Dö för sin älskade

Skriven av Maja Strömberg, 14 år från Småland.

Segerfanorna vajade i vinden, de berättade om ett stort fältslag som hållits.
En kamp mellan det goda och onda. Människor var glada, äntligen hade de goda vunnit och tyrannen Aderton var besegrad för alltid.
Gamarna tog hand om liken och de som var skadade fick hoppas på det bästa, de som kom från rätt sida fick hjälp och de som kom från fel sida fick hoppas på barmhärtiga fiender.
Det luktade starkt av segerns sötma över hela fältet och mannarna var lyckliga och hade plötsligt glömt bort hur trötta och lealösa de var efter den väldiga striden som utspelats.
En röd sol steg över kullarna och männen bringade en skål för friheten.
Men en bit bort från lägret som slåtts upp i all hast satt en ung man på knä framför en av kropparna.
Hans hår var ingnott av lera och smuts och hans ansikte var befläckat av jord och blod.
Han höll kroppen av en ung kvinna i sina armar och glänsande tårar rann envist ner för hans kinder.
Hennes långa ögonfransar vilade tungt längst de stängda ögonlocken och trots att hon var död hade hon ett leende på sina nyponröda läppar.
Den unge mannens svarta rustning avslöjade att han kom från de godas sida.
Men hans utseende avslöjade snarare att han var son till självaste Aderton den onde.
Men ändå satt han där och spillde sina tårar för en vanlig flicka från Sarobana.
Han viskade något i hennes öra, sedan gjorde han en kraftansträngning, fast hans armar var alldeles slappa och utmattade efter att ha hållit i svärdet så lyfte han upp henne.
– Prins Mico, vart är du på väg? Frågade en av mannarna som visste att prinsen hade kämpat för den goda sidan.
– Jag sa till henne att jag skulle dö för henne. Svarade prinsen med tunn röst och gav mannen en blick som fick honom att stå blixtstilla.
– Ni menar inte att?
– Ja det menar jag.
Mannen försökte stoppa honom men prinsen skakade på huvudet, ni behöver mig inte längre tänkte han och så gick han iväg.
Det var inte många som la märke till honom när han bemödade sig att ta sig up för spökklippan.
Han stod på klippavsatsen i några sekunder sedan tog han ett djupt andetag och hoppade, allting blev mörkt, han behövde inte andas och han kände ingen smärta.
Han kände ingenting förens en ung flicka tog hans hand och kysste honom med nyponröda läppar på hans bleka panna.
– Jag trodde det skulle dröja länge innan du kom.
– Jag lovade att jag skulle dö för dig, nu har jag det och vi får vara tillsammans för evigt.
De hade lovat varandra att de skulle vara tillsammans för evigt, vad som än hände och nu fick de det även fast det inte var i de levandes värld.