Rödluvan

Skriven av en person, 17 år.

Jag såg på personen i spegeln. Jag lyfte handen och personen gjorde likadant, jag la handen på håret, han gjorde likadant. Jag sänkte handen, spegelbilden gjorde detsamma.
Utanför hör jag hur de bankar på dörren, deras rop skär igenom och når fram till mig. Det blir tyst en stund, om det inte hade varit jag som stod där, så skulle man tro att de hade gått, men nej. De står och viskar om de ska säga ordet eller inte. Ordet som var det första ordet de sa till mig när jag började här. På den här skolan som är rena... ja, helvetet. Och det är bara på grund av mitt hår.
Mitt hår.
Jag stirrade tillbaka på spegelbilden, tittade upp på det halvlånga håret som hängde ner till axlarna. Om jag hade haft en sax så skulle jag klippa av det direkt, bit för bit.
Viskningarna hade slutat, jag hörde hur de drog in luft i lungorna för att verkligen försäkra att jag hörde dem. Så skrek dem ut det, så högt, så tydligt. Det ekade i flera sekunder efteråt.
"RÖDLUVAN!"
Jag slog händerna över örena, försökte stänga ute ljudet. Ljud kan man alltid stänga ute, men inte rösterna som fortsatte att skrika inne i huvudet. Det gav mig huvudvärk.
Fast de inte ropade längre, så visste jag att de fortfarande var utanför, de väntade på att jag skulle komma ut så de får dra bort mig bakom skolan och banka skiten ur mig. Så kommer jag hem och så vill mamma veta vad som har hänt och slutar inte fören jag har ljugit så tungan blöder.
Men jag kan ju inte stanna här inne hela dagen, förr eller senare finns det någon annan som vill använda toan och för att vara ärlig, så luktar det inte speciellt gott här inne.
Jag såg en sista gång i spegeln, rörde lite lätt vid håret, tog ner handen, vände mig om och ställde mig framför dörren. La ena handen på handtaget och den andra på låset. Jag hörde hur någon viskade.
"Nu kommer han, jag hörde hans steg."
Hjärtat slog hårt i bröstet, händerna blev svettiga, andningen blev tung. Jag knep ihop ögonen, vred om låset och hann inte öppna fören dörren slets upp och hur händer grep tag i min jacka och drog ut mig.
Jag föll framåt stupad på golvet, andra elever flyttade på sig för att inte snubbla över mig. Killarna skrattade, gick mot mig med lunkade steg som dem trodde skulle se coolt ut. Händerna grep tag i mig igen och började dra, släpa och knuffa ut mig ur skolan.
Ute på skolgården sken solen starkt, träden hade börjat grönska och fjärilar och blommor hade börjat vakna, men det skulle jag inte få se mycket av nu.
De knuffade mig ner för trappan så jag var tvungen att ta tag i räcket för att inte ramla, så fortsatte de till baksidan av skolan, där det var vissna buskar och skugga.
Ledaren, vars namn är Oskar, tryckte upp mig mot väggen. Han var länge och större än mig, så jag praktisk taget dinglade över marken. De andra killarna pekade och skrattade åt mig. Jag försökte att behärska mig, försökte att inte få fram tårarna som brände bakom ögonen.
De har förstås sett mig gråta förut, men det har inte gjort saken bättre.
"Så", sa Oskar och vände sig mot sina polare. "Vad tycker ni att vi ska göra med honom idag?"
Killarna såg på varandra, så fick de ett hånflin på läpparna. Ett flin som jag verkligen inte har sett tidigare och inte tyckte om. Det skrämde mig, de tänker göra något väldigt hemskt mot mig. Det känner jag på mig.
Jag försökte komma ur Oskars grepp, jag tog tag runt hans handled, tryckte in mina för korta naglar, slet och rev. Inget hjälpte.
Plötsligt kom något hårt mot min mage. Luften flög ur mig som en ballong. Jag hostade och kipade efter luft.
"Ska vi började då?" Frågade Oskar och släppte taket om min jacka. Jag föll till marken och la snabbt händerna över magen. Jag tittade upp på killarna när de närmade sig, jag tryckte mig intill väggen. Det var det enda jag kunde göra, jag kunde inte fly. Inte med den magen jag har nu.
Jag knep ihop ögonen och väntade på det som skulle hände, när jag hörde en röst som ropade:
"Sluta! Nu räcker det."
Jag öppnade ögonen, vred på huvudet åt det hållet som rösten kom ifrån. Där stod Alex, den Alex som bara går runt och ser ut som ett tomt skal. Den Alex som inte bryr sig om något eller någon, förutom sin gitarr.
Men nu står han här, och säger åt Oskar och hans gäng att sluta.
Varför?
Jag var tydligen inte den enda som hade den frågan.
"Och varför skulle vi?" Fnös Oskar och la armarna i kors. Hans polare nickade instämmande.
Alex tog ett steg närmare, tog fram sina händer ur fickorna på sin skinnjacka. Under det lite rufsiga håret hade de mörka ögonen mörknat mer. Hans händer var knutna och han hade verkligen mördar blicken på killarna. De försökte att inte se rädda ut, men de lyckades inge vidare. De vet hur Alex slåss, till och med jag vet hur han slåss.
"För om ni inte slutar", svarade Alex på Oskars fråga. "Så kommer ni ångra er väldigt mycket. Jag har sett hur ni har behandlat Joel. En behandling som är väldigt töntig."
Oskar och killarna såg på varandra, de såg ner på mig och sen upp på Alex igen, så kom frågan. Den frågan som jag visste skulle ställas.
"Vem fan är Joel?"
Alex fick fram ett leende på läpparna, lyfte sin ena knutna hand, öppnade den och pekade på mig.
Killarna vred sakta på huvudet och tog några steg bakåt. Jag försökte resa mig upp, men det högg till i magen direkt.
"Det är ni som borde ha den här behandlingen. För att bara ha kommit på ett larvigt namn åt honom. För hans riktiga namn är Joel." Sa Alex och gick mot vårat håll. Killarna tog några steg till bakåt. Alex hukade sig ner, la min arm runt sin nacka och drog upp mig på fötterna. Jag kved till av smärtan från magen, men Alex vägrade släppa taget. Han såg en sista gång på Oskar och hans gäng.
"Rör ni honom igen, eller kallar honom för Rödluvan, så kommer ni som sagt att ångra er rejält."
Så gick han iväg, barande på mig. Jag trodde såklart att Oskar och de andra skulle följa efter och slå ner oss bakifrån, men inget hände och så var vi ute på den soliga skolgården.
När vi skulle upp för trappan trodde jag att jag skulle gå itu. Eller, det kändes som att allt inne i magen skulle gå itu, jag bad Alex att stanna.
"Ingen ide, du måste till sjuksyster nu", sa han.
"Men", stönade jag. "Min... mage..."
Alex suckade, så ställde han sig bakom mig, med fortfarande ett grepp om min handled, så släppte han, lutade sig framåt, tog tag om mina lår och lyfte upp mig på ryggen. Jag skrek till av förvåning, skrek att han skulle släppa ner mig.
Men Alex bara skrattade och bar mig genom korridoren med många blickar på oss ända fram till sjukrummet.