Halloweennatten

Skriven av Jennifer Andersson, 12 år från Västerås.

Sandy vaknade av att regnet piskade mot fönsterrutan med våldsam kraft.
Den stora träklockan slog tolv slag och den hemska halloweennatten hade börjat.
Hon tryckte sig närmare väggen och sin stora, mjuka hund. Hans bruna päls värmde henne, men den kunde inte förgöra skräcken som satt som en tung sten inuti henne.
Utanför fönstret var det mörkt. Riktigt kusligt mörkt, så där mörkt som det bara kan vara på halloween. En kall vind blåste rakt mot henne och hon visste att nattens onda varelser hade hittat henne. Hon önskade att halloweennatten kunde vara lika ofarlig för henne, som för alla andra. I rummet intill hörde hon hur hennes föräldrar snarkade, helt ovetande om vilka faror deras dotter utsattes för. Allt hade börjat halloweennatten för tre år sedan, då familjen flyttade in i den stora villan. Då hon hade hittat det där brevet, som hon aldrig skulle komma att glömma. Det stod nått om en stor hämnd, som skulle tillfalla den som nu höll brevet i sin hand. Att allt skulle ske vid halloween stod det inget om, men det hade hon räknat ut nu.
Varje år sen dess hade det hänt hemska, oförklarliga saker, saker som ingen annan känt av.
Ännu en vind blåste in över rummet, den här gången ännu starkare. Hennes ljusbruna hår fladdrade och regnet började att slå mot rutan hårdare än någonsin.
En stor skugga uppenbarade sig vid dörröppningen men försvann snabbt, efter att ett fruktansvärt, hånfullt skratt fyllt rummet. Hon rös till. Någonting sa henne att den här halloweennatten skulle komma att bli ännu värre en de senaste två, som nästan tagit livet ur henne. Hon smög upp ur sängen på skakande ben och tände lampan. Det kändes nästan som om allt var över, när det blötsligt blixtrade till och all ström i hela huset försvann.
Nu blev hon riktigt skräckslagen. Åskan tog över ljudet från hennes snarkande föräldrar och allt blev bara hemskare. Skuggan visade sig igen. Denna gång var den betydligt närmare henne. Hånflinet som orsakade det långvariga skrattet, blev bara hemskare för varje år. Varje år hade han kommit nära, men inte så nära. Hon rös till igen. Nu kändes det i hela ryggraden.
Den stora klumpen i magen bara växte, från rädsla till skräckslagenhet.
En tredje vind blåste rakt mot henne. Den var märkligt stark, ungefär som en orkan, med den största styrkan som någonsin mätts. En stor svart katt kom inrusande. Det var inte hennes, men hon kände igen den. De stora, gula ögonen tittade på henne, och hon kunde vara glad att blickar inte kunde döda. Katten sprang fram till hennes säng. Med ett kraftigt språng kastade den sig mot hennes skrivbord. Det hemliga facket, som hon inte hade öppnat sedan deras inflytt, öppnades och det hemska brevet landade på golvet framför henne. Bloddropparna som fanns var stans på brevet trängde in i henne och de hemska minnena från de två föregående halloweennätterna kom fram som om de bara tagit en tupplur. Hon hade kämpat så hårt för att glömma dem, men mörkret tycktes kunna plocka fram allting som från en ask, en ask utan lock. Något mjukt och blött trycktes mot hennes rygg och hon darrade till av skräck. Den stora hunden bakom henne darrade också till. Han satt med sina stora ögon och stirrade på katten. Vanligtvis brukade han skälla och jaga alla katter. Men inte den här. Med den här var det annorlunda, den här var ond, skapad av självaste hjävulen. Två stora åskmoln tornade upp sig på den kolsvarta himlen. Blixtar slog ner bara några få meter från huset. Nästan så när att man kunde känna att det luktade bränt. Den stora, bruna hunden la ena tassen på hennes axel.
- Aaaa! Sandy skrek till.
Ett stort ansikte stod och flinade utanför fönstret. Eller han stod inte, för hennes rum var på andra våningen, så han måste ha svävat.
Hennes rädsla blev bara större. Mannen utanför hennes fönsterruta hade rött, utåtspretande hår och minst en decimeter långa framtänder. Nu blev det fart på katten, den kastade sig rakt genom rutan och landade på vampyrens axel. Han skrattade allt mer, och Sandy blev allt mer skräckslagen. Ännu fler blixtar slog ner vid husets gavel och vindarna bara vräkte in genom väggarna. Vampyren, som var samma man som hon nyss sett via en skugga, hånflinade nu ännu ondare och hon blev bara skakigare och skakigare, tills mannen drog fram armen. Den var så lång att den kunde peta på henne med de långa, vassa naglarna. Det kändes som om hennes blod skulle frysa till is, så skräckslagen var hon. Hon vågade inte skrika, då kanske hennes föräldrar skulle komma inrusande, och kanske dö av en hjärtatack. Hon höll andan, kramade om sin hund och blundade. Händerna och resten av kroppen darrade av rädsla.
Blixtarna slog ner med allt mindra mellanrum och det hånfulla skrattet blev bara ondare och ondare för var sekund som gick.
Sandy blev allt mer skräckslagen, och hon visste att det bara skulle bli värre, och så skulle det hålla på, enda tills halloween var över.
Vampyrens naglar nuddade hennes axlar och hon kunde inte andas av skräck…