Jag vet hur det känns

Skriven av Maxi.

Jag vet hur det känns att gå i en korridor. Mekaniskt. Egentligen orkar man inte gå. Man ser inget, eller, lite ser man först. Man är svimfärdig och vill spy. Men det går inte. Mekaniskt. Så går man. Steg efter steg, som egentligen inte vill komma, men gör det ändå. Steg efter steg. Tills mekanismen slutar fungera. Man sjunker ner.
Just det där ögonblicket är som läskigast. När man inte orkar mer. När man verkligen inte orkar ta ett steg till. Så man sjunker ner. På golvet, på en stol. Var som helst, bara man slipper smärtan. Det gör ont. Ja, så kan man beskriva det. Ont. Smärta. Överallt, obeskrivlig smärta. Och så sjunker man ner. På golvet. Och somnar. Eller svimmar. Eller somnar en stund. Bara man får sova, ändå. Somnar en stund, eller svimmar, det är vad man gör. När stegen inte orkar mer. Så sjunker man ner. I korridoren.