Tro  |  Mumier  |  Gudar  |  Präster
Scrolla upp
Dra för att scrolla upp och ner
Scrolla ner

Gudar

En ankh, en positivt starkt laddad egyptisk symbol för liv. Gudar avbildas ofta bärande på en ankh.
Wedjat, "Horus öga", var en mäktig amulett som skyddade mot alla onda makter.
När man börjar titta på de egyptiska gudarna märker man snart att de är ett gäng med en mycket invecklad historia och krångliga betydelser. En gud eller gudinna är ofta ett koncept, en symbol för något som på bilder har getts en form som ser ut som en människokropp eller djurkropp. De är en personifiering eller en förkroppsligad version av något man oftast inte kan ta på, till exempel vinden, solen, rättvisan, och så vidare. Solen avbildas som en bevingad skalbagge – detta är Ra, som symboliserar solen om dagen. Solen om natten är en man med falkhuvud, Amun-Ra. För egyptierna var allt detta självklart och de hade inga problem med att skilja de olika symbolerna åt.

Det fanns en massa gudar, men alla dyrkades inte samtidigt och inte av alla i Egypten. Det var faraonerna som bestämde vilka gudar som gällde och vad gudarna skulle stå för. Ofta slogs gudar samman till en enda för att det skulle vara lättare att be till dem. Efter några år kanske denna gud fick dela på sig och blev på nytt en hel grupp gudar.

Aken
Guden Ra sades färdas i en båt över himlen på dagen och i en båt ner i underjorden om natten. Underjordens båt styrdes av färjekarlen Aken.

Ammat
Ammat (också Ammit, Ammut och Ahemait, vilket betyder ”slukare” eller ”benätare”) var en kvinnlig demon med en kropp som var en blandning av lejon, flodhäst och krokodil. Hon var en sorts begravningsgud, som också hade titlarna "De dödas slukare", "Ätare av hjärtan" och "Den stora i döden".

Ammat bodde nära rättvisans vågskålar i Duat, den egyptiska underjorden. I De två sanningarnas hall vägde Anubis hjärtat av en person mot Maat, sanningens gudinna, som ibland avbildas symboliskt som en strutsfjäder. Om hjärtat bedömdes vara orent skulle Ammat svälja det och personen fick inte fortsätta sin resa mot Osiris och odödlighet. När Ammat svalde hjärtat troddes själen bli orolig för alltid och förnekas vila. Detta kallades "att dö en andra gång". Ibland sägs Ammat också ha stått vid en sjö av eld. I vissa traditioner kastades ovärdigt hjärtan i eldsjön för att förstöras.

Ammat dyrkades inte och betraktades aldrig som en gudinna. Hon förkroppsligade allt som egyptierna fruktade och hotade att för evigt förneka dem vila om de inte följde Maats väg.

Amun
Amun (ibland Amon, Amoun eller Amen) var en av skapelsegudarna. Han blev allmänt dyrkad från och med Nya riket. När hela Egypten enats fick Amun hög staturs och slogs samman med andra gudar. Framför allt blev han ett med Ra, som symboliserade solskivan och kallades därefter Amun-Ra. Fram till dess avbildades Amun ofta som en bagge. I sin nya form ser han ut som en rikt prydd farao, ofta med solskivan och med höga plymer på huvudet. Han kunde också vara en man med grodhuvud, en man med kobrahuvud, en apa och ett vilande lejon. Amun hade alltså nu också blivit en form av solgud. Mer exakt symboliserade han solen som doldes om natten. Ra (eller Ra-Herakhty) fortsatte länge att betraktas som solen om dagen, egentligen solskivan som vandrar på himlen.

Amun hade inga föräldrar. Han föddes ur ett ägg han själv skapat. Han var på så sätt en symbol för ordning som uppstår ur kaoset.

Då en ny farao föddes trodde man att det var Amun som i faderns gestalt avlat barnet. På så sätt föddes alla faraoner med gudomligheten i sig från början. En av de mest kända faraonerna är Tutankhamun, vars namn betyder ”Tut, vars liv kommer ur Amun”. Efter den tjugonde dynastin försvagades Amon-Ra-kulten och fick så småningom lämna plats för dyrkan av gudarna Isis och Osiris istället.

Amunet
Amunet, Amaunet eller Amonet, var en urtidsgudinna skapad ur luften. Hon var följeslagare åt guden Amun och kan ses som en kvinnlig version av honom. Amunet avbildades som en kvinna med röd krona, bärande på ett stycke papyrus. Ibland ser hon ut som en kobra eller en kvinna med kobrahuvud.

Anubis
Anubis är egentligen det grekiska namnet på guden Inpu (ibland Anpu eller Ienpw). Han var dödsriternas viktigaste gud, men den rollen övertogs i Mellersta riket av Osiris.

Anubis övervakade mumifieringar och skyddade de döda på deras resa i livet efter detta. Han var oftast porträtterad som en hälften människa och hälften schakal, eller helt som en schakal, klädd i ett band och hållande farao-kroken mellan tassarna. Schakalen sattes i starkt samband med kyrkogårdar i det gamla Egypten, eftersom den var en asätare som kunde gräva upp människolik och äta deras kött.

Anubis är avbildad på begravningsurnor där han visas sköta om mumier eller sittande ovanpå en grav för att skydda den. Faktum är att under balsameringen av en mumie var chefsbalsameraren utklädd till Anubis. I de egyptiska dödsböckerna avbildas Anubis också som den som väger det mänskliga hjärtat under själens färd mot dödsriket. Anubis placerade hjärtat i den ena vågskålen av en balansvåg och en fjäder från rättvisans gudinna Maat på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i dödsriket och livet efter detta. I gravar från Nya riket finns också bilder på Anubis som sitter på toppen av nio pilbågar, vilka symboliserar att han är herre över Egyptens fiender.

Anuket
Anuket var en gudinna som symboliserade floden Nilen. Hennes namn betyder” den som omfamnar” och anspelade på Nilen då den svämmar över och ger vatten åt böndernas grödor. Den bördighet som Nilen gav landet gjorde att människor kunde slå sig ner där och var grunden för hela det Egyptiska riket. Om Nilen inte svämmade över utbröt torka och svält.

