Julia...

Skriven av Tindra, 11 år.

-Julia! Är du där?

Tydligen inte.

Jag heter Katilda och är tolv år, jag bor på Klippvägen 12 i Ekarnas Stad, Ekastad. Jag har en lillasyster som heter Merilda och en mamma som heter Silni. Mamma och pappa skiljde sig när jag var två och då gick pappa under jorden, bytte namn, skaffade ny familj och struntade blankt i mamma, mig och Merilda (som bara var en bebis när han stack). Jag har bara kvar ett suddigt minne av honom; långt och lockigt hår, plus ett bubblande skratt.

Jag har fortfarande svårt att fatta att han bara stack.

Men jag är inte ensam, jag har Julia, min bästis.
Med andra ord är jag n ä s t a n en normal nästan-tonåring.

Värst vad jag säger nästan. Jag är verkligen inte perfekt, inte ens nästan(nu sa jag det igen!!). Jag och Julia har en hemlighet:

Vi har en hemlig klippskreva som ingen annan känner till vid Läroklippan. Där har vi en teckningsstudio och vårt hemliga matförråd (mamma har lite svårt med sin ekonomi, ibland får man gå hungrig) och det bästa är att man gungar över vattnet med ett rep. Minna i vår klass följde efter oss en gång, men hon kom inte på repet( tur för henne att hon är simmare!) och föll ner i vattnet.

Sedan dess har ingen vågat följa efter.

-Du Katilda, sa Lanna i min klass (hon har alltid haft det svårt med vänner och är ensam, hon har varit med; Minna, Tami, Herta, Vilma, Hedda, Klara, Claire, Ronia, Sonie, Milla och till och med Julia, fast det var innan jag började vara med henne).

Julia var inte i skolan idag, sjukanmäld tydligen, så jag sa ja.

Vi åt muffins och sedan gick jag hem.

-Katilda!!! ropade Merilda. Jag trodde du var död!
-Död? sa jag frågande. Jag har bara varit på fik, med Lanna Spind...
Mamma och Merilda tittade på mig och jag sa:
-Död...? Jag fattar inte...
-Du får bli ledsen och gråta: Julia Hayward är död.
-Ni L J U G E R!!!! Julia dör inte!!
-Lyssna gumman, hon gungade över repet och tappade taget...
-Nä! Julia... Julia skulle aldrig tappa taget.
Jag bara grät och grät och tårarna sprutade.
-Hon låg på sjukhus idag och läkarna kunde inte rädda henne, sa Merilda ledsen och... och... Lanna Spind var där och hon hjälpte läkarna att hitta henne, men det var för sent...

Nu var jag så där ensam som jag alltid fruktat... Ensammast...

Så fick det inte sluta. Jag ringde Lanna och vi båda grät jättemycket.
-Kom hem till mig, sa jag och det gjorde hon.

Lanna och jag blev nära vänner, men ingen skulle någonsin kunna ersätta Julia...

Jag ropar efter henne i sömnen jämt och hon kommer alltid att finnas med mig, hela min livstid, kanske skulle den bli lång, kanske kort. Men Julia fick aldrig leva klart...

Åh! Om det bara inte regnat den natten...