Aldrig trodde han väl att ett stycke vatten

Skriven av Lea Wall, 15 år från Järfälla.

Hela rummet låg stilla och tyst i ett okänt grått dunkel. Det var inte det trygga hemmamörkret i hans gamla rum. Nej det här var främmande, la sig som ett dystert INTE omkring honom där han låg under täcket i det blå påslakanet, det där med små vita stjärnor på, det som han haft enda sedan han var liten och fick honom att känna sig som han sjönk rakt ner i rymden. Han stirrade upp i det dystra taket. Som om det vore den lika dystra verkligheten. I dagsljus var plankorna där uppe breda och vita, men nu var de bara grå. Som allt annat, det passade på sätt och vis rätt bra ihop med hans inre just nu. Som tur var, var det ju i alla fall inte alldeles kolsvart. Det fick han nog ändå vara glad över, att det kunde varit värre.Men nej. Han ville inte vara här, på en helt bortkommen plats i ett litet vilset rum i ett stort vitt hus i en okänd liten ociviliserad stad.Flyttkartongerna stod tysta och molokna i ett hörn, hopknipna som om de vägrade inse faktum. På väggen bredvid fönstret satt en svartvit Green Day-affisch, den lyste i mörkret från de annars kala väggarna. Han hade inte orkat göra något mer åt tråkigheten i det nya rummet.Han knep ihop ögonen och kurade ihop sig under täcket. Åh! Han fattade inte hur han skulle stå ut med det nya tråkiga livet som väntade bakom hörnet, beredd att slunga sig över honom och gripa tag i honom och...

Solen strålade in genom fönsterrutan och kilade sig in genom ögonfransarna. Han slog upp ögonen och kastades ett par sekunder in i känslan av att inte känna igen sig. Blicken föll på affischen och han mindes. Och stönade. Men kunde inte låta bli att kravla sig ur sängen och gå fram till fönstret för att se på sin nya morgonutsikt.Fönstret var ett sådant där gammalt vitmålat med med sex rutor. Han öppnade det och kände luften strömma in. Havet som sett hotfullt ut när han gett det en håglös blick i går kväll låg nu utbrett framför honom som utspillt solglitter. Det nästan bländade honom med ljuset och av att vara så vackert. Det var precis som hans föräldrar beskrivit det för honom, men hade aldrig egentligen lyssnat. Bara varit helt inställd på att allt som hade med det här nya stället att göra var dumt och fånigt och tröttsamt.Han tvekar lite. Sedan häver han sig över och ut i friheten, han flyger ner i den mjuka sanden som är sval mot hans bara fotsulor. En lust att skratta flyger i honom med språnget och han springer mot vattnet. Känner sig vild och fri och lite barnslig. Men vem bryr sig? Ingen är uppe såhär dags? Hade inte solen varit så obetänksam och lyst honom i ögonen hade han sovit flera timmar till. Havet stänker förvånansvärt kyligt upp på pyjamasbyxorna, när han stegar rakt ut i Grande Bleu - som hans morfar alltid sa.Han hinner inte tänka mycket mer när en känsla av iaktagelse och att någon närmare sig får honom att vända sig om. Det kommer mycket väl en liten person gående i solen på den svala morgonstranden. En tjej. Han försöker låtsas som om han inte sett henne och böjer sig och tar nonchalant upp en flat ljusgrå sten för att kasta macka. Den blir inga studs, stenen sjunker ner som ett plopp precis när flickan närmat sig och ställt sig att glo på honom. Fast när han vänder sig om ser han att hon inte glor, hon bara ler uppriktigt mot henne med stora Grand Bleu-ögon. "Ehm, hej" säger han och tar upp en ny sten. Hon svarar inte. Han virvlar till med handen och stenen flyger iväg och studsar sedan en gång. Han vänder sig mot den främmande tjejen igen och känner hur hjärtat studsar till på samma sätt som stenen. Han blir nästan rädd när han ser att hon fortfarande står och ler mot honom med de där underbara ögonen. Hon ser så himla trevlig ut på nåt sätt, inte tillgjord utan bara helt sig själv. Han sväljer och tänker säga något mer, men hon hinner före."Det är du som bor där på gaveln." säger hon. Det är ingen fråga, hon bara konstaterar det, antagligen såg hon honom när han skuttade ut.Han nickar. Han har skuttat rakt in i något nytt nu, det känner han. Visst var det bra där han bodde förut, men det känns plötsligt avlägset nu, som en annan värld med onödigheter och oviktiga saker." Det är vackert här,säger han."Hans blick vilar länge i de där blå ögonen, och av någon underlig anledning vet han, att han kommer att trivas här.