Vid Anuket-festivalen tackade man Nilen för att den gav liv åt landet genom att kasta mynt och andra värdefulla saker i floden.

Apep
Ra, avbildad som en långörad ökenkatt, sårar här Apep med en kniv.
Apep, också känd som Apophis, var en ond gud och symbol för mörkret. Han var dödsfiende med gudinnan Maat (ordning, sanning) och Ra (solen). Apep avbildades som en jättelik orm eller krokodil. Han jagar Ra som seglar med sin himmelsbåt över himlen om dagen. Eftersom man inte kan se Apep på himlen antog man att han lurade precis bakom horisonten. Ibland lyckade Apep såra Ra, vilket gav upphov till naturkatastrofer och oförklarade fenomen. Några gånger lyckades han till och med svälja Ra, vilket man kunde se vid en solförmörkelse. Men Apeps segrar varade aldrig länge. Ras trogna vänner och familj hämnades alltid och återställde Ra på sin himlafärd.

Apep troddes leva i underjorden, de dödas rike. Detta gjorde att han alltid kom tillbaka till liv igen då någon av gudarna dödat honom. Det finns olika versioner om vem som är Apeps besegrare. Ibland är det Ra själv. Under den tid då bara guden Aten dyrkades är det han som dödar monstret. I andra myter är det Ras dotter, kattgudinnan Bastet, som spårar upp Apep med sitt allseende öga och dödar honom.

Apis
Tjuren Apis var troligen först en fruktbarhetsgud ihopkopplad med sådd och skörd. Men han kom att sättas i samband med Ptah, den främsta guden i Memfis-området. Då Ptah ersattes av Osiris blev Apis istället kopplad till denna gud. Särskilt utvalda tjurar betraktades som förkroppsligade versioner av Apis på jorden. När en tjur valts ut fördes den till ett tempel, där den hade ett harem av kor. I detta tempel hårdbevakades tjuren av präster, vilka tolkade hans olika rörelser som meddelanden till människorna från Apis. Tjurens andedräkt troddes bota sjukdomar och hans blotta närvaro kunde ge fruktbarhet åt män och kvinnor. Vid högtider leddes tjuren genom staden, prydd med blommor och juveler. Då tjuren blivit 28 år gammal dödades den. Det var i denna ålder som Osiris sades ha dödats av guden Set. Farao och prästerna åt tjurens kött för att suga upp hans styrka. En ny tjurkalv valdes sedan ut för att starta en ny period av dyrkan. Den döda tjuren gjordes till en mumie och sattes i en enorm sarkofag. Dessa sarkofager finns fortfarande bevarade i gravområdet Saqqara i närheten av Memfis.

Apis sattes också i samband med guden Atum som hade en solkult i staden Annu (Heliopolis). Apis och hade därför ibland en solskiva mellan hornen. Apis-tjuren symboliserade ofta en kung som blev en gud efter döden, vilket tyder på en gammal ritual där kungen offrades.

Aton
Då farao Akhenaten bestämde att man bara skulle dyrka en gud i Egypten blev Aton (också kallad Aten) just den guden. Han slogs framför allt ihop med Ra, solen, och blev därför själv mest förknippad med solen. Till en början hade guden ett långt namn som sedan kortades ned till Ra-horus-Aton och till slut bara Aton. Farao Akhenaten skrev dikten ”Stor hymn till Aton”, där han beskriver guden som skaparen till allt liv.

Aton sades vara både manlig och kvinnlig och det finns få bilder på guden i människoform. Istället avbildades Aton om en solskiva med flera strålar strömmande ut från dess undersida.

Aton tog över efter guden Amun-Ra, vilket ogillades av Amun-Ras prästerskap. Då Tutankhamun tillträdde som farao tillät han åter dyrkan av flera gudar. Farao Horemheb förbjöd senare all dyrkan av Aton, eftersom han hade avskytt Akhenaten.

Atum
Atum (ibland Atem, Tem, Tum eller Temu) var en skapargud dyrkad framför allt i staden Annu (Heliopolis). Han ansågs vara världens skapare, men också dess förstörare. Då jordens tid är ute kommer Atum att återföra världen till det kaos av forsande vatten ur vilket den en gång föddes. Då han gör detta förvandlas han till en stor orm. Annars avbildas han som en man med kunglig huvudduk eller med den kungliga dubbelkronan. Ibland är han en mungo, en tjur, ett lejon eller en apa.

Atum skapade sig själv och var den första guden att träda fram ur mörkret och den ändlösa forsande avgrund som omgärdade världen innan skapelsen. Då han kände sig ensam skapade han Shu, gud av luften och Tefnut, en gudinna av fukt. Denna bror och syster var nyfikna på det vatten som omgav dem. De gick för att utforska sin värld och försvann i mörkret. Atum sökte ivrigt sina barn tills han hittade dem. De tårar av glädje han fällde vid deras hemkomst blev de första människorna.

Andra versioner säger att Atum älskade med gudinnan Iusaaset, som egentligen var hans skugga och att hon födde de första gudarna.

Med tiden slogs han samman med guden Ra och blev då Ra-Atum, den stora skapelseguden. Ra betraktades alltid som solskivan om dagen, oavsett vilka andra gudar han slogs samman med. Atum blev därför solen då den går ner om kvällen.

Bastet
Bastet, också kallad Bast, Ubasti och Baset, var från början en lejongudinna. Hon framställdes som antingen en vild lejoninna eller en kvinna med lejonhuvudet. Statyer av Bastet skapas från stenen alabaster idag.

Från början var hon en beskyddare av Nedre Egypten. Hon sågs som en försvarare av farao, och senare den manliga guden, Ra, som symboliserade solen. Hon fick därför titlarna ”Eldens härskarinna” och ”Ras öga”.

Hennes roll i gudavärlden krympte då Sekhmet, en liknande lejongudinna och krigsgud, blev mer dominerande då Nedre och Övre Egypten slagits samman.

Under det första årtusendet f.v.t., då tama katter blev populära husdjur började Bastet att avbildas som en kvinna med katthuvud och blev istället en gudinna förknippad med tamkatter. Katten hölls helig i det forntida Egypten, eftersom den höll hemmet rent från råttor, möss och ormar. Bastet blev därför betraktad som hemmets beskyddarinna och tamkatterna som hennes heliga djur. Den kungliga familjens katter bar, liksom sina hussar och mattar, pråliga juveler. De åt från människornas middagar och på deras tallrikar. Det var vanligt att katter mumifierades då de dött och lades i sina ägares gravar. Det fanns också särskilda kattkyrkogårdar. 1888 upptäckte en bonde att gravfält med hundratusentals katter.

