Klicka här för en talversion av Unga Faktas hemsida. Låt datorn läsa upp texter och innehåll för dig!

Till Unga Faktas startsida




















Piknik och Niclas

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

Hanna hann knappt komma innanför ytterdörren förän den välbekanta ringsignalen for öronbedövande ur telefonen. Hennes hamster, Jogge, for skräckslaget in i sin bur i ett ända språng av förskräckelse.
Hanna fick snabbt av sig skorna och rusade ut ur hallen och in i köket med nycklarna fortfarande slängande runt halsen. Hon fick tag i telefonluren och fumlar efter svara-knappen. Anfått svarade hon:
- Hej, det är Hanna?
- Tja, Hanna... Öm... vill du följa med på piknik?
Det var så oväntat att Hanna högg tag i diskbänken för att inte ramla, sedan hämtade hon sig. Den som svarat är en kille!
- Vem.... vem är det?
Det blev tyst i andra änden.
- Gissa...? sa killen och frustade till.
- Öh... näe jag vet inte, sa Hanna otåligt, som börjat svettas i sin sommarjacka.
- Kom igen nu. En kille i din klass. Mörkt hår. Heter Nilsson i efternamn...
- Ok, ok, hej Niclas, sa hon och blundade, men samtidigt kan hon inte låta bli att små-le medans hon klängde av sig den varma jackan och mössan. Vad vill du?
- Exakt likadant som jag ville för tio sekunder sedan, vill du följa med på piknik?
Hannas hand darrade och hjärtat bultade. Frånvarande stirrade hon ut ur fönstret. Det var grått ute. Inte kunde väl Niclas mena att dom skulle ha piknik i det där vädret...!?
- Måste det inte vara sol när man har piknik...? Undrade hon tveksamt och började svettas, även utan jacka.
- Nejdå, bara det inte regnar, och det gör det inte.
Jag skulle inte vara så säker på det, tänkde Hanna och sneglade mot fönstret igen. Det såg nästan mörkare ut då, än innan.
- Ok, jag kommer, skall jag ta med mig något? Var skall vi träffas?
Hanna kunde nästan känna hur Niclas log i andra änden.
- Va bra! Näe, jag bjuder, och vi kan träffas så snart som möjligt vid ICA.
- Visst! Jag kommer så fort jag kan! Svarade Hanna och slängde på luren i färd med att klänga på sig jackan, igen.



-Tja, Hanna!
Hanna rycktes upp ur sina tankar. Niclas kom springande mot henne med ett brett leende och med en piknikkorg i handen. Han hade fullt sjå med att försöka skydda maten från att bli blöt, för visst började det regna när Hanna kommit utanför dörren. Hon var nästan på väg att vända, men bestämde sig för att gå i alla fall. "Det slutar säkert snart", tänkte hon. Men icke då.
- Hej! Ropar Hanna tillbaka och vinkar. Ser du nu? Det REGNAR!
Han flinade, men blev lite röd om kinderna.
- Tja, jag hade väntat mig det här, så jag gjorde upp en plan. Om det inte regnade så skulle vi gå till gräsplätten bredvid sjön och fika, men om det regnade, vilket det gör, så skulle vi sitta i det gamla skulet som jag lekte i när jag var fem år.
Hanna visste inte vad hon skulle svara, så hon sa:
- Ok, mot skulet...
... men egentligen tyckte hon inte att det verkade så lockande att sitta i ett gammalt skul med skolans snyggaste kille på en piknikduk...

- Ja, här är det, sa Niclas och gjorde en gest.
Ja, man kunde ju knappast kalla det ett skul. Det såg mera ut som en genomrutten kojja, mitt ute i skogen. Hanna försökte att inte visa sitt vrede, men hon rynkade på näsan i smyg när inte Niclas såg. Det luktade avskyvärt! Som dött djur och urin... usch!
Men när allt väl var framdukat (och Hannas perfymflaska nästan var slut) så var det riktigt hyggligt där inne. Niclas hade med sig baguetter, fanta och coca-cola, kakor och bullar. Och en frukt, som tydligen hans mamma tvingat med, men den ville ingen av dom ha.
Hanna hade precis tagit sin första tugga i en baguett då Niclas fångade hennes blick. Hans blick var varm på något sätt, men ändå så glasklar. Han log, men det var ett speciellt leende. Ett leende som uttrycker kärlek... Han lutade sig fram...
- Öm... Började Hanna, men försent. Niclas läppar hade snuddat vid hennes.
- Öm... Jag har redan en... började Hanna mellan pussarna... Jag har redan en... pojkvän...
Niclas ryckte hastigt bort sig och stirrade på henne.
- Vem? Fick han fram efter en stund.
Hanna rodnade. Hon kände sig fånig, som tackade nej till den snyggaste killen på hela skolan.
- Öm... Hassan...
- HASSAN??! HASSAN??! HUR FAN KAN DU TYCKA OM HASSAN??!
Ja, det var ju en väldigt stor fråga. Nu när Hanna tänkte på det så var inte Hassan så söt...
- Men... Avbröt hon hastigt och stirrade Niclas stint i ögonen. Men jag kan göra slut med honom om du vill... för han är inte så söt... men du är...
Niclas väntade på svaret.
- ...Väldigt söt, och snygg och gullig! Fortsatte hon ivrigt och fick en gnista i ögonen.
Niclas log med hela ansiktet och kastade sig runt halsen på Hanna, som själv blev helt paff. De kysstes en stund, men sedan lyste något upp himlen. Det hade börjat åska. Det var inte precis det rätta vädret för någon romantik.
De packade snabbt ihop maten och gick dubbelvikt ut genom den smala dörröppningen i skulet.
Båda hade ett leende på läpparna,

ett RIKTIGT romantiskt leende...





Betyg 1 av 5 möjligaBetyg 2 av 5 möjligaBetyg 3 av 5 möjligaBetyg 4 av 5 möjligaBetyg 5 av 5 möjliga
Tillbaka till föregående sida
















Det är vi som satsar på Unga Fakta! Copyright © 2000-2025 Unga Fakta AB