Tristan och Isolde
Kung Mark av Cornwall hade uppfostrat sin systerson, då denne blivit föräldralös. Pojken, som hette Tristan, var nu uppvuxen till en ståtlig ung man. Han hade också blivit en mycket skicklig riddare.
Kung Arthur var glad över att låta honom få en plats kring runda bordet.
En dag kallade hans morbror på honom för att be om hjälp. Tristan tvekade han inte att ge sig av. Kung Mark hade råkat i bråk med kung Aguisance av Irland. Aguisance gick med på att lösa tvisten genom en envig mellan två kämpar. Tristan ställde upp för sin morbror, medan Aguisances skickade sin svåger Marhaus till Cornwall.
Det blev en jämn och hård kamp, och bägge kämparna fick sina rispor och smällar. Men till slut fick Tristan in ett mäktigt hugg över hjässan på Marhaus, varpå denne segnade ner död. En flisa av Tristans svärd råkade fastnade i skallen på Marhaus. När den fallne kämpens syster, drottningen, såg sin döde bror tillbaka på Irland, tog hon reda på flisan. Rasande svor hon att hämnas på den man som dödat hennes bror.
En tid efter striden blev Tristan svårt sjuk. Han förstod att Marhaus svärd måste ha varit förgiftat. Trollkarlen Merlin förklarar för Tristan att han genast måste bege sig till den plats där svärdet smitts, och där få vård. Först då kommer han att tillfriskna. Alltså reste Tristan till Irland, men under det falska namnet Tantris. Eftersom ingen visste vem han egentligen var kunde han ta sig ända in i hovet. Här träffade han drottningens dotter, den vackra Isolde, som gick med på att behandla hans sår.
Allt eftersom dagarna förflöt blev Tristan allt starkare, och började förbereda sig för sin hemresa. Men dagen då han ska ge sig av hittar drottningen Tristans svärd, och jämför sin flisa med jacket i klingan. Nu förstår hon att Tantris är den man som fällde hennes bror i kampen i Cornwall.
Drottningen blev utom sig av ilska, och krävde att Tristan genast skulle avrättas. Men Isolde berättade om riddarens förgiftade sår för kung Aguisance. Han förstod att Marhaus försökt fuska sig till en seger på det mest lömska sätt, och gav omedelbart Tristan fri lejd hem.
Tristan märkte att det var omöjligt att glömma den vackra Isolde. Hennes klara blick, hennes blänkande leende och glada sinnelag hemsökte honom under hela resan över havet. Tillbaka i Cornwall kunde han för sin morbror inte ösa nog med lovord över flickan som hjälpt honom bli frisk. Utan att någonsin sett ens en hårlock av Isolde blev kung Mark djupt förälskad i henne. Han undrade om Tristan kunde tänka sig att resa tillbaka till Irland för att be om hennes hand i hans ställe. Eftersom Tristan älskade sin morbror över allt annat i världen, gjorde han detta med största glädje.
När Tristan återvände till Irland fick han höra att en ryslig drake härjade på den vackra ön. Utan att tveka red han iväg för att dräpa odjuret. I en mörk skog mötte han till slut monstret.
Med sin lans höjd kastade han sig i galopp mot vidundret, men draken reste sig högt över hans huvud och blåste ut ett stort moln av sin giftiga andedräkt mot riddaren. Förblindad och halvkvävd störtade Tristan till marken. Draken slingrade sig runt honom för att sluka honom, men i sista stund fick Tristan upp sitt svärd och stötte det djupt i odjurets hjärta.
En bit därifrån gick Isolde för sig själv. Hon hörde stridlarmet i skogen och skyndade genast dit. Först fick hon se den fasaväckande draken ligga i sina dödsryckningar, och vände sig om för att rusa därifrån. Men så såg hon Tristan ligga orörlig ett stycke bort. Hon återvände genast till slottet och skickade ut några tjänare för att hämta den livlöse riddaren. Under de närmsta dagarna vårdade hon den fallne kämpen tillbaka till god hälsa.
Då kung Aguisance hörde vad som hänt, ville han genast gifta bort Isolde till drakdödaren. Isolde själv verkade inte ha något emot detta, då hon blivit smått betagen i den stilige riddaren, men Tristan förklarade att han egentligen var där för kung Marks räkning. Ett bröllop mellan kungen av Wales och hans styvdotter passade Aguisance ännu bättre. Vilken strålande allians mellan de två rikena! Men Isolde var stött. Man pratade om henne som en handelsvara likt kaninskinn eller öltunnor.
Saken var emellertid redan bestämd. Tristan och Isolde for iväg på ett skepp mot Cornwall. Vad de dock inte visste var att drottningen av Irland blandat till en kärleksdryck som Isolde och kung Mark skulle få tömma vid sitt första möte. Detta skulle tända lågan hos den motsträviga Isolde.
Det var den irländska brudtärnan som vaktade drycken, men slarvig som hon var hade hon ställt ner flaska bland några vinkrus. I ett obevakat ögonblick hälldes den magiska vätskan upp i tron att det var vanlig måltidsdryck, och ett-tu-tre, hade Tristan och Isolde svalt varsin ordentlig klunk!
Nu hade de förstås bara ögon för varandra. Aldrig hade väl kärlek varit så olycklig eller kommit så olämpligt. Men saker måste ha sin gång. Isolde gifter sig med den lycklige kung Mark, och på ytan verkar allt frid och fröjd. Så ofta de kan försöker Tristan och Isolde träffas; i mörka källare, i skogar på natten, och alla andra ställen där de kan tänkas få vara i fred. Men så en dag överraskas de av kung Mark.
Fylld av skam ger sig Tristan av till Bretagne, för att inte ställa till det ytterligare. Han försöker glömma Isolde, men det är meningslöst. Han till och med gifter sig med en annan vacker kvinna med samma namn, för att stilla sin längtan.
För att ha annat att tänka på kastar sig Tristan in i stridigheter med kung Arthurs fiender. Det är under en sådan batalj som han blir sårad av en förgiftad pil. Hans väpnare Gurvenal ser att han inte har någon livsvilja kvar, men reser till Cornwall för att be Isolde följa med honom tillbaka. Om någon kan hela Tristan är det hon. Innan resan är det bestämt att Gurvenal ska hissa vita segel om Isolde är med tillbaka. Svarta, om inte.
Isolde följer utan att tveka med till Bretagne. Då skeppet siktas vid horisonten undrar Tristan vilken färg seglen bär. Han hustru står vid fönstret och ser fartyget närma sig. För ett ögonblick tvekar hon. Sedan, uppfylld av avundsjuka och besvikelse, säger hon ”Svarta!” Då ger Tristan upp sin sista suck, och faller död ihop i sängen. Så fort Gervenals skepp lagt till rusar Isolde iland och upp i Tristans rum. Men då hon får se sin älskade livlös i sängen kastar hon sig över hans bröst och dör även hon av brustet hjärta.
Kung Mark för dem bägge tillbaka till Cornwall. Där får de en praktfull begravning i en kyrka, men på var sin sida om altaret.
Nästa dag har något underligt hänt. En björnbärsranka har växt upp ur Tristans grav. Den sträcker sig över altaret ner mot Isoldes grav, och omfamnar den ömt och kärleksfullt.
