Varulvssmittans Offer

Skriven av Simon Hellqvist, 11 år från Vittaryd, Ljungby.

Det regnade stillsamt från den gråmuliga natthimlen. Jägaren stod utanför porten. Den var minst tre gånger så stor som han själv, gjord av en syntetisk stenmetall och väldigt, väldigt låst. De 58 magmaheta lavastrålarna som flimrade framför porten lyste i glödande rött och det svedde i ögonen att titta på dem. Hela hans kropp var omlindad av tjocka, läderaktiga bandage med utspätt men tillräckligt kraftfullt silver som skulle skydda mot bett. De var bara en liten springa för de skyddade ögonen; han andades genom en inkopplad tub. I högra handen höll han det prästvälsignade, vattendränkta silversvärdet och i vänstra en korsformad kniv, även det i silver, ifall han mot alla odds skulle bli biten och tvingad till omedelbart självmord.

Det han var på väg att göra var extremt farligt, och det var bara han som vågat. Alla andra vägrade utsätta sig för risken att bli förvandlad till en varulv. Ja, du hörde mig. VARULV. Jag ska förklara: för 20 år sedan släpptes varulvssmittan (latinskt namn: Homocanis negropesto, "den svarta människohundpesten") återigen ut i världen, efter att ha trotts utrotad sedan länge. En 537 år gammal varulv vid namn Wurulf hade bitit någon stackars medelålders kvinna, som sedan bitit någon ung punkare, som sedan bitit någon annan, o.s.v. o.s.v. Efter att ha blivit medveten om hotet, bildades den världsomspännande WHL - Werewolf Hunter Legion, Varulvsjägarlegionen, som har som uppgift att skjuta och bedöva, och sen låsa in alla varulvar dem hittar. "Men varför inte bara döda dem?" kanske du undrar. Du förstår, trots smittan är ju varulvarna fortfarande människor, även om de efter bedövningsskottet förblir i sin vargform permanent. De låses in i "varulvsstäder", isolerade jättelika inhägnader, där de får leva tills vidare. Det är ju i och för sig inte särskilt smart eftersom varulvarna oftast biter ihjäl varandra efter några månader. De får ju ingen mat, så därför lever de på kannibalism.

Hursomhelst, tillbaka till berättelsen: jägaren var en 48-årig man vid namn Hunter Wolf (så passande). Nä, jag skojar bara. Egentligen heter han Magnus Berg, men det säger han inte till någon. Han har jobbat inom WHL i 15 år, och är därmed ganska rutinerad. Hans uppgift är nu att ta sig in i varulvstaden "ERX-IL 2380" där han ska döda en varulv och ta den till ett laboratorium där man nu beslutat att få ett slut på smittan genom att använda varulvsblod till ett botemedel.

Han öppnade den datoriserade radiolänken. "I'm in position. Open the gate. Over." Och här kommer en översättning för de som inte kan engelska: "Jag är i position. Öppna porten. Kom." "Roger" ("Uppfattat") svarade den barska mansrösten i radion. Det hördes ett klickande ljud, sen ett gnissel och ett gasigt pys. Lasern stängdes av. Den enorma porten öppnades. Han gick in. Han kom in i en sluss. Porten stängdes bakom honom, samtidigt som en ny port öppnades framför honom.

Det var mörkt och dimmigt inne i staden. Han klafsade genom något varmt och rinnigt. Blod. Gråsvart, djävulsförbannat, smittat varulvsblod. Han passerade något i dimman som såg ut som en överdimensionerad, hårig arm som lossnat från sin kropp. Det hördes ett ylande, sen ett till, sen flera och sen flera aggressiva, vädrande morranden. Något sprang förbi honom. Något stort. Han tog ett fastare grepp om svärdet. Precis då hoppade en 2 meter lång, dreglande, glödögd och skräckinjagande varulv på honom. Den slet sönder de 3 cm tjocka läderremmarna och bet honom i armen. "Skit också", han jägaren tänka innan det svartnade för ögonen.