Annorlunda

Skriven av Sara, 13 år från Upplands Väsby.

"Nu är lektionen slut!", säger fröken och lägger ner böckerna på katedern.
Alla rusar ut ur klassrummet. Inte jag.
Jag går sakta och lugnt, med trött blick.
Det är min födelsedag...jag fyller fjorton...fjortis. Min fröken ser undrandes efter mig. Jag ignorerar henne men långt inom mig vill jag gråta.
När jag kommit ut i korridoren hör jag en röst som läspar och låter jävligt barnslig, "Nämen kommer lilla plugghästen nu? Pluggat till hur man beter sig som en normal eller?"
Jag ökar på stegen. Fort därifrån! Fort bort från orden...
Jag har brunt hår med lugg. Mina ögon är blå som hos andra svenska barn. Egentlgen vill jag inte vara som andra riktigt.
Andra är korkade....fullständigt.
De vill vara som alla andra. Varför? För att passa in och slippa kommentarer, kränkningar, blickar som berättar att man är konstig. Bara för att man råkar våga vara sig själv.
Tyst mumlar jag bara för att påminna mig själv, "Var dig själv...alla andra är redan upptagna..."

"Sara! Sara! Varför sitter du där för?? Du kan ju inte sitta på GOLVET heller. Det ser hel konstigt ut!", fräser Sofia, hon som vill sticka ut men är som alla andra.
Hon blir ignorerad och sliter iPoden från mig, "Lyssnar du eller!?", nästan ryter hon.
"Ge mig min iPod...", säger jag med lugn röst.
"Varför? Jag vill att du ska lyssna på mig!", säger Sofia med lite självisk röst.
Jag tar ett djupt andetag och reser mig. Ställer mig mitt emot henne och ser henne i ögonen, "Skulle alla lyssna på dig altid skulle ingen få prata mer."
Sen sliter jag åt mig iPoden och marcherar iväg. Jag förstår inte varför jag spelar tuff. Varför jag egentligen existerar.... jag är ingen speciell.
En tjej på nyss fyllda 14 med en förmåga att känna sig tom.
Det gör jag. Känner mig så tom. Så...kall.

När jag senare går hem från skolan hör jag en hög röst om ropar efter mig, "Vänta, Pluggis! Jag tror du måste ha glömt skåpet med alla "viktiga" böcker!"
Jag får tårar i ögonen men ökar inte på stegen.
Överallt hör jag röster. Överallt ser jag blickar.
Självkänslan är väck. ALLT är mitt fel. Det är mitt fel att de retar mig...

Mitt fel...