Flyttkartonger och äkta vänner ...

Skriven av Deprimerad.

Mamma vill flytta. Jag vill stanna hos mina underbara vänner. Pappa vill skiljas. Jag vill bara dö nu. Hur fort kan livet ta en vändning? Fy fan asså.

Allt var mitt fel. Min häst fick en sjukdom och var tvungen att avlivas. Sedan försvann min bror. Han flyttade långt, långt bort. Nu öser skuldkänslorna ner. Det var inte så länge sedan jag började i sexan i min nya skola. Nya kompisar, nya lärare och en helt främmande värld för mig. Jag klarade mig utan att bli nedtryckt, som tur var. Slutade äta på lunchen fastän det absolut inte var något fel på maten. Det var bara några konstiga tjejer som övertalade mig. Jag orkade inte mer de konstiga tjejerna som trodde att vi hade utvecklats till en vänskap mellan ´dig och mig´, men då trodde de fel. Jag hade nya vänner och de var underbara! Sådana som man kunde prata om allt med, sådana som man kunde skämta med och sådana man kunde kalla någon för ´Idiot!´ på skoj och sedan så skrattar vi tills man tappar andan ... men vart tog den tiden vägen? Vart tog uppesittarkvällarna vägen? Vart tog allt det roliga vägen? Allt blåser förbi alldeles för fort.
Nu står det en massa flyttkartonger i mitt rum. Det är försent att säga hej då till allesammans. Det är för tidigt att ge sig av.
Jag vill inte. Jag vill bara inte härifrån. Jag vill bara inte flytta. Vill inte lämna det jag lärde mig av.