Plågan....

Skriven av T.D.E, 14 år.

"Hollyood, we`re never goin` down... Hollyood, we`re never goin` down... Hollyood, we`re never goin` down..." sjunger Deuce ifrån Hollywood Undead i mina hörlurar. Jag ler vid alla de sånger som dom skapar som av någon andlednig får mej att orka alla de skoldagar.

Just sitter jag vid ett stort träd på skolgårsen och tittar på dom andra i klassen när dom pratar om någon fest. Killarna försöker se coola ut och tjejerna flörtar vilt med dom.

Det ringer in till svenska och dom går in men inte jag. För jag vill eller kan inte. Jag tar mina kryckor på marken och reser mej upp med hjälp av dom. För vad annars ska man göra när man är halft förlamad i bådda benen under bådda sin knän.

Väl inne i klassrummet blir man ignorerad av alla även fröken. Hon kan inte skriva upp om jag kommer försent eller inte. För jag kan inte hjälpa att jag inte kan gå som de andra "perfekta" i klassen.

-Så idag ska ni skriva om era idoler och varför dom är det. säger fröken.

-Varför då? säger en kille i klassen.

-Ja varför alla här inne vet vems allas idoler är så varför ska vi skriva om dom? säger någon.

-Jaså vet alla det det ska vi se. säger fröken och börjar fråga någon om den vet någon annas idol och varför den varför den är det.

Så var det bara jag kvar och klassens drottning Emma kvar.

-Så Emma vilken idol har Elin och varför är det hennes idol? frågar fröken.

-Asså ja vet väl inte alla som GÅR antar jag. säger hon och himlar med ögonen.

Alla skrattar men fröken tystar dom och frågar vilken idol som jag har.

Men hur mycket som jag vill säga de där två orden så gör jag det inte.

-Säg vilka som är dina jävla idoler då om du ens har några! Jävla krycka! säger Emma och alla skrattar igen.

-Alla dom som kan dödda såna som ni. tänker jag men säger inget bara låter tårarna tala.

Det ringer ut alla går ut leende för att det är fredag.
Dom väntar på mej vid vägen för att som vanligt ta mina kryckor och slänga dom i en konterner.

-Där är du ju entligen. säger Emma och runt henne står alla i klassen.

Dom knuffar, säger fula ord till mej, tar kryckorna,knuffar ut mej på vägen och sen hörs det en lastbil som försöker bromsa. Det är det ända jag minns för sen vaknar jag upp i ett sjukhus.

-Hello you have finally wake up. säger en kvinna.

-Where am I? frågar jag.

-In U.S.A and your are gona stay here for a while.

Sen går hon i väg och lämnar mej kvar. Det vissar sej att jag vart tvungen att operera bort mina ben ovanför mina knän annars skulle jag inte överlevt. Så nu är jag kvar i U.S.A en bra bit ifrån mina plågo andar i Sverige.

"Hollyood, we`re never goin` down... Hollyood, we`re never goin` down... Hollyood, we`re never goin` down..." sjunger Deuce ifrån Hollywood Undead ifrån scenen till publiken. Där jag sitter i min rullstol och gråter av lycka.



Denna historia är inte san. Ursäkta om min engelska är fel.

H.U soldier forever undead!