Fullmånen

Skriven av Clara E, 12 år från Södra Sandby.

Fullmånens vackra sken lyste upp natthimmlen, han skulle vara här vilken sekund som helst. I fullmånen är han som starkast, nej, han är inte en varulv snarare en vampyr. Han är ganska blek och visar sig nästan aldrig på dagen om det inte skulle vara monligt. Han har jättevackra ögon, de har lime-gröna nyanser som jag nog skulle anse ovanligt för en vampyr fast hans ögon blir röda när han har druckit blod. Det är lite läskigt men det är okej, han brukar ta lite blod från mig och nej igen, jag blir ingen vampyr för det.
Vi skulle träffas ikväll...men oj dumma mig! Jag heter Sarah och min lilla vampyr heter Max. Innan jag visste att han var en vampyr var våran realation lite komplicerad, först trodde jag att han var en självisk emo kille men jag hade såklart fel, vi brukade ha små konflikter som senare ledde till kärlek. Nu är vi ihop och har varit det i nästan 5 månader nu.
Att vara ihop med en vampyr är nästa helt normalt fast man träffas ju bara på kvällen.

En lite vind blåste och trasslade till min sjal och sedan stod han där framför mig. Han gav en fundersamt men samtidigt ett ansiktsuttryck som om han skulle kunna börja skratta när som helst. Jag tog ner sjalen från mitt hår och rättade ut den och sedan började jag le.
Hans ansiktsuttryck ändrades snabbt till ett allvarligare och han kollade bort.

- Jag har något viktigt att berätta för dig...sa han och stängde ögon samtidigt som han tog ett djupt andetag.
- Vad? sa jag med en mindre glad ton efter hans uttryck.
- Det här kommer inte funka....jag är ledsen. Max kollade ner på marken.
- Va? Det...det funkar ju jättebra! sa Sarah med ett glatt uttryck även om man kunde höra på rösten att hon skulle börja gråta.
Hennes ögon blev tårögda och hon reste sig upp mot Max.
- Vad har hänt..? Max? sa hon med en orolig röst med gråten i halsen.
- Det här är för vårat eget bästa... Max vände sig om och försvann på några korta sekunder.
- Max.....? sa Sarah och sträckte handen efter hans spår.
Sarah sprang hem och grät hela natten, nästa dag när hon hade kommit till skolan var himmlen mulen så han borde vara här men nej.
Johanna som var en till vampyr på skolan, eller snarare Max ex.
Hon hatar mig, jag vet men jag måste fråga om det hände något med Max. Johanna stod längst bort i korridoren och iaktog den nya matteläraren. Sarah gick långsamt och lite tveksamt fram mot Johanna, hon kollade snabbt mot mitt håll och gav intrycket ''vad vill du?''.
- Johanna? Händer det något speciellt med vampyrer och fullmånar? sa jag med en viskande röst för att jag inte ville att någon skulle höra mig.
Hon kollade förvånat på mig och började öppna munnen.
- Hade inte Max redan berättat för dig att vi blir extra starka?
- Jo men, igår...betede han sig..annorlunda eller vad man ska säga... Sarah började vrida på fingrarna.
- Hmm, Jo! Bland killar ( vampyr- ) är det när man fyller 15 så ger fullmånen en massor av kraft så att de ska kunna jaga människor bättre och det stannar på livstid! Johanna kollade upp i taket och började mumla.
- Kan de inte kontrollera det eller typ..välja att inte få den kraften? frågade Sarah
- Såklart inte! det är en tradition! sa Johanna irriterat.

Efter skolan och middag hade Sarah gått ut, klockan var runt 9 och vindarna blålste kallt. Sarah fällde några tårar, hon skulle nog aldrig träffa Max igen. Han ville verkligen skydda henne.

- Varje fullmåne ska jag stå och vänta på dig Max!! skrek Sarah upp mot himmeln.
- Det var verkligen för vårat bästa...Max....
-...... Tack.