Perfekt?

Skriven av Sara Eriksson, 14 år från kil.

Jag tittade tvekande på bokstäverna framför mig på tavlan. Skulle det stavas så? Jag tog ett djupt andetag och vände mig om ut till klassen.
- Jag ska prata om Ryssl... jag blev avbruten av Erik som ropade rakt ut:
- Öhj, Inte vet jag om det finns nåt ställe i världen som heter RYSLAND!
Alla skrattade, inte jag. Jag VISSTE att jag skulle skrivit dit ett till S.
- Såå! Sluta nu, låt henne fortsätta. ropade min lärare och slog pennan mot bordskanten.
Jag fortsatte med darrande röst och fasade för nästa ord jag skulle skriva på tavlan.
- Hrm...Ryssland är ett mycket stort land, Europas största. fortsatte jag och vände mig om för att skriva på tavlan.
Innan jag ens hunnit vända mig till klassen igen påpekade Jennifer ljudligt att jag skrivit fel.
- Det heter inte störssta, det är ETT s pucko...
Jag suddade ut och skrev om med tårar i ögonvrån.
När lektionen äntligen var slut gick jag till skåpet där någon redan hunnit kladda" RYSLAND ÄR STÖRSST!" med tuschpenna.
Lite längre ner stod det " MAMA ÄR SNÄL"
Jag gjorde ett försök att torka bort det med tröjärmen med de lysande bokstäverna stirrade hånfullt tillbaka på mig. Jag hatade när de drev med mig sådär, jag hade dyslexi och kunde inte hjälpa att jag stavade fel ibland. Jag tog min väska och gick mot cykelstället.

- Karolina! Fina byxor du har idag, var de BILIGA? hörde jag Daniellas hånfulla röst bakom mig när jag stod vid cykeln.
Jag vände mig inte om, det var ingen idé. Orden gick rakt igenom kroppen ändå.
- Det var iallafall inte VAKRA. de skulle haft lite mer FÄRJ. sa hon och plötsligt kände jag ett slag på vaden och kallt vatten sögs in av de gröna byxorna.
Daniella hånlog när jag tittade på henne. Hennes svarta långa hår låg i en perfekt bena och jeansen, lagom slitna satt perfekt på henne. Hon skiljde sig lite från andra mobbare, för det var det hon var. Hon var ensam. Men hennes hotfulla ton och bestämda steg gjorde ändå att hon inte behövde någon vid sin sida. Hon var hård, cool och snygg.
Hon tog min väska som jag satt på pakethållaren och slängde den i vattenpölen, och innan jag hann reagera slog hon mig så hårt i magen att jag tappade luften. Sen gick hon därifrån med ett belåtet leende på läpparna.

Jag grät när jag cyklade hem.
" Varför kunde inte jag vara så självsäker och cool som hon var?" " varför är hon helt problemfri?" " var jag mindre värd för att jag hade dyslexi?" " Varför hatade alla mig? " hade jag gjort något fel?"
jag avbröts i mina funderingar när jag vek av cykelbanan och åkte in bakom den lilla kiosken vid mitt kvarter. Plötsligt hörde jag röster. Jag blev förvånad eftersom det aldrig var människor i gränderna bakom, det var just därför jag alltid tog den vägen. Jag hoppade av cykeln och lutade den mot väggen och smög sedan mot den riktningen rösterna kom ifrån. Jag stannade vid en soptunna och gömd bakom den hörde jag rösterna tydligt.
- Jag har inte gjort någonting! darrade en röst som var så välbekant att jag nu ryckte till.
Daniella! Det var Daniella! men hennes röst var darrig och osäker nu, hon var rädd!
- Tror du vi är helt blåsta eller?! Vad gör du då i VÅRAN gränd och VART har ciggen tagit vägen?! morrade en röst som jag inte kände igen.
- Jag röker i-inte! stammade Daniella, jag går ju bara i åttan! jag brukar gå den här vägen!
- Äh, dra med dina lögner, du kommer ingen vart, vet du hur svårt det är att skaffa nya?! skrek en tredje röst och jag hörde ett slag.
Jag tittade förskräckt fram och såg Daniella ta sig för kinden.
- J-jag h-har dem i-inte..stammade hon och sedan skrek hon till.
- Jävla idiot! ta fram dem eller dö!
Jag såg hur en av de stora killarna, säkert fem år äldre riktade ett slag mot Daniella. Jag kämpade med hjärtat, hjärnan och kroppen.
Jag måste hjälpa henne! Men...efter allt hon gjort mig...och killarna är så stora...Men tänk om de verklligen dödar henne?!!
Jag reste mig upp, och sprang.