Jag är smutsig och stum, och är fast på gatan.

Skriven av Maya A, 12 år från Rockneby.

Jag har aldrig varit hos någon läkare, jag har inte gått i skolan för att lära mig skriva, eller läsa, jag har inte ens träffat en människa som pratar samma språk som jag. För det finns det ingen, eftersom jag inte pratar med ord. Jag vet inte ens hur man pratar med ord. Det är inget jag har lärt mig, eller så är jag född sån. Men född av vem? Vem var min pappa? Och mamma då?

Jag vaknade, min tidning hade blåst iväg och jag frös. Jag frös så att jag skakade, för en vanlig t-shirt är inget varmt plagg. Fast just nu var det inget vanligt plagg. Utan den var mitt liv. Det var bara den som kunde förklara vem jag en gång varit, man kanske kunde spåra mina föräldrar med den? Se var jag bor. Eller vart jag har bott. Se vart den är köpt, men nej, jag har studerat lappen om och om igen, och hur skulle jag kunna be någon om hjälp om dom inte förstår mig?
Hungern kom sakta krypande med tiden. Jag vet att jag borde skaffa pengar, eller mat. Men det var för jobbigt. Jag hostade till. Jag måste ha mat.
Sakta, sakta ställde jag mig upp och borstade bort lite smuts. Sen gick jag fram och tillbaka över torget, kanske hade någon tappat nåt mynt. Kanske hade någon tappat en hel sedel. Det högsta jag hittat är en hundralapp och av den räckte maten i en månad.
Fram och tillbaka. Fram och tillbaka. Någon människa borde ha tappat minst en femtioöring.
Men nej, det var tomt på mynt på torget, kanske hade någon varit här innan mig, och fått alla sedlar och mynt. Jag gick till Kinarestaurangen. Det kändes som tre kilometer, och minst 30 kvarter, men jag hittar. Jag har gått rutten så många gånger, så att det nu är inpräntat i min hjärna. Kinarestaurangen har en slags önskebrunn direkt när man kommer innanför dörren. Jag kavlade upp ärmarna, såg mig omkring och sen plockade jag upp mynten på botten. Jag hade blivit upptäckt en gång innan, så det var inget trevligt minne precis, men jag var tvungen. Denna gång hoppades jag innerligt på att inte bli upptäckt. Med fickorna fulla av blöta mynt så gick jag ut, och försökte vara så osynlig som möjligt.
”Hallå där! Kom tillbaka! Jag tror du glömde något.” Jag vände mig om, en kines med konstig dialekt stod där. Jag pekade på mig själv och kollade mig omkring.
”Ja, du ja. Kom genast tillbaka!” Då sprang jag. Jag sprang fortare och fortare i fall att han följt efter mig. Efter några kilometer stannade jag. Inget flämtande. Varför flämtade jag inte? Jag hade väl alltid flämtat efter att jag sprungit långt? Eller?
Jag tog upp mynten ur fickorna, och satte mig ner. Jag la alla kapsylerna för sig, och mynten för sig. Efter ett tag kom jag fram till att det var 9 mynt och 23 kapsyler. Det var svårt att räkna ut, men jag lyckades, och nu var jag också 9 mynt rikare. Men vad mynten var värda hade jag ingen aning om.
Mat.
Mac Donalds låg här i närheten.

”Hej…. Ehm… vad vill du ha?” Tjejen i kassan såg äcklat på mig. Ja, lite smutsig var jag allt.
Jag la fram alla 9 mynt på bänken mellan oss.
”Och vad vill du ha för det?” Tjejen blev otålig, all tid detta jobb tog, och så skulle hennes pass dras ut ännu längre av nån äcklig, smutsig tjej som bara la fram mynt.
”Vill du donera dom eller nåt?”
Jag skakade på huvudet. Donera till vad? Tjejen såg min förvånade min.
”Pengarna du donerar går till ett företag som ger de till fattiga barn som bor på gatan.”
Jag nickade istället. Pengar kunde jag behöva, för det måste varit mig hon syftade på när hon sa ’fattiga barn’.