Lillebror

Skriven av Elolie, 10 år från Hudiksvall.

En solig sommarmorgon satt jag på busshållplatsen och väntade på bussen. Jag drog upp en servett ur väskan och torkade mina glädjetårar. Jag visste den goda nyheten. Lillebror hade kommit!
Jag hade väntat hela nio månader på att få se honom, och röra vid den mjuka gosiga kroppen. Jag var ensambarn innan. Tråkiga dagar utan något att göra.
Bussen stannade. Jag klev in i den varma bussen och drog mitt kort. Dags för en ny dag!
Jag satte mig på ett av de mjuka sätena och tog upp en Piggelin som jag tjuvat med från kylen där hemma. Glass är alltid godast vid soliga, glada ögonblick.
Lillebror hade kommit kvart över fem i morse. Nu var den ungefär 8. Jag tog den sista tuggan av Piggelinen och skyndade mig ut ur bussen. Jag kunde se det stora sjukhuset framför mig. Innan hade jag gruvat mig för att bara se den grå byggnaden, nu såg den så trygg och längtansfull ut. Jag klev in genom porten och gick in på BB. Jag visste vilket nummer: Sal 98. Jag öppnade dörren och det första jag hörde var babyskrik. På en säng satt mamma med en grinande liten gullunge i famnen. - Här är din lillebror Dennis! sa mamma och klappade gullungen på kinden. - Vill du hålla, Katie?
Jag satte mig på fotöljen bredvid sängen och kände den varma kroppen mot min. Jag snyftade av glädje att se den lilla varelse som mamma kämpat så med att få fram. Jag lyfte upp honom till mitt huvud och pussade på honom. Han var den sötaste varelse jag någonsin skådat. Jag kände redan då av ansvaret och lyckan av att vara storasyster till en sånhär goding.
Livet kan aldrig bli bättre!