Toria

Skriven av -Hemlig-, 17 år från Västra Götaland.

Alla som gick förbi huset skulle tro att det bara var ett helt vanligt slagsmål därinne. Precis som alla andra nätter, då man slogs, blev vänner och drack tills man stupade. Det var inget ovanligt att höra glas krossas mot golvet och en tung kropp som föll.
Slagsmålen brukar sluta efter en kvart, men den här kvällen var det annorlunda. Det här slagsmålet höll inte på mer än fem minuter innan en kropp flög ut genom fönstret och föll i gruset så damm flög åt alla håll runt kroppen.
Människor som hade gått förbi hade stannat, de såg på kroppen i dammet som försökte resa sig upp. Han ställde sig på alla fyra, skakade på huvudet, reste ena benet, la sin hand över det och tryckte upp sig. Han svingade till, antagligen efter smällen och för att han säkert var full. Hans långa rufsiga skägg spretade åt alla höll, i det fanns fortfarande reste av grus, öl och matrester. Håret hängde ner över den kraftiga ryggen. Ur munnen och näsan rann det blod och hans blick var fast mot det trasiga fönstret som han nyss hade flugit igenom. Han ställde sig bredbent för att hålla balansen bättre, han flyttade sin ena hand ner till sitt svärd, han tog ett grepp om handtaget, ett hårt grepp. Hans andhämtningar var tunga och långsamma.
Hans blick låg nu på en figur som stod vid fönstret. Människor runt om började viska och peka. För mannen med skägget är stadens största och starkaste man. Och med en blick på den lite kortare figuren vid fönstret, så undrande man hur den personen kunde slå Mirko.
Personen tog ett steg, hoppade ut genom fönstret och landade i gruset. Lite damm omringade fötterna och svärdet som hölls i handen. Det blåa ljuset som omgav svärdet fick platsen där personen stod att lysa upp. Man fick en glimt av den smidiga kroppen under tunna klädesplagg och rustning. Håret som var i en lös hästsvans i nacken skimrade blått så fort en vind tog tag i det.
Det runda, lite smutsiga ansiktet fick en blandning av blått, rött och brunt. Och de isblåa ögonen som stirrade ilsket på Mirko.
”Vad är ditt problem?” Röt Mirko. ”Hur vågar du slänga ut mig genom fönstret?”
Ut genom dörren, snett bakom personen kom det ut en liten flicka på minst åtta, nio år. I famnen bar hon en liten docka. Hon höll den riktigt hårt och gick med snabba steg till personen med det blåa svärdet och ställde sig tätt bakom.
”Toria, jag är rädd”, snyftade flickan.
Personen flyttade svärdet till den andra handen och la sin tomma hand över flickans huvud. Flickan tittade upp, när hon fick se det ömma leendet, lyckades hon hålla tillbaka tårarna.
Personen, Toria, lyfte blicken upp mot Mirko igen, lyfte svärdet så den siktades rakt mot hans ansikte.
”Du är ett svin, vet du det?” Sa Toria med avsmak. ”Och så undrar du varför jag slängde ut dig. Det borde du veta vid det här laget.”
När Toria märkte att Mirko inte förstod (på grund av att han var full. (Ingen ursäkt)). Så pekade Toria ner på flickans ena axel. Där en del av klänningen var uppriven. Som att någon hade tagit tag i det och bara dragit.
Mirko stirrade på flickan ett tag, hon tryckte sig närmare Toria. Toria flyttade över svärdet till vänster handen igen och la den framför flickan som skydd.
”Rör du henne igen, så kommer du önska att du aldrig hade gjort det. För om du gör det, så kommer du aldrig kunna röra någon annan försvarslös flicka i den här byn, eller någon annan. För du kommer inte ha några händer.”
Den isblåa blicken fick Mirko och resten av folket runt omkring att rycka till. Det hade plötsligt blivit kyligare, eller var det bara inbildning?
Med en sista blick på Mirko som tappade svärdet och föll ner på knä, lyfte Toria upp flickan i sin famn, vände sig bort från honom och gick.
”Jag tänker skona dig nu, men du får ditt straff. Du kommer hela ditt liv hemsökas av de värsta brott som hänt dig och de värsta brott du har gjort.”
Bakom sig hörde Toria hur Mirko skrek och bad om att minnena skulle sluta. Hans skrik hördes ända fram till porten som ledde ut ur staden. Vakterna som vaktade porten ryggade tillbaka när de fick syn på Toria. Den isblåa blicken var inget som man ville möta och en så länge så var den okänd för många.
Men så fort man såg in i dem, kunde man aldrig komma ifrån den.
Aldrig.