Tjugo döda år...

Skriven av Johanna , 12 år från Västerås.

Kort, knubbig, rynkig, grått, långt hår, spetsig näsa, runda, utåtstickande ögon var ett ganska exakt signalement av tant Hjortron. Eller häxan som hon också kallades, skulle jag vara ärlig så tror jag att hon oftare blev kallad häxan än tant Hjortron.
Häxan gick in i sin lilla stuga. Som vanligt spanade hon runt huset innan hon stängde igen dörren, som om hon ville säkerställa att ingen smög omkring på hennes trädgård.
För att vara så ohygienisk som hon är, har hon en väldigt vacker trädgård, faktiskt den vackraste på hela kvarteret, kanske i hela landet. Men varför bry sig mer om att trädgården ser trevlig ut än sig själv?
Det knackade på dörren till mitt rum, och jag släppte mina tankar kring häxan. Dörren gled upp och Jamies ansikte blev synligt i dörröppningen. Han var min bästa kompis, och hade varit det enda sedan dagis.
”Sitter du och spionerar på häxan, igen?” log Jamie.
”Ja, men det händer aldrig någonting spännande!” utbrast jag och lade ner min kikare på fönsterbrädet. Jag slängde en blick mot häxans hus och hann precis se att hon körde ut sin svarta Volvo från uppfarten och försvann bakom ett hus i närheten. Jamie tittade på mig med sin övertalande blick.
”Ska vi smyga dit och kika lite?” frågade han men han visste att han alltid lyckades övertala mig till vad som helst.
”Okej” Jag försökte säga nej eftersom jag kunde ana vad hon skulle göra med oss om hon märkte att vi varit där, men jag kunde inte när han log mot mig med sin övertygande min. Hade jag varit blind hade jag kunnat stå emot, men eftersom jag inte var det hade jag ingen chans att stå emot.
”Bra!” sa Jamie och lös av glädje. ”Det här ska bli kul!”
”Mmm” höll jag med även om jag egentligen inte gjorde det.
Vi stod och hängde på staketet mellan min och häxans tomt. Nu skulle vi göra det, för första gången skulle vi våga oss dit. Vi började sakta klättra över det en meter höga staketet.
”Du har väl inte ändrat dig?” undrade Jamie när han stod på häxans sida om staketet.
”Nej”, ljög jag och log med mitt falska leende.
Vi gick närmare huset som häxan bodde i. När vi kikade in genom fönstret såg vi ingenting först, sedan såg vi att hon hade hängt ett svart skynke över fönstret, det andra också, och det andra, hon hade hängt över alla fönster.
”Nu var det ju ingen mening att vi gick hit, förutom att vi gör intrång på privat mark!” utbrast jag irriterat.
”Ska vi gå in?” log Jamie när han kände på handtaget och märkte att det var öppet.
Jag funderade ett tag innan jag nickade. Som vanligt kunde jag inte säga nej till hans dumma idéer.
Vi smög försiktigt in i huset. Inuti huset var det mer likt häxan än hennes trädgård. Det var spindelnät där väggen och taket möttes. På en träbyrå precis innanför dörren låg ett tjockt lager damm.
”Hon kan inte ha städat på flera år!” nös jag och dammet yrade runt i rummet.
”Det tror inte jag heller”, höll Jamie med och stängde dörren bakom dem.
De smög längre in i huset. Varje rum var ungefär som i hallen – damm överallt. Golvet knarrade när de gick genom vardagsrummet. Mitt på golvet stod en trappa som knarrade ännu värre än vardagsrumsgolvet. På övervåningen fanns det fem dörrar. Vi smög in i rummet som låg närmast trappan. Därinne fanns en stor, gammaldags symaskin.
”Har hon någonsin varit inne i alla rum i huset?” frågade Jamie och drog pekfingret över den dammiga symaskinen.
”Man kan väl undra”, sa jag som funderat på samma sak. ”Ska vi inte hem nu? Häxan är aldrig borta länge!”
Jamie som också började bli orolig nickade sakta.
Vi skyndade oss ut ur rummet men när vi kom till trappan stannade vi upp. Där stod häxan och glodde stint på oss. Vi försökte komma undan men hennes feta bak blockerade hela trappan.
”Flytta på dig!” skrek jag panikslaget. Jag blev så rädd att jag med all min kraft puttade henne nerför trappan. Jag blundade en sekund innan jag tittade ner på häxans kropp som låg livlös nedanför trappan.
Jag sprang ner och kände på hennes puls.
”Dödade vi henne?” frågade Jamie oroligt.
”Nej, hon lever.” sa jag lugnande. ”Vi skyndar oss ut innan hon vaknar”
Vi återvände aldrig till huset, och vi såg aldrig häxan mer. Men varje kväll funderar jag på om hon dog den eftermiddagen i augusti för tjugo år sedan...