Vad ögat inte ser.

Skriven av Twinkie, 13 år från Sverige.

- Lova, Lova?
- Va?! Förlåt, vad sade fröken?
- Vad hette tiden då Digerdöden härjade?
- Öhm, det måste ha varit på Vasatiden, eller på 1700-talet. Lova kliade sig i huvudet. Historia var inte hennes främsta ämne.
- Det var på Medeltiden Lova. Rättade fröken henne. Enstaka fniss hördes.
- Tyst, tyst i salen. Nå, Lova vad hette åldern då världen var täckt av is? Lova rätade på sig. Det var ju lätt. Hon öppnade munnen för att säga Istiden. Men ur hennes mun kom...
- Stenåldern. Fnissningarna blev högre.
- Förlåt vad sa du Lova?
- Jag sa Istiden fröken. Svarade Lova lugnt.
- Jag tänkte väl det, Matti hur många år satt Gustav Vasa på svenska tronen?
Lova hörde inte svaret hon var för upptagen med att dagdrömma.

- Mamma jag är hemma! Lova smällde igen dörren.
- Hej, hur var det i skolan idag?
- Som vanligt. Jag går upp.
- Men ska du inte ha lite Mellis först?
- Nej mamma, jag har läxor. Hon hade faktiskt läxor. Fröken hade som vanligt gett henne hur mycket historialäxa som möjligt.
Lova slängde sig på sängen och slog upp en bok. Men så stängde hon den igen. Hon kände inte för att plugga.
- Jag skulle vilja gå ut en sväng. Sa hon högt för sig själv. Men jag vill inte att mamma får reda på det!
Lova gick fram till fönstret, det var säkert fyra meter ner till marken. Men om ho tog tag i grenen som hängde ut där... Lova landade på marken. Hon såg sig omkring för att vara säker på att ingen såg henne. Sedan sprang hon genom träden till baksidan och in i skogen. När hon kommit en bit i satte hon sig ner på marken med ryggen mot en trädstam. Hon slöt ögonen. Plötsligt kände hon en liten knackning på sin axel. Hon tittade upp och fick se en ekorre som var lika liten som en tumme. Den satt på hennes axel och tittade på henne med svarta, blanka ögon.
- Hej du. Sa Lova och sträckte fram ett finger. Ekorren kravlade sig genast upp på det.
- Hej. Sa den. Lova måste ha hört fel, en ekorre kunde inte prata. Men ekorren fortsatte.
- Jag heter Raymundo. Vad heter du?
- Jag heter Lova. Fick Lova fram. Det här var inte möjligt. Hon måste vara galen.
- Nej, du är inte galen. Men om du tar med mig till skolan imorgon så ska jag hjälpa dig med historian. Sa Raymundo.
- Hur ska du kunna hjälpa mig? Du är en ekorre!
Raymundo skakade på huvudet.
- Det beror på vilket håll man ser mig från. Han hoppade ner från fingret och där han skulle ha landat satt en brun Boxer-hund.
- Hur gjorde du det där?
- Gjorde vaddå? Nu satt ekorren uppe på hennes axel igen och Boxer-hunden var borta.
- Du bara... äh glöm det!
- Så?
- Så vaddå?
- Vill du ha min hjälp?
- Visst. Det är i alla fall värt ett försök.

Så nästa dag i skolan satt Raymundo på hennes axel.
- Är inte detta att fuska? Undrade Lova.
- Nej då! Det är bara lite hjälp på traven.
Lova ryckte på axlarna och Raymundo sa irriterat.
- Gör inte sådär! Ingen annan här får märka mig.
- Okej, okej. Sa Lova. Här är historiasalen!
Hon öppnade dörren och gick in. Tur hon hade varken kommit för sent eller för tidigt.
- Okej är alla här nu? Då börjar vi. Sa fröken en stund senare.
- Lova, när... Hon avbröt sig.
- Lova, vad har du på axeln? Frökens anskite blev rött.
- Inget. Sa Lova men kände något krypa ner på halsen.
- Lova, kasta iväg den innan den gör något. Sa fröken förskräckt.
- Gör vaddå? Men Raymundo hade börjat skimra.
- Raymundo, vad? Undrade Lova.
- Tack för all hjälp Lova, men nu ska jag sköta mitt! Raymundo hade förvandlats till en pojke.
- Hallå Sandra, kommer du ihåg mig? Han närmade sig fröken. Lova fick en hemsk känsla.
- Vad vill du? Frågade fröken förtvivlat. Vad vill du?
- Åh ingenting! Bara... ha min hämnd!
- Stopp, Raymundo, tillbaka! Lova hade ställt sig upp och nu skrek hon över hela salen. Raymundo vände sig om med ett väsande. Hans ögon var röda.
- Vad är det? Frågade han med en hemsk röst.
- Stopp, du kan inte göra henne illa!
- Inte? Ett leende lekte över hans läppar.
- Det får vi väl se. Sa han med len röst. Och efter henne Lova, är du på tur. För du drygade ut detta! Han gjorde en ansats till att ta ett steg, men kunde inte.
- Vad i...? Han väste.
- Det är du som gör det här, inte sant Lova? Sa han med iskall röst.
- Stopp! Upprepade Lova.
- Jag har inte gått någonstans än!
- Gå tillbaka, till vad du var innan du började hemsöka oss... Raymond!
Lova visste plötsligt att han hette Raymond, inte Raymundo. Och om hon sa hans namn skulle han lyda.
- Hur vet du? Frågade han väsande.
- Jag vet. Svarade Lova.
- Jag ska... Mer hann Raymond inte säga för han upplöstes till stoft.
- Fröken, fröken är ni okej? Lova sprang fram till fröken.
- Ja nu är jag det, tack vare dig Lova!
- Jag ska berätta en liten märklig historia för er. Sa fröken.
Lyssna bara okej?
Eleverna nickade och fröken började berätta.
- När jag precis hade börjat jobba här gick en liten pojke här på skolan. Jag ska väl erkänna att jag var lite för hård mot honom. Men han var både en bråkstake och en elev som inte lyssnade på lektionerna. En dag försvann han, och han kom inte tillbaka. Ingen visste var han var, inte ens rektorn. Men nu vet vi alltså. Raymond blev ett spöke. Hur det kan jag inte säga. Men ett spöke blev han och nu är han ingenting. Lova här gjorde slut på hans lidande att sväva runt som ingenting.
Hon gjorde en gest mot Lova.
- Jag tror jag har henne att tacka för att jag lever.
Höga rop hördes i hela salen. Alla hurrade för Lova. Lova hade aldrig stått i centrum förut. Man kan inte säga att hon njöt av det men det var definitivt speciellt.

Den natten somnade Lova med tanken: vilken dag!