Bastet sågs också som en beskyddare av mödrar och deras barn. En kvinna som ville bli gravid kunde bära en amulett som visade Bastet med kattungar. Antalet kattungar avslöjade hur många barn kvinnan önskade sig.

Bastets roll som beskyddarinna sträckte sig också till att hålla farao trygg och i sin tur solguden Ra, som farao närmast var förknippades med. I vissa myter dödar Bastet ormen Apep, som jagar Ra.

Bastet spelade också en roll i balsameringsriterna då en mumie tillverkades. Hon var de väldoftande oljornas gudinna och har ibland utsetts till hustru åt balsameringsguden Anubis.

Bes
Bes (också Bisu) var en mindre gud eller halvgud som dyrkades i senare fornegyptiska dynastier. Han avbildas som en hårig dvärg med brett ansikte och stora öron. Ibland har han tungan utsträckt. Från början verkar Bes ha avbildats som ett lejon. Det är möjligt att hans namn har något att göra med det nubiska ordet för katt, ”besa”. Någonstans under historiens gång har han dock förvandlats till en dvärg.

Bes var en skyddsgud för hemmet. Han vakade över barnafödandet och skrämde bort onda andar genom att göra fula grimaser. Bes höll också ormar och farliga djur borta från hemmen. Ibland avbildas han klädd i rustning för att visa hur han alltid var redo för strid.

Eftersom Bes fördrev ondska ur människornas liv förknippades han också med livets goda ting, som mat och dryck, dans och sex. Under det Nya riket hade ofta danserskor, musiker och tjänarinnor en bild av Bes tatuerad på låret.

Kulten kring Bes togs också över av andra länder. Figuren var särskilt populär hos fenicierna och cyprioterna.

Geb
Geb var en av urgudarna och symboliserar jorden. Han var son till Shu och Tefnut, och bror till Nut. Geb låg sig med sin syster Nut, himlen, och tillsammans fick de gudarna Osiris, Isis, Horus, Set och Nepththys. Tillsammans med Renenutet blev Geb far till Nehebkau. Senare delade han upp sitt jordiska rike mellan gudarna Osiris och Set vilket ledde till splittring och tragisk osämja dem emellan.

Geb avbildades som en bagge, en tjur eller en krokodil. På några bilder är han en människa med ormhuvud.

Hapi
Hapi var en tidvattens- och fruktbarhetsgud, som förknippades med den bördighet som kom efter den översvämmade Nilen. Han avbildas som en man med kulmage och hängande bröst, en sorts symbol för ett fett och rikt liv. Hapis uppgift var att övervaka sådden av grödor på de översvämmade markerna och se till så att den slog väl ut.

Hapi hade olika titlar, som Herren över fiskar och fåglar, eller Herren över den grönska som floden ger. Han avbildades omgiven av grodor och kopplades ibland samman med krokodiler och lotusblomman.

Hathor
Hathor är en av de äldsta egyptiska gudarna. Hon var en himmels- och modergudinna, som kunde avbildas som en ko, en kvinna med kohuvud eller en kvinna bärande solskivan på sitt huvud. Hathor var en av de mest populära gudarna i forntida Egypten. Hon beskyddade hemmen, välsignade par med fruktbarhet, vakade över gravida kvinnor och barn, samt spred glädje i hemmen genom dans och musik. Hon var faktiskt också gruvarbetarnas skyddsgudinna och sades välkomna de döda till livet efter döden.

Hathors förhållande till andra gudar är minst sagt invecklat. Hon är omskriven som mor, dotter och hustru till guden Ra, solskivan. Som himmelgudinna ger hon i vilket fall stöd åt Ra och det är därför hon bär hans symbol på huvudet. Hathor har också avbildats som mor till Horus och maka åt Toth. Som gudinna har hon helt enkelt funnits så länge att hennes roll i religionen ändrats under årens lopp. En myt berättar att folket i Nedre Egypten planerade att mörda Ra, vilket Hathor fick reda på. Hon kastade därför av sig sin vanliga, välvilliga gestalt och förvandlades till krigsgudinnan Sekhmet. I denna form dräpte hon folket i ett enormt blodbad. Ra såg ned från himlen och tyckte synd om människorna. Därför lät han blodfärgat honungsöl regna ner från himlen. Sekhmet drack upp all ölen och blev stupfull. Väl hemkommen ändrade hon tillbaka sin gestalt till den goda Hathor.

Heget
Heget var en gudinna för liv och barnafödande, men också för död. Hon avbildas som en groda eller med ett grodhuvud. För de forna egyptierna var grodan en symbol för fruktsamhet och livskraft, eftersom en mängd grodor föddes efter Nilens översvämning. Hegets huvuduppgift var att övervaka barnafödandet, så att det gick snabbt och smärtfritt. Gravida kvinnor kan ha burit amuletter föreställande en groda sittande på en lotusblomma.

Heget förknippas med flera gudar. Hon var dotter till Ra och fru till Khnum, som formade de nyfödda barnen av lera på sin drejskiva. Heget kopplas också samman med Isis och Shu. Det sägs att Heget andades liv i guden Horus då han föddes.

Horus
Horus var en av de äldsta och viktigaste gudarna i forntida Egypten. Från början var Horus en himmelsgud från Övre Egypten, men med tiden slogs han samman med andra gudar och, liksom i fallet med Ra, förändrades hans personlighet och han fyllde flera uppgifter och roller. Framför allt var han himmelsgud, krigsgud och allmän skyddsgud. Horus avbildas som en falk eller en människa med falkhuvud. Han kopplades samman med farao, som under delar av forntiden troddes vara en förkroppsligad gestalt av Horus i livet och Osiris i döden.

