drakvingar". Sanderson fick reda på att odjuret kallades olitiau och spred en död och sjukdom bland de som försökte jaga eller fånga det.

Kongomato?