Spöken anfaller, tror jag

Skriven av Filippa, 12 år från Svergie.

Hej det är jag som är Anna jag är en spökjägare.
Jag har en helt vanlig dag på mitt kontor idag.
Jag älskar choklad och mint.
Min favorit godis är after Eights.
Min favorit mat är våfflor.
Mitt jobb är att fånga spöken.
Det är inte så himla svårt.
Det ända man behöver göra är att få ett uppdrag och sedan hitta spöket oftast är det något som det något dumt som det har gjort när dom levde som har gjort att inte sankte per inte lät de komma in genom pärlporten.
Man behöver bara fråga vad det är de har gjort och oftast så efter så åker de till himlen och så har man klarat av det.
Men nu den senaste månaden så har jag inte haft något uppdrag. Det är jätte synd för jag älskar mitt jobb så himla mycket.
Pling pling…
Oj, det kommer vist en kund.
Kom in.
Hej det är jag som är Malin, sa kunden.
Hej Malin jag är Anna jag är en spökjägare.
O… Vilken lättnad då vet jag att jag har kommit rätt.
Så här är det jag driver ett museum.
Varje dag har jag alltid fullt med folk.
Men varje natt så har vi spöken hos oss.
De förstör och välter omkull allting.
Precis som om de letar efter någonting.
Jag hinner precis fixa i ordning allting innan museet öppnar.
Och alla nattvakter vågar inte gå till jobbet.
Museet heter ”forntids museet”.
På Fågelvägen 13.
Tar du uppdraget eller har du för mycket att göra.
Jag tar tag i uppdraget.
Gud vad snällt, hej då.
Nästa morgon vaknade Anna tidigt.
Klockan var bara 05.00.
Hon visste vad hon skulle göra idag.
Hon gjorde sig en låda frukost och lunch och middag.
Hon tog också med sig en låda med after Eights.
Sedan så satte hon sig på sin röda cykel.
Och cyklade till Fågelvägen 13.
När hon kom ditt så stod Malin där.
Hon hade lovat Anna att få se hur det såg ut när hon kom på mornarna.
Och jovisst det var någon som hade vält omkull allting.
Okej Malin jag har tänkt att jag skulle stanna här hela dagen och natten.
Så kan jag se vad som händer.
Jag ska försöka att hjälpa till så gått det går i alla fall.
Allting var vält förutom en stolpe men på den stolpen så fans det ingenting.
Fast bredvid den stolpen så fanns det ett glas som verkade passa på stolpen.
Ursäkta mig Malin men brukar det finnas någonting här i?
Malin såg nu helt förskräckt ut.
Jjj-a…
Vad har funnits här?
Ett brev som Gustav Vasa skrev år 1596.
Men vart är brevet nu då?
Jag vet inte, någon måste ha tagit det.
Men vem kan det ha varit?
Jag vet inte men det brevet har varit populärast på hela museet.
Okej någonting får mig att tro att det är någon tjuv här inne och inte något spöke.
Men spöket måste ha varit med någonstans i alla fall.
Jag tror det.
Men jag är osäker på m den vill någonting snällt eller dumt.
Men det ska jag i alla fall försöka ta reda på idag.
När allting var på sin plats igen så öppnade museet.
Det ända som inte var på sin plats var brevet som Gustav Vasa skrev år 1596.
Anna kläde ut sig så att ingen skulle känna igen henne.
Hon lossades att vara en 12 årig flicka.
Helt plötsligt så fick hon ett SMS.
Hon tittade på det var från Malin.
Hon skrev att hon skulle använda en kamera för att fotografera alla som kom in i museet.
Anna gick för att hämta en kamera.
Hon gick till Malins kontor för att hämta kameran det stod i hennes sms.
Att Malin ville prata lite kort till henne också.
Det tog 5 minuter för Anna att gå till kontoret för att museet var så himla stort.
Men tillslut så var hon ändå framme.
Malin frågade om någon var misstänkt.
Anna sa bara nej inte än.
Här Anna den här kameran kan du nog använda.
Du ska trycka in den här knappen i cirka 3 sekunder.
Okej, så jag ska gå runt och fotografera alla som går in och ut.
Anna gick ut från Malins kontor.
Det tog en timme för Anna att fotografera alla som var där inne.
Men det fanns ju också såna som bara strömmade in hela tiden.
Det blir nog lite svårare än jag trodde.
