mobbad

Skriven av ♥.

hon såg på sina klasskamrater. hon inbillade sig att de skrattade åt henne, men i själva verket glodde de på henne och många lekte jury och dömde henne efter klädstil och utseende.
" jaså, och var kommer du ifrån då? jag ser att du har solat mycket under sommarlovet - "
" nej, hon har använt för mycket brunkräm ser du väl! "
" aa, hahahaha, exakt! bra sagt! "
alla sa de lika elaka saker om hennes hudfärg och religion. kan hon inte bara få vara glad och stolt som alla andra? var de verkligen i ett sånt stort behov av i att mobba och trycka ner henne på alla konstiga sätt? de måste vara sjuka på något vis. psykiskt sjuka såklart! nu var hon i klassrummet. nu var det dags för matte, men först var det uppropning. hon avskydde när hennes namn ropades upp, men hon var tvungen att stå ut med smärtan. deras lärarinna uttalade ändå namnet fel, så det var isåfall hennes elaka klasskamraters hörselfel om de skrattar.
jaja. nu var det hennes tur.
" rosa! " ropade lärarinnan och några kvävda fnissningar hördes längre bak i klassrummet. jag brydde mig inte om de. de fick skratta så mycket de vill, bara de avstod från de jäkla, elaka orden hela tiden.
" jossan! " ropade lärarinnan upp högt och satte hakan i vädret när söta, galna jossan satte upp ett glatt flin i skyn som lyste upp hela klassrummet.
om jag vore så söt! tänkte hon och kroppen var full av avund. jaja, jag lever i alla fall!
som om jossan kunde läsa mina tankar, så sa hon:
" inte länge till. "
hon sa det med en äckligt läskig röst. nästan lite grötaktigt, tyckte jag själv.
jag blev förstås rädd, men dagen därpå hittades jag - avklädd och mördad - av jossan.