Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Noshörningar och tapirer

De första noshörningarna dök upp tidigt, för 50 miljoner år sedan ungefär, men de var alla små och omärkliga. De hade tår med naglar som liknade små hovar.

De första hästdjuren och de primitiva noshörningarna var mycket lika varandra. På grund av sin storlek höll de sig nästan uteslutande till de skyddande djungelsnåren. Efter hand blev de större och tyngre, och tårna växte ihop till kompakta fötter.

Många arter levde vid vattendrag, ungefär som nutidens flodhästar. Men det var på stäpperna och savannerna som noshörningarna nådde väldiga storlekar. Här fanns det gott om mat och utrymme.

Till skydd mot rovdjur utvecklade några arter horn. Det är just dessa som överlevt längst och gett upphov till nutidens noshörningar.

Tapirerna hade samma stamfäder som noshörningarna, men stannade i skogarna och behöll sina "tår". Dagens tapirer skiljer sig mycket lite från de flesta av sina förfäder.

Hyracodon

[hyrr-ACK-å-dån]

Längd: 1,5 m
Tid: Oligocen
Plats: Nordamerika

Denna lilla, tidiga noshörning var väldigt lik de första urhästarna. Den hade fötter med trampdynor och spretiga tår, och smidiga ben som gjorde den till en ganska god löpare.

Den var alltför liten för att klara sig mot rovdjur på de öppna fälten. Därför rörde den sig i täta skogar i mindre flockar. Kindtänderna var kraftiga och anpassade till att tugga många slags växter.

Metamynodon

[mätta-MYN-å-dån]

Längd: 5 m
Tid: Oligocen
Plats: Nordamerika

Metamynodon levde i sumpmarker där den betade vattenväxter liksom nutidens flodhästar gör.

De spretande tårna som de tidiga, skogslevande noshörningarna hade, växte ihop på den här jätten för att lättare kunna bära upp den tunga kroppen. Benen hade också blivit kortare och pelar-lika.

Metamynodon hade enorma hörntänder, vilket får den att se farligare ut än vad den egentligen var. Betarna användes troligen till att slita av sega växter.

Indricotherium

[in-drick-å-TE-ri-um]

Mankhöjd: 5,5 m
Tid: Oligocen - miocen
Plats: Asien

Det här djuret har också kallats Paracetatherium och Baluchitherium, eftersom det finns olika forskare som namngett dess fossil, och det är fortfarande oklart vilken som var först med sin upptäckt.

Indricotherium var det största landdjur som levat. Den betade uteslutande från trädkronorna och levde antagligen som nutidens giraffer på de öppna savannerna.

Hannarna kunde väga från 15 till 33 ton, och stred mot varandra genom att vräka sina kraftiga halsar mot motståndaren.

De var troligen enstöringar. Honorna och hannarna träffades bara under parningstiden.

Indricotherium var ett framgångsrikt djur som fanns länge på jorden. Dess storlek gjorde det säkert från alla rovdjur. Till och med dess kalvar var så stora att de måste varit svåra jaktbyten.

Diceratherium

[di-sä-ra-TE-ri-um]

Längd: 2 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika

Diceratherium var den första noshörningen som vi kan "känna igen". Den liknade sina nutida släktingar mycket, men var betydligt mindre. Den hade också två horn som satt bredvid varandra på nosen.

Troligen strövade den omkring i sumpmarker och andra våtområden, där det var gott om saftig växtlighet.

Forskarna vet väldigt mycket om just Diceratherium tack vare ett mycket ovanligt fossil. En död Diceratherium hade fastnat i en lavaström och blivit ingjuten i en bergssida.

När man upptäckte noshörningens lava-grav hade själva kroppen för länge sedan vittrat bort. Men man gjorde en gummiavgjutning av avtrycket och fick då exakt fram hur djuret sett ut.

Teleoceras

[täll-ä-Å-se-r]

Längd: 4 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika och Nordeuropa

Teloceras var en flodhästliknande, klumpig noshörning som troligen levde till stor del i vatten.

Den hade ett enda tjockt, kort horn på nosen. Benen var väldigt korta men kraftfulla. De behövdes för att bära upp den långa, tunga kroppen.

Teleoceras gav upphov till ett litet flodhästliknande släkte noshörningar, som levde kring våtområden. Dessa djur dog så småningom ut och lämnade plats åt de vanliga flodhästarna.

Elasmotherium

[ä-lasmå-TE-ri-um]

Längd: 5 m
Mankhöjd: 2 m
Tid: Pleistocen
Plats: Eurasien

Elasmotherium var en jättelik noshörning med vad man tror var ett enda två meter långt horn uppe på huvudet.

Det finns nämligen ett hål i skallen på de fossil man funnit, som visar att något sorts horn suttit där. Man har sedan beräknat storleken efter hur horn på liknande djur ser ut.

Noshörningens ben var korta och knappast lämpade för snabba rörelser. De vuxna djuren kan ha vägt upp till 3-4 ton. Tänderna liknade hästarnas. Troligen levde Elasmotherium på en diet av savanngräs och lavar.

Det finns forskare som tvivlar på att Elasmotherium var släkt med noshörningarna, och hellre vill sätta den i en egen djurgrupp för sig.

Coelodonta

[kå-ello-DÅNN-ta]

Längd: 3,5 m
Tid: Pleistocen
Plats: Eurasien

Det här djuret är mer känt som den "ullhåriga noshörningen", eftersom den skinn täcktes av en kraftig, raggig päls. Den levde så långt norrut att den behövde detta skydd.

Man vet att den var ett vanligt bytesdjur för den förhistoriska människan, trots sin storlek. Grottmålningar utförda av neanderthalare visar hur jakten kunde gå till, när ett djur omringades och dödades med spjut.

Bilderna på noshörningarna antyder också hur de såg ut. Det verkar som om den ullhåriga noshörningen hade rödbrun päls, med ett mörkare fält runt buken.

De sista djuren av denna art tros ha dött ut för cirka 10 000 år sedan. Det är möjligt att människan påverkat dess försvinnande med sin jakt.

Helaletes

[hälla-LE-tess]

Längd: cirka 1,2 m
Tid: Eocen
Plats: Ostasien och Nordamerika

Det här var en av de tidigaste tapirerna. Den var ett typiskt primitivt hovdjur, med kutig rygg, långa ben och spretiga tår.

Det som skiljde den från alla liknande djur var dess huvud, som hade en kort snabel. Denna utväxt var ett hjälpmedel när Helaletes till exempel betade löv från grenar.

När övriga hovdjur lämnade djungeln för att växa till sig och söka föda på de öppna fälten, blev tapirerna kvar i skogen.

Konkurrensen från övriga växtätare försvann och de levde vidare utan att längre förändras.

Miotapirus

[mi-å-tapp-IR-us]

Längd: cirka 2 m
Tid: Miocen
Plats: Nordamerika

Miotapirus är den direkta föregångaren till våra nutida tapirer.

Den var ett kraftigt djur anpassad till att söka föda både i vatten och på land. Större än så här blev inte tapirerna i skogen. De hade mycket få rovdjur att oroa sig för, och maten fanns i överflöd.

Numera lever tapirerna i Sydamerika. De kan ses som levande exempel på hur de första hovdjuren kunde se ut.


Condylarther

Amblypoder

Noshörningar och tapirer

Hästar

Chalicoterier

Titanoterier

Sydamerikas hovdjur


Fåglar

Tidiga däggdjur

Tandfattiga däggdjur

Rovdjur

Uddatåiga djur

Partåiga djur

Nästan hovdjur

Valar

Apor

Gnagare



Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2014 Unga Fakta AB