Men nu förstår jag i alla fall vad Malin menade med att det alltid strömmade in med folk här.
Nu har jag nog fotat alla.
Men titta det kommer ju bara fler.
Alltså det är ju otroligt att jag inte hade hört talas om det är museet.
Det är ju så stort så att alla skulle känna igen det.
Det är ju enormt mycket folk i alla fall.
När klockan tillslut blev fem och tretio som sa Malin i högtalarna Nu så måste vi tyvärr stänga.
Nu satt Anna och Malin och tittade på alla bilder som Anna hade tagit.
Här över ser du till exempel ett av alla foton.
Det här fotografiet var ett familjefoto.
Anna hade alltid varit bra på att fotografera.
För att Anna skulle kunna fotografera så hade de ett extra pris.
Halva priset om man fotograferade sig.
Men nu ska vi åter till bilderna.
Men hur vett vi att alla kommer ut?
Frågade Anna.
Jo så här är det att jag har en kamera vid utgången men inte vid ingången.
Därför lät jag dig fotografera alla som gick in.
Malin och Anna satt och tittade igenom alla bilder och sådant.
Men trots det så alla som Anna hade fotat hade gått ut igen.
Nu blev klockan 21.00.
Det var dag för Anna att inta sin position.
Hon lade sig ner och började låsas att hon sov.
Hon låg så att ingen skulle se henne.
Tillslut så såg hon någonting.
Men hon visste inte säkert vad det var för någonting.
Det var ingen där men sakerna vältes ändå.
Fast hon viste vad det var.
Hon var helt säker på att det var ett spöke.
Hon gick lite närmare men spöket verkade inte se henne.
När hon var jätte nära å vände plötsligt spöket sig om.
Spöket trodde att Anna var en tjuv så han skrek.
Nej, du får inte ta brevet.
Va?
Vill du inte ha brevet?
Nej, Vill inte du det frågade Anna.
Aldrig, jag försöker ju att rädda det sa spöket.
Nu så var spöket synligt.
Han började prata.
Kom fram nu kompisar!
Ropade han.
Det kom fram två stycken spöken till.
Det här är mina vänner Clas, Måns, Jag heter själv Alexander.
Vilka fina namn ni har då, sa Anna.
Får jag ställa en liten fråga bara?’
Ja det skulle du väll kunna göra.
Okej vad bra här kommer den första frågan.
Varför spökar ni här för?
Och varför välter ni alla sakerna?
För att svara på dina frågor.
Nummer ett:
Vi spökar för att vi när vi levde så ville vi ha det här brevet.
Så vi försökte att sno det.
Men vi lyckades aldrig.
Så vi kom inte in i himlen.
Nu så är det en tjuv här varje natt och försöker ta brevet.
Vi försöker göra så att han inte kommer åt brevet.
Men brevet är ju borta nu?, Frågade Anna.
Det är för att vi har gömt det.
Och nu till den andra frågan.
Vi välter allting för att tjuven ska snubbla fram.
Jag tror att tjuven kommer snart.
Men då så tycker jag att vi ska överraska honom ordentlig.
Anna och spökena hade ringt till polisen.
Nu stod alla beredda för att ta fast tjuven.
Tillslut så kom tjuven.
Poliserna kastade sig över tjuven.
Nu så var han fast.
Du kommer att få en stor belöning Anna.
Den här tjuven är efterlyst i 6 olika länder.
Sa polisen.
Polisen visste inte om dom tre spökena.
Fast det behöver han ju inte heller.
När de kom ut från museet så kom Anna på att hon hade glömt sin ryggsäck.
Hon sprang in igen.
Då hörde hon spökena gråta.
Men vad är det frågade Anna.
Spökena förklarade att de ändå inte trodde att dom fick komma in i pärlporten.
Men föresten vart är brevet?
Här har du det Anna.
Spökena gav henne brevet.
Tack men nu så tror jag att du får komma in till pärlporten.
Men hur vad har vi gjort för något som var snällt?
Ni har ju faktiskt skyddat brevet.
Tror du vi kommer förbi pärlporten för det.
Ja det tror jag.
Anna sprang ut igen.
När hon kom ut igen så hörde alla någonting som slog till i himlen en av polisen sa.
Det blir visst åska.
Men Anna visste vad det var.
Det var dörrarna som slog igen bakom Clas, Måns och Alexander.