Problem på scenen.

Skriven av Elin, 12 år från Stockholm.

"Tio sekunder!" ropar Carmen.
Jag tar tre djupa andetag. Tio sekunder. Om tio sekunder så går jag ut på scenen. Tio sekunder tills hela Sverige hör mig sjunga. Benen skakar som om de ska trilla av när jag går mot scenen. "One two three four!" repeterar jag i huvudet. Och så börjar jag sjunga...

Redan när jag precis kommer ut på scenen och är synlig för alla, märker jag att något är totalfel. Först fattar jag inte vad det är; mina dansare ligger över hela golvet som de ska, min fluga sitter tejpad på kinden, jag har kläder på mig, den enorma publiken sitter samlad, kamerorna är riktade på mig...
Men plötsligt ser jag det.
Tronen. Tronen är borta! Det viktigaste på hela showen! Hela grejen handlar om att jag ska sjunga min sång sittandes på tronen, och en stor del av dansen är planerad runt den! Sista versen handlar till och med om den, och det finns en tittarfråga på en skvallersida där man får en träff med mig om man svarar först vilken färg den är! Vad ska jag göra!? Carmen säger alltid att jag ska fortsätta som om inget hänt om något går fel på scenen. - Ingen vet ju hur det ska vara på riktigt! Men nu hjälper inte det, alla vet vad tronen är, alla kommer undra var den är, alla...

Jag suckar i huvudet och lägger ner min koncentration på att sjunga så bra som möjligt istället. Det hjälper lite, men hela tiden tänker jag på sista versen, då jag ska peka på tronen med orden ”Look at this thin' I'm sitting on right now!” och massor av andra meningar om den dumma tronen som är spårlöst borta.
Nu, när jag för en gång skull vill att tiden ska gå långsamt långsamt långsamt, så går den supersnabbt, och dansarna börjar ställa sig upp istället för rycken de hade haft på golvet hela sången så här långt. Långsamt så närmar de sig med stela men snygga rörelser, och... Ja, de ser också förbryllade ut, för nu har de ingen tron att snurra, lyfta och dansa runt. Och då händer det! En del av golvet, precis bakom mig lyfts upp, tydligen finns det en lucka där, och ut kommer min tron! Jag är så lättad att jag nästan skrattar mitt i sången, men istället ler jag bara som om det här var min konstiga plan med, och sen sätter jag mig i den bekväma sitsen. Resten av sången rullar på perfekt, och jag känner mig verkligen som en stjärna. Kanske är jag det!?

Hur som helst är mitt liv för stunden, helt fenomenalt!