Min lycka för att dö

Skriven av Emilie Äärlaht, 11 år från Fjärås.

Mitt liv har fallit i bitar. Ingen undrar varför. Alla gråter. Det har bara fallit i bitar. Jag är glad över det. Att känna hur andras tårar glider runt och torkas på den marmor själen ligger under. Blommorna vissnar bara på några dagar, och jag känner hur folk borrar sina blickar in genom min kista. Äntligen får man den uppmärksamhet man behöver. Och inte bara få den som kommer från en och var person, utom den uppmärksamhet när alla kollar på en. Jag bryr mig inte om jag dog som ung, min högsta önskan var att ligga i en kista och få veta om gråt. Och önskan har äntligen blivit verklighet. Att vara död.
Det blir knappast tyst här på kyrkogården. Alla kommer, natt och dag, hit för att sörja den 13 år gamla emotjejen som verkade heta Olivia Janson. Den tjejen som alla försökte uppmuntra, den tjejen som alla tyckte hon var underbar, den tjejen som inte gillade andra tillbaka. Allt känns underbart. Nu går vi tillbaka i tiden. 16 Mars 2004, 13 års dagen.

Ballonger i svart och vitt hängde på väggarna. Pappa fixar tårtan som är fyllt med massa marsipaner i form av vinröda rosor. Jag står bara och kollar på. Denna födelsedagsfest har jag varit orolig för. Den första jag har.
Alla i klassen ska komma. Det blir en blandning av fjortisar, normala och några som försöker bli som jag. Alla kommer se fin klädda ut, det är såklart. Själv har jag bara på mig en vit tunika, svart läderjacka, en lila kjol som når till fötterna och ett svart skärp med nitar. Och så matchar jag det med slarvigt uppsatt hår.

Tiden går och jag har tråkigt. Jag suckar flera gånger och tänker på allt som vi ska göra. Till slut bankas det och rings på dörren. Jag öppnar munnen för att säga något, men stänger den igen när mamma öppnar dörren och ett hav av 23 elever ramlar in. Alla är fin klädda och kollar förvånat på mig.
- Välkommen barn! mumlar mamma och smiter sig in till köket.
Det blir tyst i huset för en stund, innan de flesta hoppar över mig och gratulerar. Jag säger inte något tillbaka, bara sätter på stereon. Killen som är kär i mig, Sebastian, står generat längre bort. Alla börjar dansa.
När Sebastian ska gå till mig så omringas jag av massa tjejer som pratar och babblar på, och sedan springer ut på golvet och dansar. Eftersom jag har inget att göra så reser jag mig upp och tränger mig till dörren. Jag gör halt när Sebastian reser armen framför mig.
- Vart ska du? frågar han högt så jag hör.
- Ut, svarar jag.
Sebastian öppnar munnen, men så fort han ska säga något så har jag redan gått.
Jag vinglar av utmattning genom dörren barfota. Jag mår bättre snart av den friska luften jag andas in. Jag tar ett varv till kiosken och hit, tänker jag. Jag går mot vägen. Utan att tänka så står jag mitt på vägen, och en lastbil hörs från långt håll. Jag hör ljudet men fortsätter gå. Så fort jag går av vägen, så kommer lastbilen ganska tätt intill mig. Rädslan sprider sig i kroppen och jag sätter mig på huk vid vägkanten för att återhämta mig för att inte svimma.
- Idiot.. viskar jag till mig själv och reser mig upp igen.
Jag korsar vägen snabbt igen och springer tillbaka till dörren. Handen trycker ner handtaget och jag rusar in. Ingen misstänker någonting. Alla dansar som förut, men snabbt sänks volymen och ljud av fötter hörs mot matsalen. Jag går in dit och får se att alla sitter vid bordet för att äta tårta.
Jag sätter mig så jag är synlig, och alla applåderar för mig när de ser mig. Jag ler snabbt, men slutar när alla kollar på tårtan.
Pappa kommer in med en vass kniv han ska skära tårtan med. Men allt blir inte som tänkt. Mamma ropar något som inte är bra och pappa vänder sig om och skäller. Han blir sen riktigt arg, och när han blir det så håller han händerna i luften. Och det gör han nu. Han reser händerna upp i luften och kniven glider ut och ser ut som att glida iväg. Den hugger sig in i hjärtat. Alla kollar på mig och börjar skrika när de ser mig stänga ögonen och hamna i djup sömn. Pappa vänder sig om och börjar gråta när han får syn på mig. En stor sorg sprids i huset, och alla får veta om vad som hänt. Och det slutar vid prästen och polisen.

Några dagar efter var det då begravning. Och nu har det gått 15 dagar sen begravningen, 14 sen jag dog. Alla tror att till och med jag tycker det är hemskt, och gråter för det i min döda dröm. Men Sebastian är den enda som vet att jag mår bra och är glad. Jag har alltid vilja veta vem som skulle vara min bästaste, eviga kärlek. Och nu vet jag det, eftersom den personen berätta det för mig framför marmorn. Sebastian Zakrisson.