Horus mor var Isis, som återupplivade sin mördade bror och make Osiris en sista gång så att han kunde befrukta henne. Sedan flydde Isis undan sin andre bror, mördaren Set, tills barnet fötts. Isis bad Horus skydda Egyptens folk från Set. Då Horus blivit vuxen utmanade han Set flera gånger och de två stred vildsint. Till slut var Horus nära att besegra Set och döda honom. Då ångrade sig Isis och sårade Horus så att Set kunde fly undan. Senare utmanade de två varandra på en båttävling. Horus båt var av trä och flöt, medan Sets båt var av sten och sjönk. Alltså vann Horus och Set gav honom frivilligt makten över Egypten.

Eftersom Horus var så mäktig ansågs flera gudar vara en del av honom, ibland till och med Ra, solskivan. Det sades att Horus bägge ögon var solen och månen. Wedjat, ”Horus öga”, var en mäktig amulett som skyddade mot alla onda makter. Horus öga syns avbildad i gravkammare, där det ska beskydda själen. Forntida sjömän från Egypten och Främre Orienten målade ofta Horus ögon i fören på sina skepp, för att alla ombord skulle vara skyddade.

Isis
Isis, också kallad Aset, var en viktig gudinna i det forntida Egypten. Hon dyrkades som en modersgudinna och skyddsgudinna åt naturen och magi. Hon skyddade och bönhörde de rika, olika aristokrater och härskare. Men samtidigt vakade hon över slavar, fattiga, arbetare och förtryckta. Hon gav konstnärer och författare inspiration och syndare hopp. Som modersgudinna skänkte hon också fruktbarhet och välsignade barnafödandet. Kort sagt hade Isis något att erbjuda i stor sett alla.

Isis var jordguden Geb och himmelsgudinnan Shus första dotter. Hon var maka åt sin bror Osiris, som blev dräpt av deras gemensamme bror Set. Med magi samlade Isis ihop Osiris sönderhuggna kropp och återupplivade honom en sista gång så att han kunde befrukta henne. Sedan flydde hon undan Set, tills hennes son Horus fötts. Horus besegrade sedan Set och blev en av de mäktigaste gudarna i Egypten.

Isis avbildas som en vacker kvinna iklädd en lång klänning. Ofta bär hon på Horus som spädbarn och ibland ammar hon honom. Då Isis så småningom övertog många av gudinnan Hathors egenskaper blev hon mer förknippad med havandeskap och mödrar än tidigare.

De fösta tecknen på en kult kring Isis kommer från den femte dynastin, under Gamla riket. Det är först senare i forntida Egyptens historia som kulten kring Isis och Osiris växer sig riktigt stark och de blir viktiga gudar tillsammans med Horus. Så småningom spred sig Isis-kulten till andra länder. I Grekland och Romerska riket fokuserade man på hennes magiska krafter och Isis blev en gudinna omgärdad av mystik.

Iusaaset
Iusaaset var en urtidsgudinna, ofta kallad gudarnas farmor/mormor. Hon sägs ha fött fram Shu och Tefnut, men det finns inga uppgifter om en make. Från början kan Iusaaset ha varit mer av en idé än en figur, helt enkelt en urkraft som liv kommit ur. Under Nya riket fick denna kraft en gestalt i form av Iusaaset, en kvinna bärande en behornad krona med solskivan i. Hon kopplas samman med akacieträdet, vilket ansågs vara livets träd och med gamar, som var heliga fåglar.

Kephri
Kephri var den uppgående solens gud, en av guden Ras gestalter. Kephri avbildades som en människa med skarabéhuvud, eller bara som en skarabé, ibland med vingar. Skarabén är en stor skalbagge som samlar ihop dynga och rullar den till bollar. De bollformade dyngan kopplades till solens rörelser över himlen och skalbaggen en av de krafter som får solen att flytta på sig. Så småningom blev skalbaggen i sig ett förkroppsligande av solen.

Kephri förknippades med förnyande och återuppståndelse. Han är en ung form av solguden Ra, som under dagen mognar och tar sin plats högst på himlen.

Khnum
Khnum är en av de tidigaste Egyptiska gudarna. Han var en skapargud som sades forma spädbarn från floden Nilens lera. Sedan placerade han dem i sina mödrars livmoder. Man kan säga att Khnum gjorde det storken i senare sagor sades sköta om. Andra myter berättar att han också på samma sätt skapat gudarna innan de fötts fram av sina mödrar.

Khnum blev tidigt förknippad med Nilen och kan säkert ha varit en viktig fruktbarhetsgud från början. Under senare tider är han en symbol för skaparkraften och beskyddare av olika kreativa arbeten. Ibland är gudinnan Heget hans maka. Hon bevakade födsloprocessen och tog, så att säga, vid då hennes make var klar med sin uppgift.

Khnum avbildas som en man med tjurhuvud eller en bagges huvud. På bilder kan man se honom sittande i sin keramiska verkstad vid ett drejningshjul, omgiven av nygjorda spädbarn.

Khonsu
Khonsu var en mångud, som tillsammans med Toth bevakade tidens gång. Ibland är han son till Amon-Ra och Mut, ibland till Sobek och Hathor. Han avbildas som en falk med en måne på huvudet eller som ett mumifierat barn.

Khonsus namn betyder ungefär ”vandrare” och han betraktades som en beskyddare av dem som reser nattetid, då hans ljus lyste upp världen. Man åkallade Khonsu för att hålla vilda djur borta och för att öka sin manliga kraft. Då månen bildade en skära sades Khonsu skänka fruktbarhet till människor och djur.

Under Nya riket sades Khonsu spela en viktig roll då nytt liv skapades på jorden. Han fungerade också som en beskyddare av läkekonsten.

Kuk
Kuk var en urtidsgud, ett förkroppsligande av det mörker ur vilket livet kommer att födas och därmed också det okända. Han kunde uppträda både som man eller kvinna. Som man hade han grodhuvud, som kvinna ormhuvud.

Maahes
Maahes var en krigsgud skapt som en människa med lejonhuvud. I Nedre Egypten var han son till kattgudinnan Bastet, i Övre Egypten till lejongudinnan Sekhmet. Maahes far var ibland en vanlig människa, ibland den viktigaste manliga guden, till exempel Ra eller Amun.

Maahes förknippades med krig och väder. Han beskyddade medlemmar av den kungliga blodslinjen och de präster som tillbad guden Amun. Han bestraffade lögnare hårt. I Maahes-templet i Taremu hölls tama lejon som heliga djur.

