Middagen

Skriven av Johanna, 13 år från Sverige.

Den 27 november 1990 närmade sig Lillian Phompe den lilla resturangen i den öde byn Collum. Hon skulle träffa den underbara Oscar Tillman hon hade träffat på midnattsbalen. Nu stod hon utanför den nyputsade glasdörren och blev förvånad över att så många fick plats där inne. Inte konstigt att byn var så öde, nästan alla satt innanför glasdörren och mumsade på biffar, korvar, soppor, sallader, potatisar och makaroner. En ensam luffare satt utanför resturangen med en hatt bredvid sig. Lillian kunde se att det låg fyra små blanka mynt i bottnen på hatten. Hon la en hundring i hatten och mannen kollade förvånat på henne. Det började regna och han sprang in i ett hörn. Lillian betraktade platsen han suttit på. Hon kunde se att det var ett märke där han suttit. Ett märke som sa: Här är min plats, jag har alltid suttit här.
- Lillian, ropade en glad röst bakom henne.
Hon vände sig om och såg Stuart stå bakom henne. Hon som hoppats på att det var Oscar.
- Stuart, hej. Sa hon och gav honom en kram.
- Det var så länge sen vi sågs, sa han leende. Sist var väl förra månaden någon gång.
- Ja, sa hon ointresserat.
Vart kunde Oscar vara? Kom han inte snart? Jo, hon kunde se en man lite på avstånd. Men när han kom närmare såg hon att det var en kortklippt tjej.
- Får man bjuda på en drink? Sa han förväntansfullt.
- Åh Stuart, sa Lillian argt. Du vet att jag inte gillar dig längre. Alltså vi är bara vänner.
- Men Lillian, du är så vacker, jag kan inte glömma dig, sa han ursäktande. Dessutom kan jag väl få en chans till! Jag gjorde direkt inget fel...
- Nej att vara otrogen är inget fel va!? Ropade hon argt som svar.
- Kom igen, du ville inte ens ge mig en liten puss på kinden. Jag behövde någon som vågade mer.
- Du, varför vill du ha mig tillbaka då, sa hon stött. Jag vågar ju "inget"!
- Men nu när du är av med oskulden antog jag att du vågade mer, sa han snällt. Får jag en till chans, jag är verkligen ledsen!
- Nej, sa hon. Jag ska träffa en kille.
Båda blev tysta. Sedan tog Stuart ett steg närmare henne och kysste henne.
- Stuart, sluta! Ropade hon gällt.
Han försökte dra av henne jackan men då kom Oscar och drog iväg honom.
- Låt min flickvän vara! Ropade han och kastade ner honom på marken.

En halvtimme senare satt de och åt.
- Lillian, viskade Oscar. Jag är inte normal!
- Vad menar du, frågade Lillian. Du är bara ovanligt stark.
- Nej, väste han. Jag är en ... en ... vampyr.
Hon blev helt kritvit i ansiktet och han log.
- Vill du veta lite om oss vampyrer?
- Okej, viskade hon knappt hörbart.
Oscar berättade att vampyrer hör jätte bra, Ser lite dåligt, Är super starka och jätte snabba, kan äta vanlig mat och suger inte blod utan energi från växter och att det är därför dom vissnar.
- Vi kan bita människor, men då gör vi det för att komma åt deras intelligens, sa han också. Men jag skulle aldrig bita dig!
Båda log och sedan kysstes de.

Tre år senare fick dom en dotter tillsammans som hette Sussie och hon hade långt kolsvart hår och gröna ögon. När hon växte upp blev hon den vackraste flickan i hela världen. Och hela historien blev till tack vare en middag...


Sa han också.