Elsas skolavslutning

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

Jag väcker hela huset med mitt uppstörtande.
”Men gumman, klockan är 06.00!” Muttrar mamma. ”Vi skall ju inte vara där förrän 08.45!”
”Men mamma!!” Fräser jag åt henne. ”Det är SKOLAVSLUTNING!!”
”Mm…” Muttrar mamma.
Och det sista mumlar hon så lågt och muttrigt att det nästa inte går att höra vad hon säger, men det låter som: ”Det var bättre förr…”

Efter en snabb frukost, en macka och fil och flingor, flyger jag in i badrummet för att duscha. Jag duschar länge, med mitt bästa schampo.
Sedan rusar jag upp med blött, hängande hår, som flaxande stänker ner hela huset, och torkar snabbt kroppen med mammas hårhandduk; jag hittade ingen annan.
”Mamma!”
”Ja?” Muttrar mamma.
”Kan jag få låna din mascara?”
”Nämen! Nu får du ta och lugna ner dig!” Stönar mamma med en suck. ”Kan vi inte äta frukost tillsammans först?”
”Jag har redan ätit!” Svarar jag snabbt. ”Tack för lånet av mascaran!”
Jag kan riktigt höra hur mamma slokar öronen och muttrar ännu en gång: ”Annat var det förr…”

När jag springer runt och gör i ordning mig inför årets största upplevelse, så känns det som om jag svävar, som en fjäril som vill komma iväg någon gång! Visst är det konstigt, att på kvällen innan dagen då det skall hända något, så vill man somna och vakna så fort som möjligt, men när man väl vaknar, så hade man velat somna bort lite tid till, för GUD VA LÅNG TID DET TAR FÖR EN ENKEL FAMILJ ATT ÄTA FRUKOST, KLÄ PÅ SIG OCH TITTA PÅ NYHETERNA!! Jag vet inte när familjen kom iväg, för min lillebrorsa ville nämligen titta på ”Morgon-Bolibompa” också.


