Ett steg ifrån ljuset Skriven av Eliza, 14 år från Varberg. Hon skulle gifta om sig, min mamma. Jag tyckte att det var skönt. Hennes fästman Carl friade för några veckor sedan, de var inte förlovade särskilt länge. De ville gifta sig fort. Mamma hade varit så olycklig, pappa var en psykopt, ville inte lämna mamma ifred. Han slog och hotade henne. Han rörde aldrig mig, mamma skulle inte låta honom det.
Som tur var åkte pappa in på psyket och mamma kunde bli kär igen och gifta sig. Jag och min bästa kompis skulle vara brudtärnor. Det skulle bli ett litet bröllop vid en klippa på stranden. Hans familj skulle komma inte våran, vi hade tappat kontakten sen hela pappa grejen.
- Du ser urbra ut, sa min bästis och jag snurrade runt som en prinsessa i klänningen.
- Två minuter kvar, sa min mamma och svalde hårt.
Jag kramade om henne och vi gick ut på stranden. Jag och min bästis började att gå och mamma kom tätt där efter. Vi kom fram till prästen och han harklade sig.
- Kära församling, vi har samlats här idag för att...
Jag tittade runt omkring mig och njöt av havslukten. Där uppe på en klippa såg jag honom, pappa. Han höll en pistol och jag kunde se var han siktade. Jag skulle varnat alla, men det var försent. Istället hoppade jag framför Carl och kulan träffade mig i bröstet. Alla samlades i en ring runt mig och mamma försökte stoppa blodet.
- Carl, ring polisen och ambulansen, grät mamma samtidigt som hon försökte stoppa blodet med sin vita brudklänning.
- Mamma, jag vill att du ska vara lycklig, du slulle aldrig kunna hitta någon lika bra som Carl.
- Lugn Katie,du kommer inte att dö.
Hon försökte att le.
- Mamma, jag fryser...
Det blev svart ett tag, men sedan stod jag plötsligt upp och kände mig stark. Jag tittade ner, där låg jag, kritvit i ansiktet med mamma böjd över mig. Hon grät så att sminket rann och hennes brudklänning var röd. Flera ambulans män sprang fram till mig med sina konstiga apparater. De försökte få liv i mig.
Då plötsligt såg jag det, ljuset. Det sken i mitt ansikte och jag ville dit. Jag gick mot det, men det blev svart igen och sedan vaknade jag.
Jag dog inte! Mamma kramade om mig hårt och jag satt där helt chockad.
Hur många har egentligen varit i min sitts?
Ett steg ifrån ljuset!
|