..LÄMNAD ENSAM...

Skriven av maria, 13 år från uppsala.

Skräcken omslöt mig. Att vara mitt ute på New Yorks gator en sen måndagskväll var inget vidare för en 15-årig tonårstjej från Sverige.
Jag kände hur jag blev iaktagen av några äldre män från gatan på andra sidan. Jag gick emellan två smala bakgator, och ångrade mig så våldsamt att jag inte tagit med mobilen att jag jämrade mig högt. Varför gick jag in på den där affären, när mamma var på andra sidangatan Varför, varför, varför, frågade jag mig själv. Nu hade jag gått runt i N.Y. myller i snart 3 timmar och avsevärt sett skaran förbipasserande minskas. Det var det som skrämde mig mest. På kvällen kunde ju allt hända i det stora äpplet, New York. Jag gick från butik till butik, men utan framgång, för alla var stängda. Klockan måste va åtminstone 22.00 på kvällen. Jag kände hur jag blev trött i hela kroppen, och mina sista krafter i kroppen kämpade för att hålla ögonlocken och kroppen alert. Mamma måste ju ha kontaktat polisen vid det här laget, tänkte jag och blundade och tänkte på de finaste minnen jag och modern hade. Jag hörde plötsligt fotsteg bakom mig. Jag kände skräcken stelna i mig. Jag vände mig blixtsnabbt om, men såg i ingen. Men jag vet, jag vet att det var någon bakom mig!! Jag började småspringa på den väg jag påbörjat. Framför mig fanns bara nattsvarta höghus som omslöt mig. Jag saktade ner, för att höra om personen, eller vad det var, fortfarande förföljde mig. Jag hörde inget, utom en fåtal bilars brummande. Jag pustade ut, men skräcken låg som en tung sten i magen på mig. Plötsligt hörde jag någon springa efter mig. Jag kutade framåt på gatan och hörde flåsande nadetag bakom mig. -Hallo, vänta! skrek rösten bakom mig. Nej, jag får inte, får inte vända mig om, tänkte jag, inte nu!
Jag tyckte att jag kände igen rösten från något men kunde inte komma på varifrån det skulle vara. Jag hörde rösten igen samtidigt som jag nästsan grät av skräck när jag sprang längs gatan. - Hallo, Linda, VÄNTAAAA!!. Jag stoppade. Jag vände mig om och där stod ingen annan än pappa. -Pappaaaaa skrek jag samtidigt som jag sprang mot honom och gav honom en bamsekram. Han omfamnade mig och vi ringde efter taxi. -Vi har letat efter dig överallt, gumman, men nu ska vi först komma hem och se till att få i dig lite mat innan vi reder ut det här, sa pappa och gav mig en kärleksfull blick. Jag tryckte tacksamt till handen som jag höll i. Så kom taxin. Vi hoppade in i taxin och körde till hotellet. Jag kände mig trygg.