Världen bortom jordens kretsar

Jag är, som alla säger en "fantasinörd". Det jag gör på lektionerna är att sitta med näsan nere i ett ritblock där jag ritar allt från magiska dvärgar till talande fiskmåsar med magiska krafter.
Jag är inte direkt social av mig, i klassrummet är jag inte den som pratar, inte den som sitter och fnittrar, inte skolans fjortisar.
Men vem är jag? Varför tillhör jag inte någon av dem andra? Varför är jag som jag är, varför kunde jag inte bli som Isabella eller som Emma?

Jag vill kunna prata, jag vill kunna skratta och jag vill vara normal, men alla behandlar mig som om jag inte finns. Men det är kanske inte så konstigt. När läraren frågar mig en fråga så hör jag henne inte, faktum är att jag hör ingen i min klass, jag ser ingen heller. Det ända jag ser är min fantasivärld. Det är det enda stället jag kan vara mig själv utan att folk ska blänga på mig, där är jag inte blyg utan jag är social. Där tillhör jag någon av de andra grupperna.

Det är ett enda litet problem bara...
I den världen så bajsar noshörningarna fjärilar, myrorna är små men extremt starka och hajar är vegetarianer.
Jo, som sagt så är det egentligen inte riktiga människor i den världen.

- Mimmi.... Mimmi?! MIMMI!
Fröken Karin gormade nästan. Illröd i ansiktet var hon, som om hon kvävdes. Hennes krulliga hår hade börjat bli grått, grått gammalt såsom hennes klädstil och hennes rynkiga ansikte.
Jag avskydde den tanten, hon gjorde allt för att förstöra för mig.
- MIMMI SVEALUND! Svara på min fråga nu!

Jag ruskade på huvudet och svarade tyst och osäkert.
- V-va?

- Det var droppen, unga fröken! Ut ur klassrummet ögonaböj!

Isabella och gängets mungipor bredde ut sig över deras ansikten. Dem flinade och blängde på mig medan jag traskade ut genom klassrumsdörren oförstående.

Utanför klassrummet bosatte jag mig på en bänk för tillfället. Tankarna forsade runt i huvudet. Jag var tillbaka i den underbara världen där allt var perfekt, där alla accepterade mig för den jag var och där alla blev accepterade. Där solen aldrig gick ner och man aldrig blev trött, där man kunde rita med himlens alla färger, rita var man än ville. Där man inte kände någon sorg över huvud taget.

Där jag kunde få frid och ro.