Maat
Maat (också Ma’at eller Mayet) var den gudinna som symboliserade sanning, moral, lag och harmoni. Hon ansågs också sköta stjärnornas rörelser, årstidernas gång och den ordning som hindrar både människornas och gudarnas världar från att fall samman i kaos.

Maat var därför högt respekterad av både gudar och människor. Alla rättegångar skedde i Maats anda och justitieministern kom att kallas ”Maats präst”.

Maat avbildas som en ung kvinna bärande en strutsfjäder. Ibland symboliseras hon bara av fjädern. Just denna fjäder spelade en oerhört viktig roll i den egyptiska religionen. Då den dödes själ nådde dödsriket vägdes hans hjärta i en balansvåg. Guden Anubis placerade hjärtat i den ena vågskålen och en fjäder från Maat på den andra. Var hjärtat tyngre än fjädern slukades det av det krokodilhövdade vidundret Ammat. Var hjärtat lätt som fjädern fick den döde träda in i dödsriket och livet efter detta.

Mafdet
Gudinnan Mafdet förknippades med katter och mungor. Hon beskyddade hemmen mot ormar, skorpioner, spindlar och andra giftiga djur. Mafdet avbildades som en kvinna med gepard, lo- eller panterhuvud och hade ibland hår vars flätor slutade i skorpionsvansar. Detta symboliserade troligen hennes makt över dessa djur.

Hon symboliserade också rättvisan då domen föll och möjligen också avrättningen. Det var hennes snabbhet, kopplad till de djur hon liknade, som var viktig att eftersträva i rättsfall och domar.

Mafdets kult ersattes så småningom av Bastet-kulten. Bastet, en annan katthövdad gudinna, var också en beskyddare av hemmet.

Meretseger
Meretseger (hon som älskar tystnaden) var en kobrahövdad gudinna i egyptisk mytologi. Hon bodde i klippan ovanför Konungarnas dal och beskyddade faraonernas gravar och folket i Deir al-Madinah som hade byggt dem. Om någon försökte vandalisera eller plundra kungagravarna sades hon dyka upp och spotta gift på dem.

Meretseger förde med sig lindring åt alla som arbetade i öknen. Hon höll giftiga ormar och andra farliga djur på avstånd. Samtidigt straffade hon skoningslöst arbetare som inte skötte sig och delade ut hårda straff mot lögnare.

Meskhenet
Meskhenet, även stavat Mesenet, Meskhent och Meshkent, var förlossningens gudinna, och skaparen av varje barns Ka, en del av själen som hon andades in i dem den dag de föds. Hon dyrkades från de tidigaste åren av det forntida Egypten. Kvinnor födde barn medan de hukade på ett par tegelstenar som kallades födelsetegel. Därför avbildades Meskhenet som en tegelsten med en kvinnas huvud, klädd med livmodern från en ko. Vid andra tillfällen skildrades hon som en kvinna med en symbolisk livmoder fastsatt på hennes huvudbonad.

Då hon sedan parades ihop med ödesguden Shai blev hon också kopplad till hur livet utvecklades för en människa efter att de fötts.

Min
Min var en gammal fruktbarhetsgud med ursprung i tiden innan dynastierna kom till. Han avbildas som en vitklädd mörkhyad man med stånd. Han bär en fjäderklädd hatt, försedd med ett långt rött band, och en slaga i guld. Han har kopplats samman med skaparguden Khnum, som tillverkade spädbarnen innan de föddes av sina mödrar.

Min stod för fruktbarhet av alla slag, barnafödsel såväl som växande grödor. Man höll en skördefest till hans ära en gång om året. Min förknippas också med oväder och åska.

De kristna som först såg avbilder av Min förstörde dem. Även arkeologer i början av 1900-talet tyckte att statyerna var så pinsamma, att de bara tog foton av dem från midjan och uppåt.

Monthu
Monthu var en mycket gammal krigsgud som senare kopplades samman med den viktiga guden Amun. I konsten avbildades han som en falkhövdad eller tjurhövdad man som bar solskivan, kantad med två plymer, på huvudet.

Falken representerar himlen, och tjuren representerar styrka och krig. Han bar olika vapen, som svärd, bågar och pilar, och knivar i sina händer. Ibland kunde Monthu dyka upp som en vit tjur med svart huvud.

Mut
Mut, som betyder ”moder”, var de virvlande urtida vattnen ur vilka vårt kosmos föddes. Under århundradena ändrades hennes uppenbarelse och roll i gudavärlden. Till slut hade hon blivit en maka åt guden Amun och adoptivmor åt månguden Khonsu.

Mut avbildades tidigt som en vit gam. De vita gamarna var heliga och ansågs alla vara honor. Man trodde att de fick barn tillsammans med vindarna. Då hon blev maka åt Amun fick hon en kvinnokropp och bar en krona formad som en vit gam. Men hon kunde också avbildas med den traditionella egyptiska dubbelkronan eller som olika djur, till exempel en lejonhona, en kobra, en katt eller en ko.

Neftys
Neftys var syster till gudinnan Isis och maka åt Set. Hon sägs ofta också ha varit Anubis mor. Neftys hade en beskyddande roll och troddes vara en sorts övernaturlig barnsköterska åt farao under hans uppväxt. I sin roll som faraos beskyddare sades hon kunna förinta hans fiender med sin brinnande andedräkt.

Då Osiris mördats av hennes make Set hjälper hon sin syster Isis foga samman Osiris sargade kropp och ge honom liv igen. Liksom Isis representerar födelsen som en positiv upplevelse står Neftys för döden som något positivt.

Neftys brukade avbildas som en ung kvinna, klädd i en huvudbonad i form av ett hus och korg. I samband med begravningsritualerna avbildades Neftys ofta som en rovfågel, eller som en kvinna med falkvingar, vanligen utsträckta som en symbol för skydd. Neftys koppling till rovfåglar var närmare bestämt den egyptiska höken (och dess sorgsna rop) som tydligen påminde om den klagan som sörjande kvinnor utstötte.

Nekhebet
Nekhebet var från början en lokal gudinna i form av en gam. Senare blev hon Övre Egyptens skyddsgudinna och en av det förenade Egyptens två skyddsgudar. Den andra var Wadjet, hennes syster. I sin roll som väktare av landet var Nekhebet nära kopplad till kungamakten och troddes också beskydda farao själv.

