Egen häst!

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

- När skulle hon komma nu igen?
- Om två timmar, och sluta tjata!
- Visst!

Jag går lätt irreterad fram till fönstret och tittar ut igen. För säkert femtionde gången den här dagen, inser jag för mig själv att gårdsplanen är lika tom på hästar och hästtransporter som den var för två timmar sedan. Suckande stirrar jag på klockan. Halv två. Två timmar till! Det orkar jag bara inte! Jag vill ha min egen häst NU! Så varför vänta?
Men det är ju vuxnas stil. Att vänta är lika tråkigt för dom som för barn, men för dom är det mera som en självklarhet. Att livet är till för att väntas in. På det sättet längtar jag efter att få bli vuxen, men annars verkar det urtrist!

Jag tittar på klockan igen. Tio minuter! Grattis, nu är det bara en timme och femtio minuter kvar!
Jag tar ett djupt andetag och sväljer ilskan i en ända klunk. Jag tänker då inte få ett utbrott för en sådan liten småsak. Men HUR LÄNGE TILL SKALL JAG BEHÖVA VÄNTA??
Jag har väntat sedan i januari förra året, då jag fick reda på att mamma tänkte köpa en häst åt mig. Vi åkte kors och tvärs och provred en massa, men jag fastnade blint för ett svart sto, Josefiné lá créme (Jossan). Hon och hennes ägare skulle egentligen ha kommit förra veckan, men hon fick förhinder. Då blev jag så HIMLA rastlös så det var inte sant! Jag började nästan gråta, men när jag tänkte för mig själv hur fånig och otroligt knäpp jag var, så kändes det bättre. Jossan försvinner ju inte därför att hon kommer lite senare.
Men man kan ju bli knäpp! Vilken otur jag hade, och vilken fasansfull längtan som sköljde över mig i denna stund! Snart tror jag att jag tappar kontrollen!

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

Det välbekanta ljudet av bilhjul mot nykrattat grus flyger in i mina öron. Jag, som förberätt mig för detta ljud i månader, fattar först inte att det är sant och tittar på klockan.
Halv fyra! Halv fyra! HALV FYRA!!!!!

Jag störtar halvt gråtande ut ur rummet och lyckan bubblar inne i mig. Äntligen, är hon här!! Min egen häst.
Jag tar trappan i två steg och häver mig på ytterdörren.
Där ute håller en blå Volvo med en fastspänd hästtransport därbak på att köra in på våran smala grusgång upptill huset. Mitt hjärta gör en volt upp till halsgropen när jag bakifrån ser en svart skepnad som står och kollar på mig i transporten. Jossan! Äntligen är du här! Jag kan nästan inte andas, så spänd är jag.
Jag rusar fram till bildörren och Jossans ägare Helena hinner knappt stänga av motorn fören hon är ute.
- Hejsan, Katja! Utropar hon.
Hon är en snäll kvinna, men ljust, rakt, vackert hår som glänser som guld i solen när hon rör sig.
Jag får inte fram ett ljud, utan ler strålande och nickar med öppen mun.
Hon ser ut att förstå.
- Jossan är i toppskick idag, säger hon och ler vänligt. Ta ut henne om du vill.
Jag nickar och närmar mig långsamt bakluckan. Mina steg känns tunga, och konstiga av lycka. Med fumliga fingrar får jag upp spärren som håller fasst luckan, och öppnar den långsamt. Synen är så stark att jag nästan börjar gråta. Äntligen! Min egen häst! Du är här!