Bomben

Skriven av Emma, 12 år från Mölndal.

Allt var som vanligt.

Det var lugnt och stilla

Ingenting särskillt hände i den lilla staden.

Men tystnaden och lugnet bröts hastigt.

Ett öronbedövande

BOOOM

och KRASH

och skrik hördes runt omkring.

Jag kastades bakåt där jag stod

i kraften från explotionen.

Med en duns landade jag på marken.

Jag hostade och grät.

Det blev dammigt och kallt runt om mig.

Jag kände den hårda fuktiga marken mot min kropp.

Jag frös.

Då hördes ytterligade en explotion, men en lite lägre.

Jag kröp ihop på marken och försökte att tänka klart.

Det var mycket svårt.

Då tog du min hand och kröp intill mig.

Du var varm och rätt så lugn.

Jag smålog, men det fanns ingen glädje innom mig i denna stund.

Du kramade min hand hårt, och vi låg där

medans skrik och tjoande hördes kors och tvärs

över våra huvuden.

Sedan hördes den stora explotionen igen,

men den här gången 10000 gånger så stark!

Du skrek.

Jag skrek.

Mammas hjärtskärande röst hördes svagt

genom mullret som återföljde:

"VAR ÄR HIALY?"

Jag började gråta igen,

men jag kände mig nästan trygg bredvid dig.

Nu började himelen skifta i rött,

och lågor sträckte sig mot himlen.

Jag försökte att förstå vad som hände,

men hjärnan var mycket omtumlad.

Du var min räddning.

"Ännu en självmordsbombare." Sade du med still röst.