Inga vänner, inget liv

Skriven av Juliana Katti Eriksson.

- Snälla, Matilda log överlägset. Tror du att han gillar DIG?
Jag satt bara tyst och kollade ner i bänken. Tjejgänget som följde henne som en svans skrattade nu extra högt. Men Matilda log bara.
- Svara då, vrålade hon. E du döv eller kan du bara inte svenska!
- Mm...
- Ge mig lappen, sa hon.
Matilda visste att allt alltid gick hennes väg. Blev hon missnöjd rättade alltid någon till problemet, blev hon arg på någon gjorde dom alltid allt för att bli vän med henne igen. Hon levde verkligen i lyx.
- Hörde du inte fetto, ge mig lappen!
Jag räckte henne lappen. Hon läste upp den;

Du är den ända jag gillar i den här idiotklassen. Den största idioten är nog Matilda. Jag har aldrig gjort henne något, ändå e hon elak mot mig. Jag hatar henne!
- Så du hatar mig och tycker att jag e en idiot, hon log mot mig. På rasten kommer du hata mig mer och tycka att jag e en större idiot.
Hon fortsatte läsa lappen, men nu tyst för sig själv.

När rasten kom gömde jag mig. Men dom hittade mig. Drog iväg med mig, in i städskrubben. Där de alltid slog mig.
De slog mig hårt i magen och jag ramlade ner på golvet. De började sparka mig i sidorna. Det gjorde inget, jag kände inget där längre. Men det andra kom som en chock. Någon råkade, eller ville, träffa magen med foten. Blod sprutade ut ur min mun.
- Matilda, ropade en av tjejerna. Det räcker nu! Hon hostar ju blooood!
Men Matilda slutade inte. Tillslut träffade foten i bröstet, följt av en hård spark mellan benen. Jag kände hur bloded rann ner i trosorna och smärtan kom efter. Jag började skrika. Sedan kände jag hur hjärtat stannade. Min sista tanke var; "Jag älskar er, mamma och pappa", kanske lite smörigt. Men det var min sista tanke.
- Res dig upp då, fetto! Matilda log. Nu trodde hon att jag aldrig skulle våga säga emot henne igen. Och det skulle jag inte, för jag var död.

Nästa dag i skolan berättar fröken vad som hänt. Matilda börjar gråta och de andra tjejerna med.
På rasten går hon fram till Erika, en av hennes "vänner". Hon frågar om de ska träffas sen.
- Jag hänger inte med sånna som du, svarade Erika lugnt.
Matilda frågade alla, men fick bara samma svar. Hon visste vad hon gjort. Men hon ångrade det inte.
Wilma var hon som ropade att de skulle sluta. Ändå kände hon stor skuld. Natten var så mörk och hon såg knappt tågspåren. Men hon föll tillslut ner i dom. Hon ställde sig upp och höll ut armarna. Lamporna från tåget lös henne rakt i ansiktet, och hon liknade ett spöke. Hon hade bytt från Matildas munkjacka hon lånat till hennes egen röda favorit tröja. Om hon nu skulle dö, skulle det inte vara i Matildas kläder i alla fall.

//JKE