Dödsviskaren

Skriven av Elin Svanold, 15 år från överkalix.

Det var en vanlig, kylig kväll på kyrkogården.
Det var första gången Aurora var här,
hon hade inte kommit hit sedan hennes mor avlidit.
Det var en enorm tragedi, hennes mor hade druknat i en båtolycka och hennes kropp sjönk ner till botten av havet, sedan tog räddnings båtar upp hon, men de var för sent.
Aurora sparkade på en sten.
Hon kunde inte förstå att hennes mor var borta. föralltid !
Hennes mor hade alltid stått vid hennes sida, kramat henne när hon var ledsen och skyddat henne mot de elaka mobbarna.

Och nu, skulle hon inte ha någon som kramade henne, ingen som skyddade henne mot de elaka mobbarna.
Aurora brast ut i gråt.

Hon föll ner på knä framför hennes mors grav.
- varför du !? , skrek hon.
- varför du av alla !?
Aurora torkade tårarna och tog fram ett smycke ur fickan.
det var ett halsband.
- du sa,... snyftade hon.
- du sa att du alltid skulle vara med mig, alltid skydda mig.
- men du ljög !
Aurora slängde halsbandet på hennes grav.

En hand tog tag om hennes axel.
Hon blev förskräckt,
tänk om....

hon vände sig sakta om,
men nej, de var inte hennes mor.
de var en pojke, en pojke i ungefär hennes ålder.
han bar en svart lång kappa. och han log mot henne..

- vad vill du ?! skrek Aurora tvärt.
Pojken fortsatte att le.
- det var din mor de eller hur ?
Aurora snyftade,
- ja, har du nått problem med hon!?
Pojken bara log.
- jag förlora också min mor för ett tag sen.
Aurora torkade tårarna.
- det var en oktober natt, hon var på fest.
Pojken stirrade in i hennes ögon.
- du förstår min mor, hon var alltid onykter, en alkoholist.
- hon skulle ta en väg igenom en gränd och så kom de någon och mördade henne.
Aurora blev förskräckt.
- vad hemskt !
pojken log.
- ja , men de är över nu, jag har slutat sörgt.
Aurora tittade ner mot hennes mammas grav.
- jag kommer aldrig sluta sörga min mor, hon var allting, och nu är hon borta..
pojken tog hennes hand..
- jag vill träffa dig igen..
Aurora blinkade.
- okej.
sedan kysstes de.

Nästa kväll gick Aurora till hennes mors grav igen.
Hon planterade röda rosor på hennes mors grav.
medans hon planterade hörde hon någon bakom henne.
- äntligen !
Hon vände sig om glatt.
men de var inte pojken, de var bara vaktmästaren som jobbade på kyrkogården ibland.
- vad gör du här ? det är sent, du borde inte vara här nu.
Aurora sade med stillsam röst.
- men jag ska träffa någon..
Vaktmästaren skrattade.
- okej då låt gå.
Han travade iväg.

Aurora väntade länge på pojken, men han kom inte.
så hon gick hem, hem till hennes far.

Nästa kväll gick hon till kyrkogården igen,
då träffade hon pojken.
de kramades.
- ursäkta men jag vet inte ditt namn..
Aurora små log.
- jag heter Patrick, Patrick Leowny, han log
- men du kan kalla mig Patrick..
Aurora kramade om honom och viskade i hans öra,
- okej, Patrick.
Patrick höll om henne och kysste henne på munnen.
de gick hand i hand mot Auroras mors grav,
Hon blev förskräckt när hon såg blommorna vid graven.
- de är ju helt förstörda !
rosorna som hon planterat kvällen innan var helt vissna.
- hur kan detta hända ?
hon kollade Patrick i ögonen.
- jag vet inte, men vi kan plantera nya imorgon.
båda log.

Nästa kväll kom Patrick med massor av rosor till Auroras mors Grav,
Aurora hoppade i hans famn och kysste han på halsen.
- du är bäst !
han tog fram en vit ros, och gav den till henne.
hon tog generat emot den.
- tack.
de spenderade kvällen med att ligga på kyrkogården och titta på stjärnorna.
- du är det bästa som har hänt mig sedan mamma dog , sade Aurora.
Patrick log.
- desamma.
de kysstes.
- varför kom du hit från början ?
Patrick generades.
- jag jobbar här ibland,
skrattade han.
- jag jobbar som natt trädgårds mästare.
Aurora log.
- du är då en väldigt skicklig trädgårds mästare.
Aurora bytte samtalsämne..
- så ska vi träffas här imorgon kväll ? , samma tid ?
Patrick log.
- alltid ett nöje att träffa dig, Aurora.
Aurora log.
men leéndet försvann inom kort.
- hur vet du mitt namn ?
Patricks leénde försvann.
- äh, du sa de.
- nej jag sa aldrig det. , aurora skakade på huvudet.
- förföljde du mig ?!
Patrick försökte lugna ner henne.
- nej jag förföljde dig inte, jag bara....
men han blev avbryten.
Aurora reste sig upp och sprang därifrån hem.

Hon satt uppe hela natten och tänkte på vad han kunde ha gjort henne.
Hon bestämde att hon skulle återvända som de sagt nästa kväll.

Hon kom dit Senare än brukat och så satt hon och väntade vid sin grav.
Då såg hon vaktmästaren gå förbi, han stannade vid hon.
- vad gör du här igen ? sade han.
- vänta låt mig gissa, du ska träffa nån igen ?
Aurora nickade..
- Patrick, Patrick Leowny, har du sett han ?
Vaktmästaren skakade på huvudet.
- jag tror inte det, vad sa du han hette Patrick Calfornie ?
Aurora höjde rösten,
- Nej, Leowny, Patrick Leowny !
Vaktmästaren skrattade.
- Patrick Leowny , du skämtar med mig eller hur ? haha jätte kul.
Aurora blev irriterad.
- Nej de gör jag inte jag ska träffa han här , han jobbar som trädgårdsmästare nattetid.
Vaktmästarens leénde bleknade.
- man ska inte skämta om sånt unga dam.
- Vadå ? svarade Aurora
Vaktmästaren viskade till henne.
- Patrick Leowny har varit död i 4 år nu. han blev mördad på kyrkogården för att han la sig i "hemliga affärer"
Auroras ansikte blev kritvitt.
- d-ddu, menar att han är död ?
- klart han är ! sten död !
Aurora fick en hemsk känsla i magen.
- men jag har ju umgåtts med han i flera dagar .
- det tror jag knappats, är du säker på att de är rätt pojk ?
han tog fram en bild och visade Aurora.
Aurora nickade.
- ja de är han.
- ja du , antagligen är de någon som är väldigt lik honom, eller så har du umgåtts med ett spöke.
Vaktmästaren skrattade och travade iväg.

Aurora gick inte till kyrkogården efter det.



(baserad på en sann historia)
Hon jag känner kan tala med andar, istället för att kalla hon medium eller psycic, kallar jag och mina vänner hon för, dödsviskaren..