Gröna lilla Max

En natt gick jag ut i trädgården.
Mina föräldrar var inte hemma, så det var bara att sticka i väg utan att någon hindrade mig. De skulle verkligen inte låta mig gå ut mitt i natten!
Jag satte mig på gräset och såg upp mot himlen, som var täckt av stjärnor. De stjärnorna fick mig att tänka på farmor, som dog förra året. Jag darrade, för det var lite kallt. Kanske jag skulle gå in och hämta jackan. Men jag ville stanna kvar, för jag kände mig ändå varm inuti. Fast jag bara var ute i mitt vita nattlinne, så frös jag inte så mycket, för som sagt så var jag varm inuti. Inte visste jag varför. Men det var jag.
Stjärnorna blinkade ner på mig, månen likaså. Luften var frisk, och jag hörde bara någon uggla som hoade långt borta. Och en katt som jamade, och en hund som skällde.
Jag reste mig upp och såg mot himlen igen. Tittade och tittade. Jag lade ena armen på den andra och gnuggade fingrarna mot den.
Och då såg jag ett rött ljus som drog över stjärnhimlen.
Jag stelnade till av förskräckelse. Det var inget stjärnfall, för strax efter så drog ett grönt ljus över himlen.
Och sedan ett blått ljus.
Jag ville springa därifrån, men samtidigt var jag så nyfiken. Vad VAR det där?
Då hörde jag en duns bakom mig. Jag snurrade automatiskt runt ett varv så jag såg vad det var.
Jag satte mig på huk för att se bättre, det var en mycket liten sak. Eller, en mycket liten VARELSE, Det jag såg var en grön liten figur i ungefär samma storlek som en potatis.
Ett ufo, tänkte jag. Det kanske är ett ufo?
Varelsen hade ingen rymdfarkost eller flygande tefat, den hade inget fordon alls. Hade bara hoppat ner från himlen. Eller?
"Hejhej", sa varelsen och reste sig upp.
Han kunde tala svenska!
"Öhh.. hej", sa jag. "Vad heter du?"
"Jag har inget namn", sa varelsen. "Du får gärna ge mig ett!"
"Okej", sa jag, "du får heta Max. Det passar dig."
Varelsen - som nu hette Max - snurrade runt och log.
"Det är bra", sa Max. "Jag gillar mitt namn."
Jag och Max gick in i huset och Max skuttade upp i soffan i vardagsrummet.
"Från vilken planet kommer du ifrån?" frågade jag och satte mig bredvid.
"Öh.. den här", sa Max. "Ingen annan. Jag är ingen alien."
"Vad är du för nåt då?" sa jag och tog ett äpple från fruktskålen.
"En grön sak", sa Max. "En grön liten sak."
"Jaha", sa jag.

Nästa dag kom mamma hem på morgonen. Hon gjorde frukost åt mig.
Jag hade släppt lös Max därute, och han lovade att komma igen nån gång.
När jag gick till skolan tittade jag lite här och där, men jag såg inte Max någonstans. Och när jag kom hem efter skolan, då såg jag honom inte heller. Jag letade överallt, i flera veckor. Sedan tappade jag tålamodet.

Och nu har jag letat i flera år, och Max har inte kommit tillbaka.