Aldrig mer

Skriven av Evve.

Snabbt, snabbt går jag genom korridoren. Tittar bara rakt fram. Plötsligt kommer Han. Han som jag e så sjukt kär i men Han tittar inte ens på mig. Eller jo. Nu gjorde Han det. Han tittar rakt in i mina ögon i ett par sekunder. Sen tittar han ner och fortsätter gå. *Hoppas ingen kommer* tänker jag. Men ack. Molly, Simon, Axel och Tiffany. Fast alla kallar henne Tiff. Jag hatar dem. De är alltid så elaka mot mig och se som mobbar mig mest. Jag tittar ner i marken, försöker göra mig osynlig. Men de ser mig såklart. "Tjena Krullis!" Ropar Molly hånfullt. Jag svarar inte. De kallar mig Krullis för att jag har brunt lite krylligt hår. "Svara då!" Ropar Tiffany argt. "Exakt" säger Axel. De blockerar min väg. "Svara!" vrålar Molly. Simon sparkar mig på smalbenen. "Hej." Säger jag jättetyst och känner mig som en idiot. Benet värker. Molly ler. "Var ska du gå då? Fixa till din tantfrisyr lite bättre?" säger hon. För ett ögonblick blir jag arg. "Vad f*n vill ni?" Undrar jag. Molly ser chockat ut. "Vad sa du?" Väser hon. "Simon?" Han nickar och går fram till mid. "Nörd" säger han och boxar mig i magen. Plötsligt svartnar det lite för mina ögon. "aa" kvider jag och kippar efter luft. Alla andra börjar skratta. "aaa" härmar Tiffany. "Haha, bra Tiff" skrattar Molly. De gör high-five. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Jag springer iväg. Bort bort mot klippan som är utanför skolan. På skoltid är det förbjudet att gå dit. Jag stannar uppe på klippan och hämtar andan. De andra kommer efter. "Ska du stanna här och böla eller?" Axel pratar med bebisröst. Jag tittar på dem med mörka ögon. Alla skrattar. "du är inte värd någonting" säger Molly och sträcker på sig. Jag tittar ner. Sen kastar jag mig nerför klippan. Marken kommer närmare och närmare. Jag hinner tänka *Där fick dom* innan jag landar på marken och allt blir svart.

När jag vaknar ser jag ett vitt rum. Min mamma och pappa står där. De är alldeles rödgråtna. "Gumman, du är vaken!" Snyftar mamma. Pappa kramar mig hårt. "Jaa.." får jag fram. Hela kroppen är öm. Plötsligt får jag tårar i ögonen. Jag ville ju slippa "gänget" men nu kommer de bara reta mig ännu mer. Men. Jag vänder på huvudet och där står några blommor. på en fin blombukett med rosor är där en lapp. där står det med snirkliga bokstäver "Förlåt." Den är från "gänget" Jag ler. Sen somnar jag.

Epilog.
Molly sitter på sitt rum och tittar ut genom fönstret. Hon har gråtit. När Elisa hoppade från klippan blev hon jätterädd och tänkte att det var hennes fel. Men nu är hon glad att Elisa överlevde. Hon kommer nog aldrig att förlåta henne men hon tänker aldrig göra något dumt mot Elisa igen. Aldrig.