Tidigaste fallen	Mystiska luftskepp	Foo Fighters	Spökraketerna
	De flygande tefaten	Projekt Blue Book

Spökraketerna

I maj 1946 började en lång radobservationer av udda farkoster på himlen i södra och mellersta Sverige. Föremålen sades vara raketformade och metalliska. Då de syntes mot natthimlen kunde de vara upplysta och lämnade ett flammande utblås efter sig. Den 9 juli lystes himlen upp över hela södra Sverige av ett bländande sken som beskrevs som "droppformat och silvrigt". Just denna dag fick försvaret in 250 rapporter om fenomenet.

En person, Erik Reuterswärd, lyckades ta den enda existerande bilden på fenomenet. Militära experter fick tillgång till bilden och undersökte den tillsammans med de inskickade rapporterna. Man kom fram till att skenet kom av ett sorts meteoritfenomen, till exempel en jättelik och mycket stark bolid eller dagljusmeteor. Man gick också igenom det 30-tal rapporter som fram till den 9 juli hade skickats in om himlafenomen. Då de flesta av dessa rörde "spökraketerna" tillsattes redan nästa dag en särskilt kommitté som skulle granska möjligheterna att raketerna (och liknande fenomen) kunde vara provskjutningar från Sovjetunionen. Under undersökningens gång hittade man bland annat metalldelar som antogs komma från störtade raketer, men i slutrapporten skrev försvaret att delarna hade naturliga förklaringar.

Klockan 11.45 på dagen den 16 juli, 1946, kraschade ett två meter långt raketformat föremål ner i sjön Kölmjärv i norra Sverige. Flera personer, bland annat Knut Lindbäck och Beda Persson, såg händelsen på ungefär en kilometers håll. När metallcylindern slog ned i sjön orsakade den en vattenpelare på 30 meter och ett ljudligt jätteplask. På kvällen samma dag invaderades det lilla samhället kring sjön av militär från Boden. Knut Lindbäck visade dem nedslagsplatsen och beskrev objektet så gott han kunde. Raketen hade brummat under sin färd i luften; det var så den hade fångat hans uppmärksamhet. Under en kort tid kunde han följa den med blicken innan nedslaget och så vitt han mindes var den trubbig i nosen med en avsmalnande bakdel, som möjligen hade styrfenor.

Under 14 dagar utförde militären grundliga undersökningar av sjön och använde bland annat utrustning som skulle hjälpa dem att hitta metallföremål av större slag, men kunde inte få fram några resultat. Det framkom att en 11-årig pojke hade suttit och metat vid en tjärn i närheten, då ett annat föremål med stor kraft träffade den vattensamlingen. Detta hände ungefär en kvart innan den stora smällen i sjön Kölmjärv. Inte heller i tjärnen kunde militären hitta några spår. Vidare undersökningar avslöjade att ytterligare tre personer sett ett raketliknande föremål utanför Piteå vid samma tid som händelsen i Kölmjärv.

Det här var inte enda gången en spökraket slog ner i en vattensamling. Faktum är att alla gånger då de sägs ha tagit mark har de gått ner i sjöar eller tjärnar. Ett utmärkande drag hos spökraketerna var att de inte bara flög rakt fram utan kunde plötsligt vika av och ändra sin bana, ibland flera gånger under flygturen. Det verkade alltså som om de var styrda på något sätt. Om ett hinder dök upp i deras väg tycktes de kunna väja för detta. Oftast rörde sig raketerna i otroliga hastigheter, men ibland flög de fram så sakta att de borde ha ramlat ner. Det finns fortfarande ingen förklaring till spökraketerna. Det antogs på den tiden att de var testuppskjutningar från länder runt Östersjön, men att Sovjetunionen låg bakom.