Jag står där på gräsplanen bakom skolan och sjunger dom sånger jag har övat på i musiken. Du gamla, du fria till exempel, eller Den blomstertid nu kommer, då känner jag det som att det ryser i kroppen, och… ja, nu känns det som om jag svävar igen.
Mamma och pappa, och mormor står uppe på balkongen som går runt gymnastiksalen, och vinkar. Jag vill liksom flyga upp till dom, men samtidigt stanna kvar.
Bredvid mig står Daniel, och glor fritt framför sig. Han rör inte änns på läpparna.
”Skall inte du också sjunga?” Undrar jag försiktigt.
”Näe! Jag kan inte texten, och så kan jag inte sjunga!” Svarar han ointresserat.
”Här, jag sparade min lapp, med texterna, vill du låna den?”
”Visst! Tack!” Och det säger han som om han menade det! Det går en våg av rodnandevätska genom kroppen.
Efter att han har fått lappen började han genast att sjunga, och fint lät det också.
”Du!” Viskar jag, så att ingen annan än han skulle höra det. ”Du sjunger ju bra. Jag kommer ihåg när du och jag gick i barnkören tillsammans när vi var små. Du sjöng finare än någon annan kille!”
Nu är det Daniels tur att rodna.
”Tack! Jag kommer ihåg dig, du sjöng också fint, och alvarligt talat så…”
Det sista viskar han mycket lågt:
”Alvarligt talat var jag kär i dig, då.”
Jag rodnar igen.
”Okey…! Jag kommer ihåg hur larviga vi var!”
”Jag med!”
Vi fnissar tillsammans, och den där känslan av att alla står och stirrar på oss, försvinner. Daniel är definitivt den snyggaste killen i klassen, och att han står med skolans mes, brukar fånga blickar ganska så lätt.
Isblikar, avundsjuksblickar eller fnissblickar från lite personer här och var.
Nu kommer kören fram och sjunger. Dom låtarna kan jag inte, för jag går inte i kören, men Ylva framför mig, min bästa kompis, kan den. Hon gick i kören förut, men slutade precis innan det blev skolavslutning. Hon har scenskräck, stackare…
Rektor Lilian kommer fram och säger:
”Nu är det dags att få höra lite pianomusik! Välkommen upp på scen: Elsa Eriksson!!!”
Först fattar jag inte vad hon har sagt, sedan så förstår jag: Det är just JAG som heter Elsa Eriksson, och hon har presenterat just mig att komma fram på scen. Hela klassen står bara och gapar, och tittar på mig.
Nu släpas det fram ett ynket litet piano, det pianot som skall bli det sista jag ser, tänker jag.
”Hm… får jag be Elsa Eriksson visa sig, och komma upp på scen?”
Jag går i slowmotion ner till Lilian som står kvar på scenen. Det är knäpptyst. Jag ser på mamma och pappa, och mormor. Dom ser jättehäpna ut, och märker inte änns att jag tittar på dem. När jag kommer fram till Lilian viskar hon till mig:
”Daniel i din klass bad att det här skulle bli en överraskning!”
Då vet jag inte vad jag skall ta mig till, jag har ju inte ens med mig pianoböckerna!
Då kommer min räddning:
”Daniel berättade också vilken pianobok du hade, och tog med dom” Säger hon och räcker över den i ens famn.
”T…Tack!” Svarar jag darrande, och jag vet inte hur benen bär mig men jag lyckas gå och sätta mig vid pianot.
Det finns en mikrofon där så jag kan prata rakt ut.
”Öm… Jag skall spela Für Elise” Säger jag, och det riktigt fräser i den när jag börjar spela.
En sådan nervositet har jag aldrig skådat. Benen skakar, och det rinner svett från alla håll på mig. Ändå har jag aldrig spelat så fint i hela mitt liv. När jag kommer till trettitvåendelarna så får jag in dom perfekta tonerna, och fastän benen darrar så klarar jag av pedalen galant. När jag kommer till det riktigt svåra stället, så tar jag ett djupt andetag, och spelar precis som det står. Perfekt! Jag har aldrig varit så lycklig i hela mitt liv när jag trycker ner den sista tonen utan ett ända fel, och jag har dessutom inte övat. Det blev ett stort jubel. Hela min klass applåderade, och dom andra också såklart. Jag går framför pianot, och bugar djuuupt ner… Jag är alldeles röd i ansiktet när jag sakta går upp till sin plats hos mina kompisar igen. Dom bara stirrar på mig, Ylva med, men Daniel han bara log, och sedan gjorde han det som skulle förändra den här skolavslutningen: han pussar mig på kinden. Det är tur att en mikrofon faller till marken just nu, och drar till sig allas uppmärksamhet genom att låta över hela skolan. Annars hade jag blivit utfryst!
Jag rodnar som en katapult med tomatsås på, och ler blygt. Jag viskar:
”Var det verkligen din idé att pianot skulle bli en överraskning?”
Han rycker på axlarna och viskar tillbaka:
”Kanske, kanske inte…”
Men jag vet att det är så, eftersom Lilian har sagt det.
”Vill du bli ihop?” Undrar han hastigt medan han ser sig omkring.
Mitt hjärta slår två slag i ett. Bli ihop, med självaste mig! Det skulle vara rena drömmen! Då skulle man kunna träffas varje dag! Om man hade lust, och man skulle inte förlora varandra!
”J…Ja, men är inte du ihop med Frida?” Undrar man.
”Ihop med FRIDA?!!” Säger han häpet. ”Vi har varit kompisar sedan vi var små och är det fortfarande, så varför skulle jag vara det?”
”Det ser ut som om ni är ihop, faktiskt!” Säger jag. ”Men visst vill jag bli ihop!”
”Skall du göra något särskilt imorgon, eller kan jag komma hem till dig?”
”Det är okey!” Svarar jag. ”Då är vi ihop då.”
”Nejnej! Sakta i backarna!” Påpekar han. ”Ingen kan bli ihop utan att man kysser eller pussar varandra först.”
”Okey!” Viskar jag tillbaka.
Mer hinner jag inte säga, och mer hinner jag inte röra mig fören han lutar sig fram… och kysser mig … Ja, det finns inte ord för det!