Nut
Nut var himlens gudinna, maka till jordens gud Geb, moder till Shu och Tefnut och i visa myter även till Horus och Ra. Hon anses vara en av de äldsta gudarna i den egyptiska religionen. Nuts och hennes make Gebs roller var omvända jämfört med hur det oftast berättades i andra mytologier. För det mesta är himmelsguden en man och jordguden en kvinna.

Nut avbildades som en kvinna som står böjd över jorden på sina fingrar och tår. Hennes nakna kropp är klädd med stjärnor. Under dagen passerade solen över hennes kropp. Senare, i skymningen, skulle solen sväljas, passera genom hennes matsmältningssystem under natten, och återfödas i gryningen. Under dagen gick månen igenom samma process. På så sätt är hon himlakropparnas moder, men tar också avstånd från dem genom att sluka dem.

Då guden Osiris återuppstått från de döda klättrar han upp till Nut och gömmer sig inuti henne för att skydda sig. Sedan återföds han som underjordens härskare. På grund av denna viktiga roll i Osiris-myten betraktades Nut ibland som de döda själarnas beskyddarinna. De kunde söka skydd och trygghet hos henne då de började sin vandring mot livet efter detta.

Osiris
Osiris är en av de viktigaste gudarna i forntida Egypten. Han var också känd som Asar, Asari, Aser, Ausar, Ausir, Wesir, Usir, Usire eller Ausare. Osiris var son till himmelsgudinnan Nut och jordguden Geb. Hans syskon var Isis (som också var hans maka), Set och Neftys.

Då Geb, Osiris far, delade upp jorden mellan honom och hans bror Set, visa det sig att Osiris skulle bli den med mest mark och mest makt. Set blev så arg att han genast började planera hur han skulle döda honom. Till slut lyckades han lura Osiris att lägga sig ner i en träkista, just en sådan sarkofag som faraonerna begravdes i. Kistan slängdes i Nilen och Osiris drunknade. Set tog upp kistan igen och skar Osiris kropp i 14 delar. Alla delarna kastades i Nilen och fördes bort av strömmarna.

Med hjälp av sin syster Neftys lyckades Isis hitta alla delarna utom en, Osiris penis. Så hon gjorde en ny av guld och med magiska formler återväckte hon honom till livet. Sedan älskade de så att Isis skulle bli gravid med Osiris barn, hans arvinge till jorden.

Då detta var gjort klättrade Osiris upp till himmelsgudinnan Nut, hans mor och klättrade in i hennes sköte. Sedan återföddes han som en ny mäktig gud, underjordens härskare. Osiris son Horus hämnades sedan mordet på fadern genom att utmana och segra över Set.

Osiris avbildas alltid i sin roll som dödsrikets herre. Han är klädd i vitt och bär en krona likt den som bars av Övre Egyptens härskare, här prydd med fjädrar. Han bär faraos symboler, kroken och slagan . Hans hud brukar vara grön, vilket är ett tecken på att han blivit återfödd. Även om vägen till dödsriket var full av fasor betraktades Osiris själv som en välvillig gud. Han välkomnade kärleksfullt alla själar som gått igenom de nödvändiga proven och blivit godkända. Han gavs titlar som ”Kärlekens herre”, ”Han som är för evigt välvillig och ung” och ”Fridens herre”.

I sin roll som hoppfull herre över livet efter döden blev han också förknippad med naturens förändringar under året.

Ptah
Ptah var en gammal skapelse- och fruktbarhetsgud, make till Sekhmet och far till Nefertum. Tillsammans bildade dessa tre en viktig treenighet centrerad kring Memfis i nedre Nilen. Det sades att Ptah skapade världen genom att först drömma om den och sedan kalla fram den ur sin dröm. Hans röst, då han ropade, formade jorden. Guden Atum sades sedan ha skapats för att vaka över jorden. Detta är förstås en version av skapelsemyten som berättades av Atum-dyrkarna.

Ptah avbildas som en mumie med grön hud, hållande om "den bestående ordningens spira". Eftersom han var en skapargud har Ptah kallats hantverkarnas skyddsgud, i huvudsak de som arbetade med sten.

Ra
Ra var den viktigaste solguden och kanske den främsta av alla gudar. Då olika trossystem byttes ut mot nya slogs gudar ofta ihop och några av dem blev underordnade andra. I detta system underordnades Ra aldrig någon annan gud. Andra gudar blev istället delar av Ras mäktiga väsen. Bland annat slogs Ra samman med gudarna Amun, Atum och Kephri och bildade då olika versioner av solguden, alla med olika funktioner. Ra själv symboliserades av solskivan och avbildades oftast som en falkhövdad man bärande solskivan på huvudet.

Varje dag färdades Ra över himlen i två skinande skepp kallade Mandjet (”De miljoner årens skepp”), bärande på solskivan. Då skymningen föll klev han ombord på en annan båt, Mesketet, som gick genom underjorden. Där kämpade han mot ormen Apep, som ville uppsluka honom och på sätt hindra solen från att gå upp nästa morgon. Ibland lyckades Apep nästan svälja Ra under dagen och då blev det solförmörkelse. Symboliskt slukades Ra i vilket fall av himmelsgudinnan Nut, eftersom han rörde sig över hennes kropp från fötterna till huvudet och försvann in i nattens mörker. Hans uppdykande vid hennes fötter igen följande morgon visade på hans odödlighet och togs som ett tecken på pånyttfödelse.

Kulten kring Ra började växa tidigt, ungefär kring andra dynastin i den Tidiga dynastiska tiden. Under femte dynastin var Ra etablerad som den viktigaste guden och faraonerna byggde soltempel, pyramider och obelisker till hans ära. Det stora centrat för Ra-dyrkan var i Heliopolis, i Nedre Egypten. Ra sades vara den gud som älskade allt levande och gav liv genom sitt ljus och sin värme. I vissa myter är det han som skapar både de andra gudarna och människorna. I dessa historier är människorna ömsom Ras svett, ömsom hans tårar.

