Otrogen (En gammal historia)

Skriven av Deprimerad.

"Jag kan gå härifrån ..." försökte jag lamt.
"Visst ..." Han stirrade på vägen koncentrerat. Efter en stund så började jag tveka och drog bilbältet över bröstet igen. En isande känsla spred sig från axlarna ner till benen och hon ryste till.
"Jag stannar här." sa jag dystert och såg ut genom fönstret. Terrängen var svår, alldeles för svår. Utan att svara startade han motorn och bilen gasade iväg på den leriga vägen.
"Varför gick du inte?" suckade han lågt och himlade med ögonen.
Plötsligt fylldes min kropp med häftig vrede. Han gillade mig inte!
"Vad är det nu för fel? Kan du inte bara köra mig hem till Vilma?" Jag försökte hindra mig själv att skrika när jag såg hur en kronhjort studsade ut på vägen. "Stanna!"
"Den dör ändå." sa han automatiskt och fortsatte i samma fart rakt mot hjorten.
"Det gör den inte alls! Hjorten kommer säkert hoppa åt sidan ..." sa jag och sänkte tonen i rösten. Irriterat satt han på en slags musikstil från Hawaii och jag bara svalde gråten. Jag väntade på guppet från hjortens kropp stöta emot kofångaren, men det kom inget ljud. Inget gupp heller.
"Vart är hjorten?" undrade jag plötsligt och tog mod mot mig. "Försvann den?"
"Gjorde den väl. Och hur tusan visste du att den skulle hoppa åt sidan? Jäkla tankeläsare." sa han halvt på allvar, halvt på skoj. Jag hoppade till av hans skratt. Skrattade han verkligen?
Hm, kanske.
"Jag är ingen tankeläsare ..."
Den sista biten av åkturen blev dyster, men inte alls tung. Istället så kändes det lätt att vara dyster och tyst. För en gångs skull så vågade han småprata skämtsamt med mig, fastän jag bara nickade.
Ingen häftig vrede. Än så länge.
Nu var vi framme vid den nybyggda villan med röda paneler.
"Följer du med in? Det är kallt och ..."
"Jag stannar ..." sa han men efter en stunds tvekan så gav han långsamt med sig. "Okej då. Jag hänger väl med."
Vilma, tjejen med de smått sneda ögonen och den V-formade hakan, öppnade dörren och välkomnade mig med en hjärtlig kram.
"Är det där han som du pratade om nyss?" undrade Vilma och studerade honom uppifrån och ner. "Heter du möjligen Don?"
"Jo, det gör jag ..." sa han.
"Nämen! Du är ju gift med min kusin!" utbrast Vilma och i samma stund så föll allt på plats.
Han var otrogen.
Otrogen.