Dont live me!

Skriven av Emsi, 12 år.

- Neeeej, du får inte... jag menar det är omöjligt att du... va?!
Skrek Mannie förtvivlat i telefonen åt sin bästis Cilla. Jag menar ÅLAND?!?! Vi kommer ju inte träffas mer! Mannie ville inte höra mer hon slängde på luren och lade sig snyftande på sängen, hennes bästis skulle flytta till Åland. Dem hade känt varandra sedan dagis, inget skulle få splittra dem nu... Det plingade till från hennes telefon: ett sms hon tog upp mobilen och läste:

" Jag är ledsen... vi kan brevväxla! =)"
Mannie lade undan mobilen och suckade.... fattade hon inte att det inte var samma sak att "smsa" som att få höra varandras fnitter, prata tjejsnack och allt annat! Det var förstört nu, allt pga. dumma Åland.. eller det var väl inte Ålands fel utan hennes föräldrar som hade sökt jobb dit utan att fråga sin dotter. Mannie brast ut i hejdlöst gråt, men inget kunde hjälpa henne nu.Hon beslutade sig: Mannie rusade ner i hallen, krängde på sig jackan och stack ut i ösregnet, hennes bästis bodde bara en liten promenad bort. Hennes gymnastikskor plaskade i vattenpölarna. När hon var framme, kall och huttrande pinglade hon på dörrklockan och gned sig om armarna, utmattad. Cilla öppnade chockat och tog raskt in sin bästis i värmen.
- Jag är ledsen Mannie! Det var inte jag som bestämde det.. jag lovar det var... Skyndade hon sig att förklara.
Mannie tystade ner sin kompis och pustade ut och tog sig för knäna.
- Det är inte ditt fel... jag förstår, men jag vill att du ska fatta att du måste komma hem nån gång sen på loven o så.... jag gillar dig ju! Du är min bästa vän!
Cilla kramade om Mannie hårt och kärleksfullt.
- Jag lovar: jag ringer varje dag!



En vecka senare lämnade Ålandsfärjan hamnen, Cilla var ombord där och hon log stort och tänkte: " Jag lämnar Sverige... men inte Mannie!"