Satis
Satis (också Satet, Satjit och Sati) var en tidig fruktbarhetsgudinna kopplad till Nilen. Hon dyrkades i Övre Egypten och var sammanlänkad med Nilens översvämningar, vilka gjorde marken bördig. Hon representerade också jakt och krig. Troligen var hon viktig på många sätt.

Hon avbildades iklädd Övre Egyptens vita krona, ibland prydd med antilophorn.

Satis dotter var Anuket, som tog över hennes roll som Nilens gudinna. Satis sades vara en av guden Khnums älskarinnor.

Sekhmet
Sekhmet (också Sachmet, Sakhet, Sekmet, Sakhmet, Sekhet och Sachmis) var en krigsgudinna från Övre Egypten. Hon avbildades som en lejoninna eller en kvinna med lejonhuvud. Det sades att hennes andedräkt skapade öknen. Hon sågs som en beskyddare av faraonerna och ledde dem i krig.

När Nedre Egypten hade erövrats av Övre Egypten, ansågs Sekhmet vara starkare än den kattgudinna som dyrkats i Nedre Egypten. Denna gudinna, Bast, förvandlades istället till Bastet i det nya förenade riket och fick en helt annan roll i religionen än Sekhmet.

Sekhmet ansågs vara hämnaren av oförrätter och kallades den Röda damen – en anspelning på hennes blodtörst. Hon sågs som en särskild gudinna för kvinnor och härskade över menstruationen. För att blidka Sekhmets vrede utförde hennes prästinnor en ritual vid en ny staty av gudinnan varje dag på året. Det fanns alltså gott om Sekhmet-statyer och många av dem har bevarats.

I en myt är det den välvilliga gudinnan Hathor som förvandlar sig till den vilda lejongudinnan Sekhmet för att straffa människorna. Sekhmets vrede är så stor att nästan alla människor blir dödade. Solguden Ra ingriper till slut och låter en blandning av öl och honung regna ner över jorden. Sekhmet tror att detta är blod och börjar lapa upp vätskan. Till slut blir hon berusad och hämtas hem av de andra gudarna. Då ångrar sig Sekhmet och återtar sin gamla form som Hathor.

Seker
Seker, eller Sokar, var en av underjordens gudar. Han står bredvid Osiris, dödsrikets härskare och sägs vara kopplad till gravarnas ingångar. Han ser ut som en mumie med falkhuvud, prydd med Osiris fjäderklädda krona.

Seker kopplas också samman med guden Ptah, som var hantverkarnas beskyddare. Seker sägs själv ha tillverkat silverskålar och övervakat arbeten med att gräva diken och kanaler. Farao Sheshonq II hade en silverkista som var dekorerad med bilder av Seker.

Serket
Serket (också Selchis, Selket, Selkis, Selkhit, Selkit, Selqet, Serkhet, Serket-hetyt, Serqet och Serquet) var en läkekonstens gudinna, som botade stick och bett från giftiga djur.

Serket avbildades som en skorpion eller som en kvinna med en skorpion på huvudet. Även om Serket inte tycks ha haft några tempel, hade hon ett ansenligt antal präster i många samhällen.

Skorpionstick var ett allvarligt problem i Egypten, eftersom Nordafrika hade flera dödligt giftiga skorpioner. Det fanns inget botemedel mot så kraftigt gift på den här tiden. Några faraoner verkar ha valt att använda Serket som sin personliga skyddsgudinna. Två av de tidiga kungarna blev till och med kända som ”Skorpionkungarna”.

Eftersom hon kunde bota ormbett troddes Serket också skydda gudarna mot ormen Apeps gift. I de myter då Apep tillfångatagits står Serket vakt vid ormen.

Seshat
Seshat (stavas även Safkhet, Sesat, Seshet, Sesheta och Seshata) var den forntida egyptiska gudinnan av visdom, kunskap och skrivande. Hon sågs som en skriftlärd och en arkivarie över världens händelser. Hennes namn betyder ”hon som skriver”. Seshat sägs vara den som uppfann skrivkonsten, men kopplades också samman med arkitektur, astronomi, astrologi, byggnadsarbete, matematik och landmätning. Dessa är alla yrken där Seshat ansågs vara en viktig beskyddarinna.

I konsten avbildas Seshat som en kvinna klädd i leopardskinn och skrivande på en papyrusstjälk, med en papyrusplanta på huvudet. Ibland syns hon hållande stammen från en palm, där hon ristar in märken som visar tidens gång.

Då guden Toth blev populär parades Seshat ihop med honom, ibland som hans dotter och ibland som hans maka.

Set
Set (stavas även Seth, Sheth, Sutekh, Setan, Seth Merksamer eller Seteh) är en gammal gud, som ursprungligen var kopplad till öknen, stormar, mörker och kaos. Han är det närmsta man kommer i den egyptiska mytologin till en motsvarighet till djävulen, eller liknande onda figurer. Sets bror var Osiris och hans två systrar var Isis och Neftys. Hans mor var himlen gudinnan Nut och hans far var jordens gud Geb.

I konsten avbildas Set som en mystisk och okänd varelse, av egyptologer kallad ”det tyfoniska djuret”. Denna varelse har en böjd nos, fyrkantiga öron, kluven svans och hundkropp. Oftast avbildas Set bara med huvudet från detta djur. Sets utseende har liknats vid ett jordsvin, en åsna, en schakal och giraff. I vissa beskrivningar liknar han en greyhound.

Set var avundsjuk på sin bror Osiris, som var vacker, god och gift med deras gemensamma syster, den sköna Isis. Set själv var gift med den andra systern Neftys, men han brydde sig föga om henne. Då Osiris ärvde jorden efter deras far Geb, blev Set rasande och dödade Osiris genom att låsa in honom i en kista och kasta honom i Nilen. Han högg sedan Osiris kropp i 14 bitar och trodde att saken sedan var utagerad. Men Isis och Neftys återupplivade Osiris, som befruktade Isis. Medan Osiris övergick till att bli dödsrikets herre födde Isis sonen Horus, som hämnades sin far. Dusterna mellan honom och Set blev många och våldsamma. I ett av deras möten stack Set ut Horus ena öga, varpå Horus högg av Sets testiklar. Set sågs därför som ofruktsamhetens gud. Så småningom blev deras bråk avgjort genom en båttävling. Horus valde en träbåt, som flöt och Set valde en stenbåt, som sjönk. Därefter steg Set tillbaka och lät Horus ärva sin fars makt och tron.

