Vad finns det för val?

Skriven av Ida, 16 år.

De finns alltid där, minnerna av de små stunderna vi önskade att vi hade kvar. Även när de som skapade dem sedan länge är borta.

Om jag förstod varför hon gjorde det, hade det kanske varit enklare att förstå. Men allt jag hade att gå på nu var ett krossat lik och en polisrapport. Den sista dagen var likt alla andra, det fanns ingenting som skulle göra mig misstänksam eller få mig att undra.
Hennes namn var Carly Shea Harvard, pappas ängel, mammas älskling och allas favorit - inkluderat mig. Jag älskade henne, ändå kunde ingen hindra henne från att hoppa mot sitt öde, och få det krossat.
Carly var den tjejen alla ville vara, på ett eller annat sätt. Självklart var det många som avskydde henne för hennes så kallade " fejkade spel. " Många ansåg att hon var för god för att vara sant, för glad för en vanlig människas kvot per dag. Men sanningen var att Carly var en otroligt snäll och givmild.
Så vad gick fel?
Pappa grät i 2 veckor, där allt kretsade kring Carly. Han höll i varje porträtt som någonsin tagits, stod vid hennes säng och blidkade ner på gamla minnen och grät ned på det rosafärgade överkastet. Mamma började dricka, stora glas vin, ännu större glas öl och tre paket cigarretter om dagen. Hon blev en vandrande hälsorisk. i skolan hölls det tre dagar av total sorgperiod där ingen fokuserade på någnting annat än bänkskivan.
Carly hade många beundrare, men fick aldrig en pojkvän. Jag brydde mig aldrig om att fråga varför.
" Callie, är du redo? " Den svaga ofokuserade rösten kom från Rick Shot, en av Carlys största beundrare. Jag visste exakt vad han tänkte, varför inte jag. Jag brydde mig inte, vad hade jag att konkurrera med igämförelse med Carly Shea Harvard. Jag tog på mig min gråa jacka och det gröna linnet som var Carlys, och hoppades att ingen skulle märka det. Jag saknade henne verkligen, men i världen jag levde i nu fanns det ingen tid för sorg. Det räckte med alla andra, jag tänkte inte ge efter nu, inte medans det inte fanns någon mening. Carly var sörjd och saknad av många, de skulle inte behöva bry sig om mig.
" Jag kommer. " Jag antog att det var hans rätt att skjutsa mig överallt, eller det var så han såg mig. Som en sista tjänst till Carly, eller som ett vagt och dåligt minne av henne. Jag hade inte brytt mig.
Om det gjorde han lycklig så. Han stod i tamburen vid mammas gamla springjacka och en löjlig väst mamma bar varje gång hon åkte ut för att rida, ungefär en gång per år. Hennes trasiga skor stod uppställda bredvid pappas kängor och mina urslitna tygskor. Jag hade gillat färgen, och Carly hade lagt ut en rejäl handpenning. Rick såg på mig en lång stund när jag kom ut, och jag visste precis vad han skulle säga. Jag hade inte någon tur i fråga om klädvalet.
" Varför har du på dig den där? " Hans röst lät som en tjurig femårings. Jag drog på mig skorna och sa enkelt.
" Avy bor på east aveny, jag ska egentligen vara där nu. " Jag drog upp dörren och kände de bittra isbitarna mot huden när jag steg ut i vinterlandskapet av försurad snö och ständigt istäcke.
Varför gjorde du det Carly? vad livet så svårt att leva att du kände dig tvungen att göra slut på det?
Fann du allt i det för struktuerat och fel? Jag brydde mig inte längre, det fanns ingen att bry sig om. Carly var borta. Det hade varit hennes val.
" Ta av dig den. " Hans röst var svag, men darrade av kylighet. Jag vände blicken mot hans barnsliga ansikte och sa med stadig och sårande röst.
" Nej. " Jag tänkte inte gå runt som om Carly aldrig levt, som om hon inte existerat. Rick bet ihop läpparna.
" Ta av dig den. "
" Dra åt helvete. " Orden bara rann ur mig, som en störtflod av någonting ont och frätande. Jag såg hans ögon vidgas, och fortsatte.
" Carly var min syster, inte din. Hon skulle låta mig låna linnet vare sig hon är här eller inte. Och inte förrän hon kommer tillbaka och säger åt mig att ta av linnet kommer jag göra det! " Jag tog upp händerna och tryckte dem mot hans bröst i en sådan kraft att han staplade ut genom dörren. Sedan gick jag återigen in och smällde igen, hårt.
" Gå och häng dig jävla idiot. " jag lutade mig mot dörren och kände hur tårarna började rinna. Jag försökte förtvivlat att ta bort dem med baksidan av handen, men de fortsatte att forsa och fläcka ned mina kinder.
Varför gjorde du det Carly?
Hon hade varit blond, med en sångröst som en lärka. Hennes svaga rosafärgade kinder hade varit skulpterade av en ängel, och hennes inre var lika vackert som hennes utsida. Ändå kastade hon sig utmed ett tåg, kanske utan att titta bakåt. Hon valde en snabb död framför ett underbart liv.
Vad var det hon tänkte? Jag gled in i de tankarna tills mamma bar mig till rummet. Hennes andedräkt stank av rök när hon strök mig över kinden och mässade lugnande ord. Det hjälpte inte, men hålet urkarvat ur bröstet blev inte större. Jag höll ihop mig själv. Tillsist somnade jag, med doften av min alkoholist till mammas andedräkt och hennes sluddrande ord. Det var till och med nästan tryggt i hennes osäkra ostadiga händer.
Varför Carly, hur kunde du göra såhär mot oss? hur kunde du lämna oss i ett otymligt mörker.
För första gången så började jag tro dem som sa att carly bara spelade god.
Varför skulle hon annars ha lämnat oss?