Livets alla duster Skriven av Gabriella, 11 år från Alnö, Sundsvall. Varför ska man gråta? Varför ska man vara glad? Varför kan man aldrig förstå hur det känns att bli utsatt.
Jag heter Mabel och hatar livet. Jag bor på gatan med några luffare till. Min mamma lämnade mig när pappa dog för några år sedan i en bilolycka till jobbet. Jag sitter här, dag och natt och bara önskade att jag bara dog. Livet är komplicerat nog, livet är ett helvete. Alla säger att alla är lika värda, men som jag ser det så är det inte så.
Jag sparkade min fot på en sten.
-Jäklar, pep jag till och satte mig på en kartong.
Där satt jag och tänkte. Hur mitt liv skulle vara om jag faktiskt hade en familj, och inte skulle sitta på gatan med gråhåriga gamla gubbar.
-Du, har du några russin? frågade en gubbe.
-Nej, stick bara, sa jag och vände mig om.
Varför vill människor alltid ha något? Jag ska alltid få stå här, ensam. Det enda jag vill är att dö. Jag vill bara dö.
Jag gick en promenad i mina blöta och illaluktande kläder. Jag såg andra tjejer i min ålder kolla på mig, viska och sedan flina. Jag hatar sådant. Jag hatar allt.
Jag kollade mig runt och kisade mot solen. Den sken väldigt starkt idag. Folk kom och knuffade mig och kollade på mig. Varför ska sådant hända för?
Plötsligt kom en kille fram till mig, ungefär medelålders.
-Här har vi en tjej som kämpar sig egenom livet, skrek han i mickrofonen.
Tonåringarna flinade och småbarnen kramade sina föräldrar. Hårt. Där stod jag, med denna okända killen.
-Kom upp på scenen nu, sa han.
Jag gick sakta upp.
-Visa dina talanger!
Jag blev nervös. Vad hade jag för talang? Det enda jag kunde var att sitta på en kartongbit. Men då kom jag på. En luffare hade gett mig sånglektioner. Jag sjöng litegrann, när jag plötsligt märkte att publiken jublade. Jag sjöng högre, och till slut så sjöng jag. Jättevackert.
När jag hade sjungt klart kom medelåldersmannen upp.
-Wow, vad duktig du är! sa han.
Jag nickade. Plötsligt kom en till man upp.
-Hejsan. Jag är musikproducent. Kom så spelar vi in en skiva, sa han.
Jag blev förvånad. Va? Vad hände? Var detta ett skämt, eller?
Jag nickade i vilket fall.
Vi åkte iväg på killens Volvo och när vi var framme steg vi ut.
-Här spelar vi in, sa han och pekade på huset.
Vi gick in och det var riktigt lyxigt. När vi kom in till rummet där vi skulle spela in så började jag sjunga. Han tyckte nog det lät riktigt bra, det såg jag på hans min. Jag log.
2 år senare. Mabel har blivit känd och är på en intervju.
-Så, vad slösar du alla pengar på?
-Vill du veta det? Jo, faktiskt till alla som inte har ett hus att bo i. Jag har varit en sådan, och jag är stolt över det, sa jag.
-Här har vi henne, Mabel Samson!
SLUT!
|