Men Set är inte bara en negativt laddad figur. Han stod i fören på den båt som förde solguden Ra över himlen varje dag. Då Ras dödsfiende, ormen Apep, dök upp stack Set honom med sitt spjut.

Även Set hade en kult med tempel, men det är oklart hur dyrkare av andra gudar såg på dessa. Det finns en papyrus som innehåller ett brev från en av Sets överstepräster. Han klagar över att hans tempel måste betala mer skatt än övriga tempel, trots att han blivit ansvarig för administrationen av flera granntempel.

Shu
Shu är förkroppsligandet av luften och en av urvindarna. Hans maka var hans syster Tefnut (fukt) och deras barn Nut (himlen) och Geb (jorden). Shu kopplades samman med lugn, stilla vindar och befriande svalka. I slutet av Gamla riket drabbades Egypten av en naturkatastrof på grund av väderförändringar. Det sades att Shu och Tefnut hade grälat då.

Sobek
Sobek (även kallad Sebek, Sochet, Sobk, Sobki, Soknopais och på grekiska, Suchos) var krokodilguden. Egypten var beroende av floden Nilen för att överleva, men man fruktade krokodilerna, vilka var både många och storvuxna. Egyptier som arbetade eller reste på Nilen hoppades att om de bad till Sobek så skulle han skydda dem från att attackeras av krokodiler. Guden Sobek, som avbildas som en krokodil eller en man med krokodilhuvud, var en kraftfull och skrämmande gud. I vissa egyptiska skapelsemyter var det Sobek som först kom ut ur vattnet i kaos för att skapa världen. Som en skapare gud, han var ibland i kopplad till solguden Ra.

Sobeks tempel placerades längs Nilen där krokodilerna var många. Till exempel kunde man nedanför templet i Kom Ombo se krokodiler ligga och sola. Ibland sågs krokodilens styrka och vildhet som något gott. Sobek räknades också som en beskyddare av faraos arme då den gav sig ut för att strida.

Sobek sågs inte som en gud som direkt gör goda ting. Däremot trodde man att han kunde ställa till rätta det som förstörts av onda handlingar. Därför bär Sobek ofta på en ankh, en positivt starkt laddad egyptisk symbol för liv och återfödelse. Sobek brukar också avbildas med solskivan på huvudet.

Taweret
Taweret (stavas även Taurt, Tuat, Taueret, Tuart, Ta-weret, Tawaret och Taueret och på grekiska Thouéris och Toeris) är den gudinna som kopplas samman med förlossning och fruktbarhet. Hennes namn betyder ungefär ”Den storslagna”. Taweret har sagts vara hustru till Apep, den stora ormen, vilken kanske var den främste symbolen för ondska i forntida Egypten.

Men Taweret själv ansågs inte alls vara ond, även om hon antogs ha ett våldsamt humör. Hon brukade avbildas som en tvåbent flodhäst, med lejontassar och krokodilsvans, alltså en kombination av djur som egyptierna fruktade. Flodhästhannarna i Nilen var aggressiva för att de hela tiden ville utöka sina revir. Honorna var däremot bara farliga då de behövde skydda sina ungar. Taweret sågs därför som en lämplig skyddsgud för gravida mödrar. För att understryka detta avbildas Taweret också med bröst och stor mage.

Tefnut
Tefnut (också Tefenet och Tefnet) är en av urgudarna. Hon sades vara en av urguden Atums två första barn. Hennes bror var Shu, luftens gud. Deras barn och barnbarn blev de första viktiga gudarna.

Tefnut är ett förkroppsligande av fuktigheten, något som inte var vanligt i Egypten. Hon avbildas som en lejoninna eller en kvinna med lejonhuvud.

Toth
Toth var en av de viktigaste gudarna i Egypten, och symboliserade lärande, intelligens, vetenskap, skrivkonst och tal. Hans kvinnliga motpart var Seshat, som ibland var hans dotter eller maka.

Toth avbildas som en man med ibishuvud eller babianhuvud. I sin ena hand håller han den positivt kraftfulla ankh-symbolen. Toth beskrivs vara son till antingen Ra eller Set, beroende på när myten berättas. Han är Ras rådgivare och för protokoll i underjorden, då de dödas hjärtan vägs mot Maat (sanningen) av Anubis. Allt det Toth stod för, intelligens, kunskap, med mera, trodde man var samlat i hjärtat, vilket var själens boning i forntida Egypten.

Toth sägs också ha uppfunnit matematiken och skapade 365-dagarskalendern. Han förknippas som historieskrivare med tidens gång och ibland med månens olika faser.

Toth var en viktig gud i synnerhet i senare delen av Egyptens forntida historia. Då mumifierades ibisfåglar till hans ära.

Wadjet
Wadjet (också Wadjit, Wedjet, Uadjet wller Ua Zit) var Nedre Egyptens skyddsgudinna. Hon avbildades som en kobra eller en kobrahövdad kvinna. Hennes syster och motpart var Nekhebet, Övre Egyptens gudinna, den vita gamen. Då de bägge rikena förenades till ett blev båda två viktiga skyddsgudinnor för det nya landet.

Som beskyddare av Egypten kallades Wadjet för ”damen av flamman” eftersom man trodde att hon kunde spotta eld mot rikets fiender som en kobra spottar gift.

Skapelsemyterna

Det finns olika skapelsemyter som berättats i olika delar av Egypten och under olika tidsperioder. Därför skiftar innehållet en del och olika gudar utpekas som de urkrafter som gav liv på jorden. Ibland är solguden Ra den som först träder fram, ibland är det Atum.

I vilket fal tycks de flesta skapelsemyter enas om en sak. Guden i fråga dyker upp ur det virvlande vattenfyllda kaos som kallas Nun. Ur detta gör sig guden en torr plats att stå på, skapelseön. Detta är ursprunget till vår värld. Skapelseön sades vara ett paradis och den egyptiska religionen strävade efter att till slut återvända människorna till denna plats. Templen blev en representation av skapelseön, där gudarna i form av statyer och avbilder kunde vistas och tillbes.




Till Unga Faktas startsida

Copyright © 2000-2019 Unga Fakta AB