Dom såg mig, men vände bort blicken

Skriven av Varför skulle jag skriva det?, 12 år.

Trampolinen vajade svajigt.
Jag bet mig själv i läppen, tittade ner i bassängvattnet.
Nedanför mig fanns poolen, vattnet, och bassängkanten som alla mina vänner stod på, och tittade på mig. Vågade jag? Det var bara att ta sats, och ta ett kliv ut från den ljusturkosa trampolinen, allt skulle vara över på några sekunder. Så varför tvekade jag? Jag sneglade bakåt, men det fanns ingen kö, inga personer som kunde stressa mig, skrika ut fula ord till mig för att jag inte hoppade på en gång. Nej, jag vågade inte. Jag tog ett steg bakåt, och mina kompisar buade. Jag visste att jag fick lov att hoppa för att kallas modig, för att vara "cool", därför tog jag ett steg framåt igen, vingligt. Jag försäkrade mig om att ingen människa simmade under trampolinen, och lyfte ena benet. Mina kompis applåderade vilt, som om allt vore över redan.
"EMMA! EMMA! EMMA! Du klarar det, Emma!" skrek vännerna och klappade händerna, studsade på bassängkanten. Det vände sig i min mage, jag höll händerna på magen och svalde ner kräket som hotade med att komma ut ur min mun. Jag blundade, tog ett minimalt steg framåt, och tog sedan ett långt steg ... Jag föll fritt i luften, det kändes som om min mage var tom, att mina inälvor hade runnit ut, hängde kvar vid trampolinen. När jag landade med ett ljudligt splasch visste jag att det hela var över. Lättat lät jag mig sjunka ner en bit i bassängen, innan jag tog starka bentag och simmade upp till ytan. Luften kändes kallare, men jag var stolt. Jag tittade på den beiga bassängkanten med ljusröda kanter, där mina kompisar stod.
"Härligt!" "Wow!" "Fan, det där skulle jag aldrig klarat!" "Shit, fan vad modigt!" Berömmen haglade över mig, och mitt självförtroende växte sig större. Jag flinade snett, och simmade snabbt fram till bassängkanten. "Äh, det där var inget" sa jag kaxigt och ryckte på axlarna, "Kändes som att åka frittfall ungefär. Inte så märkvärdigt". Fast i själva verket tyckte jag att jag var så cool, fast jag aldrig åkt ett frittfall. Det fanns bara en tjej, Henrietta, som inte berömde mig. Hon stirrade bara ilsket på mig, och knyckte på nacken så att hennes blonda hår fluffades upp. Jag hävde mig upp från bassängkanten, och reste mig upp. Jag började snabbt gå mot omklädningsrummet, och Henrietta gick raskt bakom mig. Jag vände irriterat på mig, granskade Henrietta ett tag. Hennes blodröda bikini satt perfekt på hennes smala kropp, hennes blonda hår var naturligt fint och tjockt, hennes ögonfransar var svarta av naturen, så varför lade ingen märke till henne?
"Sluta glo" muttrade hon surt till mig när hon märkte mina blickar. "Förlåt då!" sa jag irriterat, och gick in till omklädningsrummet. Hon följde mig som en skugga, en irriterande, blond skugga. När jag gick över tröskeln, och hon hade granskat så att ingen såg, fick jag en hård knuff i ryggen. "Du ska inte tro att du är något. Alla såg hur du fegade ut, men hoppade ändå. Du hoppade inte, du klev från tian!" sa hon kaxigt och slängde med sitt hår. "Skulle inte du göra det?!" sa jag surt och tog ett steg framåt, vände mig om och tittade surt på henne. "Jo, men jag skulle fan inte kaxa upp mig så som du gjorde och gör" konstaterade Henrietta med ett hånleende, innan hon gick in i duschen. Jag slängde handduken på golvet, innan jag gick ut från omklädningsrummet igen och möttes av applåder. Jag log bländade, innan jag satte mig på bassängkanten. Jag var inte cool bara för att jag hoppat från tian. Sanningen gick upp för mig, och jag sjönk ner i vattnet. Dom "populära" verkade inte se mig längre, om dom skulle se mig skulle jag få göra någonting ännu modigare, ännu läskigare. Typ som att hoppa från någon bro ner i någon älv. Jag ryste till av tanken, och såg hur mina förra kompisar satt i det grunda och pratade. Dom var inte "populära", men dom dugde finfint. Med ett leende på läpparna började jag simma mot dom, och dom såg mig. Jag kramade om var och en, och gav inte en blick till dom "populära". Dom var inte värda det.